Antietablissemanget vann

EU-valets vinnare heter Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ. Förlorare är alla de etablerade partierna som inte förmått fånga upp de strömningar kring invandrarfrågor och jämlikhetskrav som finns i valmanskåren. Det är en protest mot det politiska etablissemanget och det etablerade systemet. Även MP:s framgångar tror jag kan sökas i deras systemkritiska ansats. De vårdar en alternativ politisk vision som visat sig svår att bemöta. Tillsammans  fångar dessa partier upp mer än 30% av valmanskåren. Det är nedgörande kritik av de etablerade maktpartierna.

Samma våg av etablissemangskritik kan ses även ute i Europa även om den kritiken komma mer tydligt ifrån höger än den gör i Sverige.  De gröna gör t ex inte samma rekordval i Europa som i Sverige.

Nu uttrycks farhågor för att denna brokiga samling av partier kommer inte bara får möjlighet att med knapptryck i parlamenten påverka politiken utan även kommer påverka de mer etablerade partiernas agendor. Inte minst i främlingsfientlig riktning.

Ja, det blir en svår, men självklar, uppgift att med kraft motarbeta de rent rasistiska, diskriminerande och utopiska inslagen i dessa partiers politik men jag har väldigt svårt att förstå hur detta inte skulle påverka dagsagendan för politiken. Det går inte att med fingrarna knäppa bort starka väljarströmmar som om de inte finns. Det är klart att agendan nu kommer förändras vad gäller jämställdhet, miljö- och invandringsfrågor. Det är väl så demokratin ska fungera?

Media: DN, DN2,  SvD, SvD2, SR, SvT, AB, Expr
Bloggar: Rasmus liberal, Sivert Aronsson

 

 

Linbanor snart högsta mode

Blev intervjuad i lokaltidningen MittiBromma om en gammal idé som vi driver.

Ett köttfritt pekfinger

Miljöpartiet envisas med att lägga förslag om köttfria dagar i olika politiska forum. Likt en idisslare stöts förslaget upp i omgångar. I landstinget i Stockholm har man ett flertal gånger motionerat om att införa obligatoriska vegetariska dagar i vården. Häromveckan lanserades förslaget även för Stockholms kommunala skolor.

Det står naturligtvis vem som helst fritt att äta vegetarisk mat när man så vill. Det kan rent av vara tillrådligt. Både i skolor och på sjukhusen serveras numera alltid ett eller flera vegetariska alternativ. Flera skolor i Stockholm har redan infört köttfria dagar. I vården i Stockholm pågår stora förbättringar vad gäller maten. Där är näringsinnehållet viktigare än moralen. En näringsriktig mat – kött och/eller vegetarisk –  kan vara skillnaden mellan tillfrisknande och inte.

Vad jag vänder mig emot är att man vill tvinga människor till moraliska ställningstaganden. Pekfingrar är sällan stärkande för motivationen.

Förnuft och känsla

Miljöpartiets energipolitiske talesperson Lise Nordin anklagar i dagens SvD Brännpunkt Jan Björklund för att styras av känslor i kärnkraftsdebatten. Hm. Miljöpartiets inställning i frågan grundar sig naturligtvis på helt rationella ställningstaganden.

Det historiska beslutet förra året att tillåta att gamla uttjänta reaktorer ersätts av nya har en svaghet. Det tillåter bara redan etablerade aktörer att agera. Dessutom bara på samma fysiska plats som befintliga reaktorer. Det innebär i praktiken att det rådande oligopolet i elindustrin befästs. Det vill Björklund ändra på. Bra tycker jag.

Bloggar: Ekonomisten, Svartfiber

Miljöpartiets medel mot medelklassen

Miljöpartiet fortsätter sitt korståg mot medelklassen. Nu genom att förbjuda etablering av köpcentra utanför städer. Tidigare har man aviserat bensinprishöjningar på över 2 kr milen. Nu ska man helt sonika förbjuda vissa resmål för bilåkandet också. I sanning, det finns knappast ett större hot mot mänskligheten än en person bakom ratten. De ska bort.

Miljöpartiets i grunden fundamentalistiska ideal framstår alltmer tydligt. Man vill styra och ställa med människor och deras liv. Bakom den mjuka fasaden döljer sig en samling beslutsamma pekpinnetäljare med en stark tro på att deras sanningar är av högre värde än de människor de säger sig representera. En totalitär syn där människan blott är en enda stor miljöbelastning. Av det byggs inget samhälle.

Många är det som bloggar. Jag själv tidigare, Adam Cwejman om mp:s planekonomiska tro, Rasmus Jonlund om politikens gränser, Ankersjö om de oliberala inslagen i mp:s politik, Jonas Pettersson om mp:s krig mot medelklassen, Christer Jonsson om det miljöovänliga partiet, Jesper Svensson om en politik som gör vardagen dyrare för vanliga människor. Helen Törnqvist om mp:s tillväxtovänliga syn. Peter Andersson bloggar ängsligt medhåll.

Johan Norberg gör en alldeles utmärkt genomgång av miljöpartiet kontra liberalismen här utgående från Neos debatt i Almedalen, ett evenemang jag tyvärr missade.

Media:  DN1, DN2, AB, SvD

Arbetstidsförkortning och drömmar (uppdaterad)

De flesta när drömmen om att behöva jobba mindre och få mer tid över för annat. Visst ligger det något förföriskt lockande i tanken.  Hos Miljöpartiet och FI stoppar det inte vid förföriska drömmar; de vill göra politik av det också. På dagens Brännpunkt lägger de ut texten kring Sverige som nytt Schlaraffenland. Tillsammans angriper de arbetslinjen.

”Varje år blir vi lite effektivare och behovet av arbetade timmar minskar, men istället för att glädja sig åt denna utveckling är mottot från såväl Socialdemokrater som borgerliga: Arbeta mer, producera mer, köp mer, öka tillväxten!”

Tanken är att byta produktivitetsvinster mot arbetstidsförkortning. Men det görs ju faktiskt redan idag på många arbetsplatser där lön byts mot semester. Kanske dock mer som en konsekvens av höga löneskatter ska tilläggas.

Men är svensken beredd att byta bort framtida standardförbättringar mot mindre arbetstid?  Att gå ner till sex timmars arbetsdag med bibehållen lön innebär att man avstår välfärdsförbättringar motsvarande två timmars lön. Per dag. Och ska politikerna bestämma det? Är det inte den enskilde individen som själv ska avgöra vad man vill göra med ersättningen för sitt arbete?

Varken de borgerliga eller socialdemokrater lär ägna förslaget någon större uppmärksamhet. De borgerliga för att de prioriterar realism framför utopism, socialdemokraterna antagligen av rättviseskäl. Alla de som inte jobbar kommer ju inte få ta del av dessa förbättringar. Orättvist.

Intressant är hur Miljöpartiet nu börjar visa sitt rätta politiska ansikte. Länge nog har de lyckats mörka sina mer drömska sidor.

Fler som tycker:

Magnus Andersson pekar på flera av de inkonsekvenser som förslaget innehåller. Johan Ingerö föreslår ironiskt ett ekonomipris. Även Ewa Thalén Finné förfasar sig över bristande insikter i ekonomi. Carl Larsson tycker författarna borde inse att kakan inte är konstant utan att den faktiskt växer när fler människor faktiskt arbetar. Folkpartister i Sollentuna undrar om mindre arbetstid är receptet för att inte bli omsprungna av andra. Odelberg är skeptisk till om delat arbete ger fler arbete. Även Danne Nordling har skrivit ett förnuftigt inlägg.

Miljöpartiet medelklassens fiende

Miljöpartiets opinionsmässiga framgångar manar till eftertanke och analys. I veckan kom en rapport från Novus Opinion som visade att partiet ”äger” miljöfrågan. Inget annat parti gör sig besvär. Vad man nu lägger in i begreppet ”miljöfrågan”.

Själv tror jag att den har kommit att stå för mycket mer än bara miljö, den står för en utmaning av etablerade sanningar om hur vårt samhälle kan och bör byggas. Miljöpartiets framgångar handlar till stor del om deras vision, i brist på tydliga sådana från övriga etablerade partier.

Visionen utmanar materialismen och ett samhälle som överspenderar. De har inget klart svar men när en dröm. Det ligger något bra i detta; vem kan inte i perspektiv av klimatförändringar, orättvist fördelade rikedomar i världen och ökade etniska och religiösa spänningar fundera i termer av andra ekonomiska system och världsordningar? Drömmen om ett bättre samhälle organiserat efter nya principer bör övriga partier ta på största allvar.

Men miljöpartiet när inte bara en dröm; de har en sakpolitisk agenda också. Den borde fler oroa sig för. Dagens krönika i SvD ägnas åt denna sida av miljöpartiet.

Förutom restprodukter från tidigare gröna kulturlager som t ex att sänka arbetstiden till 30 timmar/vecka, en snabb avveckling av kärnkraften, att man motsätter sig utbyggnad av vattenkraften och stopp för importkabel ner mot Europa så bör partiets skattepolitik specialgranskas.

Partiet tycks ha övergivit sin principiella ståndpunkt kring grön skatteväxling och ersatt denna med rena skattehöjningar. Förslag finns om skattehöjningar på drygt 41 miljarder över nästa treårsperiod. Dessutom väntas ökad skatt på bensin på 2 kr/liter, miljöavgifter på flyg på 600 kr/resa, höjd skatt på el samt ett avskaffade av RUT-avdraget.

Inte minst eftergiften till övriga rödgröna kamrater om att avskaffa RUT-avdraget förvånar. Vägen mot ett tjänstesamhälle borde ligga i miljöpartiets intresse.

Fram tonar en politik som slår rakt mot medelklassen som inget annat parti. Politiken innebär avgörande vardagsbegränsningar och plånboksingrepp; inte mot de rika, inte mot de fattiga utan mot vanligt folk. Man kan med fog utropa miljöpartiet till medelklassens fiende nummer ett.

Marcus Grundén har också skrivit om Miljöpartiets andra sidor. Per Ankersjö ser en musikalisk koppling.