De sexiga skatterna

Är det rimligt att två tredjedelar av de skatter som tas in till staten inte uppfattas som skatter? När man frågar den svenska allmänheten om hur hög skatten är så är svaret 34% fast den faktiska nivån är 52%. Ungdomar (15-29 år) uppfattar att skattenivån ligger ännu lägre, under 30%. Det faktiska skattetrycket underskattas av 94% av de svenska folket. Det framgår av en studie som Svenskt Näringsliv nyligen publicerade.

Uppenbarligen så ser man bara den direkta inkomstskatten som ”riktig” skatt trots att  de indirekta skatterna moms och arbetsgivaravgifter var och en bidrar med lika stor intäkt för staten som hushållens inkomstskatter dvs ca en tredjedel var. Folk tenderar att bara uppfatta de skatter som syns i lönebeskedet.

När man frågar vem som belastas av arbetsgivaravgiften så svarar fyra av fem att den belastar arbetsgivaren. Vad ska man annars tro när den heter som den heter kan man tycka. Men arbetsgivaravgiften är ju en kostnad som belastar det löneutrymme som finns tillgängligt för den anställde. Att kalla den en avgift som avser arbetsgivaren fast den i själva verket är en indirekt löneskatt på den anställde är ett ett sofistikerat sätt att blanda bort korten.

Det finns en särskild teori om detta, skatteförvillningsteorin som hävdar att skatterna medvetet konstrueras och benämns på ett sådant sätt att allmänheten missleds kring deras syfte och effekt. Huruvida allmänheten är utsatt för en illvillig komplott må vara osagt men ju mer skatterna automatiseras och döljs under andra namn och begrepp ju mindre tydligt blir omfattningen av skatterna.

Att skatterna är begripliga och synliga är nödvändigt för kunna göra överlagda val och prioriteringar om välfärden. Debatten kring den ekonomiska politiken blir också mer konstruktiv om fakta kring skatterna är tydliga. I andra konsumentsammanhang drivs frågan om transparens och att synliggöra kostnader. Det borde även gälla för våra skatter.

Att synligheten har betydelse visar exemplet med kyrkoskatten. Sen kyrka och stat skildes åt och kyrkoskatten blev synlig på deklarationsblanketten så har 25% av svenska folket valt att lämna kyrkan. Det är högst troligt att den siffran hade varit betydligt lägre om inte kyrkoskatten hade synts.

Gör skatterna mer synliga! Döp om arbetsgivaravgifterna till något som bättre säger vad det handlar om! Socialskatt, välfärdsskatt? Presentera lönen som bruttolön inkl arbetsgivaravgifter på lönebeskedet!

Kan det vara så att det mest sexiga med våra skatter är att de inte syns, bara anas?

Amortera omedelbart eller gå i fängelse!

Är tvingande amorteringskrav bra eller dåligt? Finansinspektionen filar just nu på förslag som ska tvinga bolånekunderna att amortera mer av sina bolån. Hushållens stora belåning i framförallt bostäder oroar. Dessa uppgår just nu till 174 % av de disponibla inkomsterna. En hög skuldsättning anses kunna sätta igång en finansiell lavin vid ett eventuellt prisfall på bostäder. Hushållen tvingas då dra ner på sin konsumtion för att kunna finansiera avbetalning av skulder som inte längre har någon bakomliggande säkerhet i form av småhus eller bostadsrätt.

Men om man även tar med aktier och obligationer inklusive – vilket är viktigt – det kollektiva försäkringssparandet så överstiger svenska folkets tillgångar dess skulder. Inklusive detta sparande i form av pensioner, sjukförsäkringar, arbetslöshetsförsäkringar, arbetsskadefonder m fl så uppgår tillgångarna till 319% av hushållens disponibla inkomster.

Så i ett samhällssystem där en mindre del av ekonomin låg under kollektiv förvaltning så hade kanske Riksbanken och Finansinspektionen uppfattat den låga skuldsättningen som en större samhällsrisk och snarare velat expandera hushållens ekonomi än att begränsa den.

Sen är en annan sak att när hyresrätten blir en alltmer udda fågel i bostadsutbudet så tvingas svenska folket skuldsätta sig för att kunna få tag på en bostad. De institutionella hinder som leder fram till denna utveckling ligger visserligen utanför Riksbankens och Finansinspektionens ansvarsområde men är i mina ögon viktigare att jobba med än att korrigera hushållens anpassning till en dysfunktionell bostadsmarknad.

Media: SvD1, SvD2, SvD3, DI, DN

 

 

Ordet företag

I helgen var det Liberalt Riksmöte i Västerås där folkpartister från hela landet samlades för att diskutera politik och dess utmaningar. Kunde nöjt konstatera att ordet företag och företagare för första gången dök upp som ett tema från podiet. Åtminstone sen jag började engagera mig partipolitiskt vilket snart är tio år sedan.

Det var Maria Arnholm, vår nya jämställdhetsminister, som i sitt tal återknöt till sin tidigare politiskt aktiva tid under Bengt Westerbergs ledning. Då hette FP:s paroll ”Sverige behöver både företag och dagis”. Den som bakar den kaka som vi politiker är satta till att fördela är företagen och företagarna. Ingen annan.

En av politikens uppgifter är att skapa förutsättningar för kakan att växa. Sverige behöver fler företag och fler företagare. Den sanningen behöver få en mer framskjuten plats även i Folkpartiet. Därför var det så välgörande att höra Arnholm avsluta sitt programtal med ”Sverige behöver företag, förskola och feminism”. I den ordningen.

LO hittar valvinnarfråga för Alliansen

LO förfasar sig över vinsterna i vården och omsorgen och kräver en omgörning av vårt samhälle i nivå med löntagarfonderna från sjuttiotalet. Avskaffande av LOVen – lagen om valfrihet – en av vår tids absolut största frihetsreformer, införandet av en ny bolagsform – Samhällsbolag – för all offentligt finansierad välfärdsverksamhet med den lilla egenheten att de inte får göra vinst, särskilda certifieringskrav på ägare av välfärdsbolag, jag antar att den största kapitalkällan – pensionsspararen och dess fonder – därmed är uteslutna som ägare, är LO:s recept.

LO målar upp bilden av ett nytt drömlikt Shangri-la, tyvärr fritt svävande från verkligheten. Vinsterna är inte och har inte varit extrema vilket Dagens Samhälle tydligt visat. Dessutom så har LO:s största förbund Kommunal fram tills idag spjärnat emot eftersom en mycket stor del av deras medlemmars – till övervägande delen kvinnor – arbetsförhållanden och trygghet kommer sättas på spel om man i ett slag slår ut privata intressen i deras bransch. Vem vet vad som fick Kommunal att gå emot sina egna intressen till slut men nog känns det som att kvinnornas intressen maldes ner i LO:s gubbröra.

Förslaget innehåller inte ett ord om hur kvaliteten eller produktiviteten i vår välfärd ska kunna förbättras, det enda som egentligen är intressant. Mest intressant är förslaget för att Alliansen nu tycks ha fått, som en skänk från ovan, en valvinnarfråga!

Mina landstingskollegor Birgitta Rydberg och Anna Starbrink (FP) skriver bra om vad detta kommer betyda för alla Stockholmare här.

Birgitta Rydberg skriver vasst på egen blogg att ”LO konstruerar och förstorar upp problem för att få tillfälle att göra det vänstern alltid har velat – bestämma över människors liv och ta över sådana beslut som stockholmarna kan och vill fatta själva.”

Per Gudmundson skriver väl om vilka utmaningar som välfärden står inför. SAF går naturligtvis i svaromål. Anders W Jonsson (C) reder ut de rent faktamässiga förhållandena. Andreas Bergström fyller på i faktarättandet. Juridikbloggen tuggar sönder förslaget rent tekniskt. Anna Starbrink invänder att valfriheten är hotad.  SvD kommenterar idag. Om behovet av mer mångfald har jag skrivit tidigare här samt om socialdemokraternas liknande förslag här.

Per Gudmundson gör några dagar senare en liknande analys om LO:s kvinnosyn som jag gör ovan. FP Nacka gör samma reflektion. 

När gjorde du en Småfka senast?

Ja, det är nu inte någon ny kaka eller spännande rotsaksrätt från något EU-land österifrån vi talar om. Istället handlar det om att konsekvent sätta en av förutsättningarna för välfärden i centrum när vi fattar politiska beslut eller tänker i banor av reformer och samhällsutveckling. Småfka. Vilka konsekvenser får mitt beslut eller förslag till reform för småföretagandet i landet. Småföretagarkonsekvensanalys.

Säg det beslut eller reform som inte tas fram i en anda av ”nu gör vi gott för den här utsatta gruppen” eller ”nu tar vi bort den här orättvisan”. Men alltför sällan tas någon särskild hänsyn till de välfärdsgenerande krafterna i form av småföretagande. På samma sätt som man gör miljökonsekvensanalyser så bör liknande bedömningar kunna göras för småföretagsamheten.

Utan småföretagare ingen välfärd. Om småföretagare trivs och mår bra så blir Sverige ett bättre land att leva i. Fler får jobb, fler kan betala skatt, fler kan förverkliga sina livsdrömmar. Välfärden blir större för alla. Låt inte politiska beslut kantskära småföretagsamheten. Använd vår checklista. Gör en Småfka!

Euron under omprövning

Igår skrev Liberala Ungdomsförbundets ordförande Adam Cwejman ett bra inlägg i SvD Brännpunkt om skuldkrisen och eurofrågan. Han föreslår att det skapas en särskild exitstrategi för länder som inte sköter sig, närmast då Grekland. Med exitstrategi menar Cwejman kort och gott att man sparkar ut de länder från eurosamarbetet som missköter eller bryter sitt avtal i den monetära unionen.

Det kan tyckas som en rätt hjärtlös åsikt och kanske ett grundskott i själva den solidariska tanken om en förenande valutaunion, särskilt sagt av en företrädare för det parti som hårdast kramar euron. Inte desto mindre håller jag med Cwejman.

Länder vars skenande ekonomier inte bara hotar den egna befolkningen utan även hela övriga Europas välfärd måste ges möjligheter till konkret, realpolitisk omgörning av sina ekonomier. Och kanske även omprövning av den politiska kultur och det system som kunnat mörka eller förtränga basala ekonomiska sanningar så länge för sin befolkning. Görans Perssons plötsliga och hissnande insikt om att ”den som är satt i skuld är icke fri” kan här tjäna som en statsfinansiell grundsanning.

Tyvärr fungerar valutasamarbetet som en signaldämpande bomullsinpackning för överspenderande ekonomier eftersom den snabbast reagerande indikatorn på ekonomins välmåga – valutan – är satt ur spel. En valuta som fritt tillåts apprecieras eller deprecieras ger istället omedelbar feedback både till landets politiker och till dess befolkning om att saker sköts bra eller dåligt. Valutan blir sättet att jämna ut hög och låg ekonomisk aktivitet i olika delar av Europa.

Men eurosamarbetets system för att jämna ut skillnader mellan under- eller överpresterande ekonomier bygger istället på att människor ska flytta fram och tillbaka över gränserna allteftersom arbetsmarknaden växer eller krymper. Bara språkbarriären i sig är ett jättehinder för detta system. Hur ska folk fritt kunna flytta fram och tillbaka olika länder och regioner, allteftersom arbetskraft behövs eller inte behövs, om man inte pratar språket? Det är min främsta invändning mot eurosamarbetet. Det bygger i grunden på ett idealiserat synsätt som inte fungerar i praktiken.

Skuldkrisen är inte orsakad av eurosamarbetet men problemet hade upptäckts långt tidigare i ett system med fritt flytande valutor. Jag förespråkar inte att man ska bryta upp hela eurosamarbetet men jag tror som Cwejman att man måste se lite krasst på de länder som inte håller måttet. Icke fungerande ekonomier måste ges en möjlighet att återhämta sig utan att riskera de övriga EU-ländernas välfärd.

Bloggar: Ericsson-trading intraday, Nordling, Ekonomisten, Cwejman igen

Media: SvD

De diskriminerade småföretagarna

Den uppseendeväckande nyheten i förra veckan att sjukfrånvaron drastiskt sjunkit bland småföretagare sedan man infört en sju dagars karenstid passerade egendomligt obemärkt förbi i semesterstiltjen. ”Sedan riksdagen införde sju karensdagar i egenföretagares sjukförsäkring så har antalet sjukskrivna egenföretagare halverats” uppger Ekot.

Är det egentligen så förvånande? En och annan lönedag är nog de flesta beredda att avstå när man är sjuk. Men en hel vecka? Då är det bara de som helt enkelt inte kan ta sig ur sängen som ännu är hemma. Alla andra kravlar sig nog tillbaka till jobbet så fort det går, friska eller ej. Risken är stor att de nya reglerna tvingar småföretagarna till jobbet även när de är sjuka. Det är inte troligt att någon annan grupp i samhället skulle acceptera sådana regler. Inte samhället heller, faktiskt.

Men de är tåliga, småföretagarna. Inte bara vad gäller förlängd karenstid. De är också tvingade att betala för sin försämrade sjukförmån. Av de 31 procent arbetsgivaravgifter som utgår på lönen så är 9 procentenheter ren skatt, höjd i år från 6 procent. Eftersom sjukpengen dessutom är maximerad till en lön på ca 26400 kronor så är sjukavgiften på lön därutöver en ren skatt som inte ger något tillbaka.

Så, småföretagarna har inte bara sämre sjukvillkor än övriga grupper i samhället. De är också med och finansierar andras bättre villkor. Brukar inte sånt kallas diskriminering?

Media: DN, SvD

Det osynliga jobbskatteavdraget

I dagens DN skriver Lars Calmfors att regeringen bör vänta med ett femte jobbskatteavdrag . Skälet är att det minskar försäkringsskyddet för de som inte omfattas av några jobbskatteavdrag. Det är möjligt att det är den makroekonomiska effekten men tillåt mig kraftfullt tvivla på det som argument på mikroplanet dvs för den enskilde individen.

Jobbskatteavdragets syfte har varit att förändra drivkrafterna genom att skapa ekonomiska incitament för arbetslösa och folk utanför den reguljära arbetsmarknaden att mer envetet söka sig tillbaka på arbetsmarknaden. Huruvida ett osynligt avdrag skapar dessa incitament har varit föremål för mycket diskussion. Den ekonomiska sakkunskapen verkar dock överens om så är fallet.

Själv har jag svårt att förstå hur ett avdrag som inte tydligt kopplas till varför kan förändra beteenden, dessutom inte hos den som ska påverkas dvs den arbetslöse som ju inte ser några effekter av något jobbskatteavdrag annat än att kompisen som har jobb plötsligt får mer kvar i plånboken. Med samma logik skulle en allmän löneökning också få en positiv jobbeffekt bland arbetslösa. Är det så?

Nu hävdar Calmfors att även försäkringsskyddet (som arbetslös eller sjuk) påverkas på samma sätt eftersom den relativt sätt sjunker då skatten blir lägre för den som jobbar. Den blir inte lägre i absoluta tal men procentuellt sjunker ersättningen i jämförelse med den arbetsföre kompisen. Återigen ett osynligt (negativt) incitament med starka effekter. Tillåt mig tvivla.

Jag tycker däremot att man bör skippa det femte jobbskatteavdraget till förmån för ett slopande av värnskatten. Där har vi en påtaglig, synlig, jobbhämmande skatteeffekt.

Sol-och-vår-sagan Saab snart slut

Nu spelas sista akten upp i det drama som heter Saab. Inställda komponent-leveranser pga av obetalda fakturor stoppar monteringen av bilarna i Trollhättan. Den muntre och till synes oberörde Victor Muller hävdar att det bara handlar om ett missförstånd. Pengar finns.

Men volymerna då? De 128 tusen bilarna som skulle säljas skruvades först ner till 65 tusen men blev inte mer än 28. Volymerna kommer hävdar numera tf VD Victor Muller, själv med erfarenhet av att skruva ihop ca 65 bilar/år i sin egen källarverkstad. Nu har han tagit över rodret efter att den tidigare VD:n hoppat av. Det var däremot inget missförstånd utan något som legat i planen hela tiden. Hävdas det.

4 miljarder har svenska staten borgat för att låta en holländsk gentlemannatjuv buklanda en döende svan. Kanske var det ändå det mest professionella beslutet i hela denna cirkus. Maud Olofsson vågade stå emot de populistiska kraven på att ta över ett döende företag men öppnade samtidigt en sista möjlighet för de hugade att rädda vraket. En personlig risk har också alla anställda och underleverantörer tagit som aldrig har haft något annat val än att hoppas.

Men vilken risk har Muller själv tagit? Ingen såvitt man kan se. Någon ekonomisk risk har det aldrig varit tal om. Sitt eget rykte kan någon hävda. Ja som vadå; industrialist, affärsman, bilhandlare, helbrägdagörare? Inte lär det ryktet skadas av att Saab till slut störtar. När äventyret i Trollhättan är över så återgår Muller lugnt till sin bilverkstad igen. Säkert har också bilsamlingen på 128 bilar fått tillökning med några nya samlarmodeller av märket Saab. Tänk att vi faktiskt trodde att han skulle rädda Saab.

Media: DI, Svd, DN, DN2, AB, AB2, Expr, GP

Bloggar: Jinge, Kjellberg

Gör Vattenfall och SBAB till svenska folkets pristorpeder

SD och de rödgröna gör gemensam sak och stoppar planerna på att sälja ut Vattenfall, SBAB och ytterligare en bit av Telia. Den nye finansmarknads-ministern rasar och säger att utförsäljningarna behövs för att stärka statskassan inför framtida finansiella stormar. Faen trot.

Utförsäljningen är naturligtvis ideologiskt betingad och inte mig emot men jag tycker, trots att jag principiellt är emot statligt ägda bolag, att när man nu ändå sitter med korten på hand så bör man överväga att spela de mer konstruktivt än att bara saka bort dem.

Om man bortser från Telia, som ju faktiskt redan är privatiserat och blev en handgriplig lektion i att investeringar i aktier är riskfyllt efter att Björn Rosengren lockade en dryg miljon svenskar att köpa Telia-aktien till överkurs, så bör man allvarligt fundera på om man kan använda Vattenfall och SBAB på ett mer nyttigt sätt.  Fortfarande 10 år efter börsintroduktionen är Telia-aktien fortfarande under sin introduktionskurs och svenska folket sitter med lång näsa och funderar på privatiseringar. Men Vattenfall och SBAB bör förmås att skapa mer värde för svenskarna.

Vattenfall och SBAB är statliga företag som båda verkar på marknader som inte fungerar. Bankvärldens oligopolliknande struktur har lett till bristande konkurrens, dålig service, låg kundrörlighet och överlag en stötande överlönsamhet, något man delar med aktörerna på den sk ”elmarknaden”, resultatet av en totalt misslyckad avreglering som inte annat gett svenskarna annat än högre elpriser och lång näsa igen. Det är en politisk uppgift att få båda dessa marknader att fungera bättre men hur?

Mitt förslag är helt sonika att utrusta Vattenfall och SBAB med ett ägardirektiv som innebär att de ska positioneras som sina respektive marknaders lågprisalternativ. Lågpris som strategi behöver inte innebära öken. Sverige kan uppvisa en rad framgångsrika företag som alla har låga priser som bärande affärsidé; IKEA, HM, Stadium, Claes Ohlsson m fl.

Ett potent ägardirektiv ifrån staten med uppdrag att bli svenska folkets pristorpeder kommer förändra el och bankmarknaden mer och ge svenskarna mer i återbäring än vad en privatisering eller utdelning av företagens vinster någonsin kommer generera.

Media: DN, SR, SvD, AB, DN2 (Johannes Åman), VA

Bloggar: Sundin, Westerholm, Röda Berget