Valgrubbel

Alliansen går framåt men förlorar majoriteten. En ny parlamentarisk situation med ett missnöjesparti i en vågmästarroll. Alla partier deklarerar högtidligt att man inte ska ta i Sverigedemokraterna med tång. 330 tusen röster betraktas som en nullitet. Ett gäng vilsna, arga, besvikna utanförskapsmänniskor. Var det inte dessa valkampen egentligen handlade om?

Trots en svidande förlust så opponerar sig de rödgröna mot att Alliansen sitter kvar. Ställer krav på Alliansens oavhängighet från SD. Reinfeldt insisterar istället på att MP är det parti som ska hjälpa regeringen genom mandatperioden. Wetterstrand värjer sig indignerat. Visar ett grinigt ansikte som vi inte sett förut. Har inte blivit tillfrågad på rätt sätt. Man anar en personlig schism. Nog hade de rödgröna kunna agera mer utifrån sin ställning som folkets representanter och ledare i en kinkig parlamentarisk situation. Romanus skriver utmärkt om bristen på statsmannaskap.

Men hur förena MP:s nej med Alliansens ja till nya kärnkraftsverk? Får inte ihop det. Ser snarare att Regeringen nu måste gå fram med bättre förberedda och förankrade reformer. Såväl arbetsmarknadspolitiken som sjukförsäkringsfrågan hade mått bra av en djupare förankringsprocess än det hastverk som nu blev resultatet. Höll så när på att kosta oss regeringsmakten. I de stora frågorna ligger de båda ”arbetarpartierna” ganska nära varandra. Det borde ge utrymme för samarbete. Det tjänar Sverige och demokratin på.

Ett inte helt otänkbart scenario är att alliansen vinner ytterligare ett mandat när alla röster är räknade. Då räcker det med att blott två Miljöpartister väljer att, t ex i namn av demokratiskt ansvar, stödja Alliansen. En tredjedel av miljöpartisterna har ju borgerliga sympatier. I Borkyrka valde 26 miljöpartister att redan innan valet öppet deklarera att de avsåg att stödja alliansen.

Folkpartiet håller ställningarna men backar trots allt i ännu ett val. Under en kort stund under valkvällen så var vi Sveriges minsta riksdagsparti i den liberala familjen. Partiet som gör anspråk på att vara kärnan i den liberala rörelsen!

Folkpartiet är också det parti som har i särklass lägst andel lojala väljare. Mindre än hälften (49% enligt VALU) av årets väljare röstade även på partiet 2006. Detta att ständigt behöva nyrekrytera väljare är ingen ideal situation. Det kan i sig leda till krav på utspel och frieri till isolerade målgrupper. Notabelt är också att fyra procent av FP:s väljare röstade på SD förra valet, en siffra som ligger skyhögt högre än C och KD. Jag tycker vi signalerar fel saker om vi attraherar dessa grupper.

Ett företag som år efter år minskar sin försäljning har anledning att reflektera över sin framtid och sina strategier. Man kan inte varje år förlita sig på en utförsäljning av nyfunna prylar från lagerhyllorna till reapris de sista veckorna före bokslutet. Sortiment, målgrupp, kundrekrytering, ledarskapsförsörjning, positionering, varumärke, budskap . Total make over. Gäller även politiska partier. Man måste fundera på för vem är man till, varför? Skäl till existens. Och själ. Bygg sen relationen på lång sikt. Det tar tid.

Vi ska trots allt glädja oss åt valresultatet men ambitionen inför nästa val måste vara att återta ledarrollen i den liberala rörelsen. För det fordras en fräckare attityd och en breddning av de frågor vi driver. Kanske just därför även ett byte av portfölj för Björklund. Varför inte näringsminister? Efter skolan den mest kritiska sektorn för jobbtillväxt. Nog finns det reformbehov så att det räcker för Björklund och blir över.

Bloggar gör även: Rasmus Jonlund, Per Pettersson, Agneta Berliner, Annika Beijbom, Mattias Lönnqvist, Marcus Grundén, Gabriel Romanus, Christoffer Fagerberg

Varför ska man rösta på Folkpartiet?

Den här bloggposten lever fortfarande i sökmotorerna men skrevs ursprungligen inför valet 2010. Den håller än i sina generella ställningstagande. Sen gjorde jag en uppdatering inför EU-valet 2014 som finns här nedan.

Men, nu finns en färskare blogg om varför du ska rösta på Folkpartiet 2014 här och en annan om varför du ska välja Folkpartiet i landstingsvalet finns här.  Annars läs gärna hela vägen ner.

-::-

Jag gör en uppdatering inför EU-valet 2014, den ursprungliga bloggen skrevs inför riksdagsvalet 2010. 

Varför Folkpartiet i EU-valet?
Därför att Folkpartiet är det parti som hårdast driver och har drivit behovet av att samarbeta mer kring frågor som inte kan lösas på nationell nivå. Matfusk, antibiotikaresistens och djurhållningsfrågor är inte längre enbart en nationell angelägenhet. Vi vill etablera ett ”matens FBI” för att motverka fusk i matproduktion och djurhållning. Vi vill avveckla jordbruksstöden och styra om de pengarna till miljöinsatser istället. 
Internationell brottslighet med trafficking, narkotika- och människosmugglig är också frågor som inte längre kan lösas land för land. Vi vill inrätta en europeisk åklagarmyndighet för att mer effektivt kunna bekämpa den organiserade brottsligheten.
Asyl- och flyktingpolitiken kan inte heller lösas nationellt.  ”Internflyktingar” som t ex romerna är något som måste lösas på EU-nivå. Freds- och säkerhetspolitiken har i och med Rysslands annektering av Ukraina plötsligt blivit en europeiskt angelägenhet. Vi vill ha ett starkare samarbete kring försvars- och säkerhetsfrågor, vi vill att Sverige går med i Nato.

Slutligen –  valet handlar om att välja representanter som är skickliga och får saker att hända. Marit Paulsen har framgångsrikt drivit frågan om en gemensam djurhållningslag, Cecilia Wikström är en av de mest aktiva i Europaparlamentet, Jasenko Selimovic är statssekreterare för Integrationsminister Erik Ullenhag, tidigare chef för Radioteatern och själv ursprungligen flykting från Bosnien. Tre handlingskraftiga politiker!

#därförfolkpartiet

-::-

Så här i den sista skälvande valrörelseveckan så återstår snart bara de osäkra väljarna att övertyga. Alla de andra har redan röstat eller bestämt sig. För att övertyga behövs inte bara skarpa argument utan även att man hittar in i den mentala vrå där personens tveksamhet bor.

Det finns naturligtvis inget patentsvar. Svaret måste grundas i väljarens bakgrund, intresse och karaktär. Här har jag några förslag till svar.

Det ideologiska svaret: Folkpartiet förenar tron på individen och samhället och den enskildes rätt att bestämma över sitt eget liv. Alla ska ha möjlighet att förverkliga sina drömmar och idéer. Därför är en bra skola och kunskaper; antingen de sitter i huvudet eller i händerna, så centralt för oss. Kunskap är det mest grundläggande för att kunna styra över sitt eget liv.

Det emotionella svaret: Folkpartiet är hjärtat i den liberala borgerligheten, alltid beredda att slåss för de utsattas, svagas och bortglömdas rättigheter och möjligheter till bättre livschanser och framtidsutsikter.

Folkpartisten till sin karaktär: Folkpartister är genetiskt kodade att ifrågasätta och utmana auktoriteter, monopol och andra yttringar av överhet varhelst de riskerar att inskränka individens frihet eller framtida möjligheter.

För de unga: För att Folkpartiet är det parti som satsar hårdast på att göra ungdomars framtid mer trygg och spännande genom att rusta upp skolan och samtidigt införa lärlingsutbildningar och lärlingsanställningar för alla dem som inte vill välja en akademisk bana.

Jobben: För att Folkpartiet är det parti som hårdast jobbar för att det ska vara lönsamt att jobba och utbilda sig antingen kunskapen sitter i huvudet eller i händerna. Principen om hälften kvar efter skatt ska gälla, värnskatten ska tas bort.

Integration: För att Folkpartiet driver en integrationspolitik som inte längre handlar om integration utan om att snabbare lära sig språket och få ett jobb.

Äldre: För att Folkpartiet är det parti som tydligast kämpar för de äldres välbefinnande.  Rätten till parboende, dagligt intag av friskluft, fler än en rätt på menyn, trygghetsboenden och egen sjukvårdskoordinator är praktiska exempel på äldrepolitik som gör skillnad.

Fyll gärna på med egna förslag!

Per-Åke Fredriksson citerar välvilligt på sin blogg, Rasmus Jonlund lägger till ytterligare argument.

Gärna stålar men vad står ni för egentligen?

De rödgröna toppar upp med en hundring om man jämför de båda regeringsalternativen. Det uppger SR Ekot som har bett de båda blocken räkna på hur stor skatten blir på en inkomst på 15000 kronor dvs vad en arbetslös max kan få.

Skillnaden visar sig vara liten. Den som jobbar får behålla samma belopp oavsett regering efter valet, den arbetslöse får behålla en hundring mer med de rödgröna och pensionären ca hundrafemti. Den skillnad som ”sliter isär Sverige” enligt de rödgröna visar sig vara liten. Är hundra kronor skillnaden mellan god och ond?

Många ungdomar och förstagångsväljare som kommer fram till valstugan vill veta vad som skiljer partierna åt i grunden. Själva ideologin. Något som hamnar i skuggan av alla utspel och extraerbjudanden som valrörelsen tenderar att utlösa.

Visst är det ett underkännande av den etablerade politiken att valet har kommit att handla om några futtiga hundralappar och en påstådd skatt på pensionärer. För ungdomar och förstagångsväljare liknar säkert mötet med politiken den man upplever när man stiger in i en butik med bara rödmärkta varor. Billigt.

Bloggar om ungdomar  som inte bara värderar plånboksfrågor gör Agneta Berliner.

Två filosofer på väg hemåt i natten

Jobbfrågan är avgjort den del av politiken som skiljer de båda blocken åt mest tydligt. Alliansen vill öka incitamenten till jobbtillväxt och därför förbättra rörligheten på arbetsmarknaden, de rödgröna fokuserar på tryggheten för den enskilde jobbaren och är följaktligen emot sådana förslag. I sin iver att plocka viktiga poäng i matchens slutskede så skenar förslagen allt mer iväg.

Nu senast Lars Ohlys och vänsterns tokiga förslag om att beskatta vikarietjänster och därmed försöka sätta krokben på den förhatliga bemanningsindustrin.  Hur en skatt på vikariat ska kunna öka jobben är en gåta.

Men lika stolligt är nog Maud Olofssons och centerns förslag om att arbetsgivaren ska slippa betala lön vid en arbetsmarknadstvist. Jag förstår uppriktigt talat inte vilket problem förslaget ämnar lösa. Löneansvaret är nog den enskilt viktigaste faktorn för att en arbetsgivaren ska dra sig både en och två gånger innan man säger upp sin personal. Det ska trots allt svida om man vill bli av med folk av andra skäl än arbetsbrist.

Att arbetsmarknaden behöver reformeras är något alla partier är överens om och det kommer säkert bli ett av de viktigaste diskussionsämnena under nästa mandatperiod. Men jag hoppas att den diskussionen kommer ske under mer seriösa former än som två hobbyfilosofer som diskuterar livets allvar på väg hemåt i natten.

Bloggar: Altenberg, Ankersjö, Cwejman, Hartman, Törnqvist, Westerholm

Media: SvT, SvD, Svd 2, Expr

Fulknep som valstrategi

När argumenten inte längre övertygar då tar sossarna fram de riktigt fula knepen. Tillsammans med sina stödtrupper visar man nu upp en eländig provkarta på orent kampanjande. Nu senast en strokedrabbad läkare som fick möjlighet att ställa svåra frågor till Reinfeldt om sjukförsäkringen under gårdagskvällens TV-utfrågning. Vad som inte framgick var att den stackars läkaren är valarbetare åt socialdemokraterna och tidigare under dagen hade ställt upp på en pressträff tillsammans med Mona Sahlin och Ylva Johansson.

Tidigare i veckan har sossarna dragit igång en kampanj där man berättar om hur mycket makarna Reinfeldt tjänat på skattesänkningarna antydande att de har jobbat i egen sak. Vad som inte framgår är t ex Sahlins, Pagrotskys, Bodströms skattesänkningar. Men finns det något annat land än Sverige där skattesänkningar kan framställas som något negativt?

För två veckor sedan drog LO ut i fält för den hälft av medlemmarna som fortfarande är trogna socialdemokrater. 60 miljoner lägger man på en kampanj med enda avsikt att svärta ner alliansregeringen. Den andra hälften av medlemmarna blev nog aldrig tillfrågad vad de tyckte om att använda medlemsavgiften till en kampanj med syfte att motarbeta deras politiska övertygelse. Det är ändå ett steg framåt mot förr i tiden då man automatiskt blev medlem i socialdemokratiska partiet så fort man gick med i facket.

I somras valde Aftonbladet att försöka förgöra moderaterna genom att torpedera arbetsmarknadsminister Littorin med ostyrkta påståenden om sexköp mm. Littorin avgick men vi har inte sett slutet av den historien ännu då ett förtalsmål är under utredning.

Denna rad av smutsiga övertramp ska ställas mot Ibrahim Baylans vädjan om en ren valkampanj i inledningen av valkampanjen. Han själv skrev på Aftonbladet och motiverade sitt och partiets påhopp på makarna Reinfeldt.

Det påminner mig om hur min dotter kom hem från en basketmatch och berättade att föräldrarna till motståndarlaget upprepade gånger hade sträckt fram foten för att fälla deras spelare när de kom forsande längs kanterna. Det var svårt att förklara för ett besviket barn hur vuxna kan bete sig så.

Bloggar gör också Seved Monke, Rasmus Jonlund, Tokmoderaten Antonsson, Thomas Böhlmark, Kent Persson, Mathias Sundin, Olov Lindquist, Runo Johansson. Per Hagwall fyller på med nya element i sossarnas valkampanj.

Media: AB 1, 2, 3,  Expr 2

Vård i världsklass!

Jag söker ditt förtroende för en plats i landstingsfullmäktige. Jag står på plats 2 på Bromma-Kungsholmen-listan.

Jag vill jobba för en vård som är mer småskalig och nära patienten till sin attityd. En vård med större fokus på den patientupplevda kvaliteten och där det finns tid över för tröst och en lugnande hand på pannan, inte bara en korrekt medicinsk behandling. En vård i världsklass.

Fem punkter som jag vill jobba med för att nå en Vård i världsklass:

• Kvalitet skapar mer resurser. Bättre kvalitet frigör resurser, minskar onödigt arbete och lidande. Systematiskt fokus på kvalitetsförbättringar kan frigöra miljarder i Stockholm. Det är en politisk ledningsfråga att sätta press på vården att åstadkomma kvalitetsförbättringar.
• Starkare husläkare. Jag vill ha starkare husläkare med ett utvidgat uppdrag som kan ta ett större ansvar för patientens resa genom vården. Husläkaren ska ha en samlande och koordinerande roll för patientens hela vårdbehov och vara patientens ”ombudsman” in mot specialistvården.
• Kan du e-posta din doktor? Vården måste kunna nås via e-post eller webben. Öka tillgängligheten genom att ställa krav på att alla vårdgivare bygger ut kontaktvägarna via nätet.
• Eget rum på nätet. Låt vårdjournalerna följa patienten och ge dig som patient äganderätten till vårdinformationen om dig själv. Skapa en lösenordskyddad weblösning, ett eget rum på nätet.
• Skilj landstinget från landstinget. Rollen som både beställare och utförare flyter ihop när de drivs i en enda gemensam förvaltning. Vem ställer krav på vem? Renodla Landstingets roll som beställare och kvalitetsuppföljare, skilj ut Vårdkoncernen Landstinget och lägg i separat organisation.

Läs mer här eller här.

Fula, skitiga och elaka

Littorinaffären upprör fortfarande. Från att ha varit en fråga om Littorins person flyttas nu fokus till medias, i det här fallet Aftonbladets, moraluppfattning och synen på sitt uppdrag.

Littorins nej-nej, var inte tillräckligt tydligt för den upphetsade journalisten och dennes chef. Endast en tvingande sittning med tidningens journalister räknades som fullgod dementi. Nejet som tolkades som ett ja skulle i ett annat sammanhang omedelbart ha lett till ett rättsligt efterspel.

Kan man förvänta sig något ditåt i det här fallet? Knappast. Det finns ingen skyldig, inget brott. Bara ett liv i kras, en sviken Mona, en adrenalinkick för vissa, en sötsur uppstötning för andra, en behaglig snörpning på munnen för alla övriga oförvitliga människor.

Vem är skyldig, till vad? Littorins skuld är redan avgjord. I rent rättslig bemärkelse är han oskyldig, brottet är preskriberat, oaktat han gjort sig skyldig till något sexköp eller ej. Hans liv är dock slaget i spillror. Har man rätt att synda? Media avgör. ”Allmänintresset”.

Aftonbladet har dessutom både starka ekonomiska och politiska motiv för att driva på hela historien. I alla andra sammanhang skulle man direkt diskvalificeras om man likt Aftonbladet stod med inte bara en hand utan två händer och snurrade tombolan?

Har media någon skuld? Inte enligt Mellin och Helin som tycker att ”Littorins svar ställer frågor”, blind för sin egen roll i showen. De har bara agerat i enlighet med sitt publicistiska uppdrag.

Men medias ansvar och olika roller är i högsta grad diskutabla. Tokmoderaten Antonsson skriver välfunnet ”att Aftonbladet genom sin bevakning av den här frågan helt plötsligt är målsägarbiträde åt en okänd 30-årig kvinna som påstår sig ha sålt sex. Aftonbladet ikläder sig sedan rollen som både åklagare och domare, för att sedan sätta sig på åhörarläktaren i den hemsnickrade rättssalen och agera media.

Det är en orimlig ordning. Den rättsprincip som bygger på att alla är oskyldiga till dess man bevisats skyldig är satt ur spel. Man döms i folkdomstolar. Skyldig stenas i media om opinionen och vinstintresset så medger.

Genom att publicera göder Aftonbladet sin egen affär men gör också ett inhopp i den politiska processen. Johan – Mitt i steget – Westerholm skriver: ”Media ojar sig ständigt och jämnt över hur smutsig valrörelsen kan komma att bli. Men mediehusen ser själva inte bjälken i sitt öga när de agerar på ett sådant sätt att denna nedkletning av valrörelsen tvärtom förstärks. Ledande opinionsbildare har påfallande ofta ett alltför enögt förhållningssätt till tveksam journalistik.”

Som av en händelse trollades också en förtroendeundersökning om regeringen fram efter några dagar. Är det någon som inte tror det fanns en plan? ”Nedkletning av valrörelsen” – ett bra uttryck.

I slutänden handlar det ändå om att ställa en seriös nyhetsvärdering mot den snöda njutningen av att tillmötesgå en blodtörstande publik, något varken Mellin eller Helin lyckats hantera. De har istället kapitulerat för nöjet att behaga människans sjaskigare sidor.

Vad kan göras? Inte mycket tyvärr. Man kan skriva bloggar som den här. Kommentera artiklar. Protestera genom att sluta köpa tidningen. Kräva media på rannsakan och självkontroll. Men likt den trasiga familjen i Ettore Scolas film ”Fula, skitiga och elaka” som levde på en sopptipp i yttersta materiella och moraliska armod så är tror jag pressen är oförmögen att själva resa sig.

För det krävs fattigdomsbekämpning av större format. Mental fattigdomsbekämpning.

Andra kommentarer värda att läsa är Henrik Brändén, Medborgarperspektiv (ett flertal), Staffan Dopping, Rasmus Jonlund, Skapandets moral (ett flertal), Kent Persson, Ann-Cathrin från Älvkarleby m fl.

Media: DN, DN2, DN3, SvD, Expr, Expr 2, AB, AB2

Miljöpartiets medel mot medelklassen

Miljöpartiet fortsätter sitt korståg mot medelklassen. Nu genom att förbjuda etablering av köpcentra utanför städer. Tidigare har man aviserat bensinprishöjningar på över 2 kr milen. Nu ska man helt sonika förbjuda vissa resmål för bilåkandet också. I sanning, det finns knappast ett större hot mot mänskligheten än en person bakom ratten. De ska bort.

Miljöpartiets i grunden fundamentalistiska ideal framstår alltmer tydligt. Man vill styra och ställa med människor och deras liv. Bakom den mjuka fasaden döljer sig en samling beslutsamma pekpinnetäljare med en stark tro på att deras sanningar är av högre värde än de människor de säger sig representera. En totalitär syn där människan blott är en enda stor miljöbelastning. Av det byggs inget samhälle.

Många är det som bloggar. Jag själv tidigare, Adam Cwejman om mp:s planekonomiska tro, Rasmus Jonlund om politikens gränser, Ankersjö om de oliberala inslagen i mp:s politik, Jonas Pettersson om mp:s krig mot medelklassen, Christer Jonsson om det miljöovänliga partiet, Jesper Svensson om en politik som gör vardagen dyrare för vanliga människor. Helen Törnqvist om mp:s tillväxtovänliga syn. Peter Andersson bloggar ängsligt medhåll.

Johan Norberg gör en alldeles utmärkt genomgång av miljöpartiet kontra liberalismen här utgående från Neos debatt i Almedalen, ett evenemang jag tyvärr missade.

Media:  DN1, DN2, AB, SvD

Rödgröna plåster

De rödgröna har presenterat sitt vårdpaket. Precis som för skolpolitiken har man lagt sig nära folkpartiet. Åtminstone vad gäller målsättningen – ”vård i världsklass”. En direkt kopia av Folkpartiets vision, men så bra. Då behöver vi inte bråka om målen.

Vägen dit skiljer sig dock avsevärt, de rödgrönas förslag präglas av förnekelse och självklarheter. Förnekelse av privata alternativ och den positiva förändringskraft som dessa har medfört. Självklarheter genom att återigen mässa tanken att behovet och inte plånboken ska avgöra vem som ska få vård. Vem håller inte med om det?

Men hur ska vården kunna utvecklas och förbättras när människors behov överstiger vår gemensamma plånbok? Om detta är de rödgrönas svar bara nej. Nej till fri etablering, nej till privata alternativ. Ett förslag är dock värt att notera. Journalen ska följa patienten, det ökar patientsäkerheten och effektiviteten. Förslaget är bra. Vi , Fp Stockholm, har tagit det förslaget ett steg vidare och vill erbjuda alla ett ”eget rum på nätet”.

Bloggar: Birgitta Rydberg, Christer Sörliden, Rasmus Jonlund, Kristina Palmgren, Tommy Rydfeldt, Martin Johansson, Christer Jonsson, Ulrika Falk, Peter Andersson m fl.

Media: DN, SVT

Folkpartiet visar vägen i vården

Idag kan man i SvD läsa om Folkpartiets väg i vården inför valet. Vård i världsklass ska skapas genom att stimulera framväxten av en mångfald utförare.

Genom att konkurrensutsätta utvalda delar så har kostnaderna kunnat reduceras betydligt. Här några exempel:

• Grå starr                                     Före:     19.000 kr              Efter:      5.700 kr
• Obesitas (fetmakirurgi)        Före:   100.000 kr             Efter:    60.000 kr
• Höft/knäleder                          Före:     80.000 kr              Efter:    56.000 kr

Med konkurrens och mångfald blir det mer kraft i förändringsarbetet menar Birgitta Rydberg som också öppnar för en privatisering av Danderyds sjukhus.

Men inte bara sänkta kostnader talar för en större mångfald; även kvalitet och tillgänglighet förbättras. Genom vårdvalet och den fria etableringsrätten så har de tidigare köerna i princip eliminerats. Dessutom är folk mer nöjda med sin vårdgivare.

Många borgerliga bloggare fyller på med egna argument. Rasmus pekar på hur de goda idéerna sprids när fler utövare tillåts, Per Altenberg menar att en privatiserad vård innebär att mer kapital kommer in, Anna Starbrink stånkar över att socialdemokraterna som vanligt säger nej till mångfald, Christoffer Fagerberg tycker Birgitta Rydberg är modig som vågar lufta tankar om att privatisera sjukhus.

Ilja Batjlan har än en gång suttit hemma och räknat; förslaget innebär att man kommer ”slösa bort hundratals miljoner av skattebetalarnas pengar” enligt honom. Hur det nu gick till innan en prislapp ens är satt. Catharina Elmsäter-Svärd petar förtjust i Iljas kalkylator som nyckfullt växlar mellan plus och minus.