Det är rimligt att staten tar ett större ansvar för infrastrukturen på landsbygden än idag. Vägar, järnvägar, flygplatser, bredband är betydelsefulla komponenter för att landsbygden ska kunna leva. Idag ser vi en nertrappning av statens engagemang i sådana kollektiva nyttigheter.
Vägar ”privatiseras” när Trafikverket (tidigare Vägverket) konsekvent lämnar över drift och underhåll av mindre vägar, oftast på landsbygden, till enskilda fastighetsägare. Swedavia (tidigare Luftfartsverket) tar sin hand ifrån den ena flygplatsen efter den andra. Telefoni och bredbandssatsningar – den nya tidens infrastruktur – lämnas över till privata telekomjättars affärsstrategiska överväganden.
Jenny Jewert skriver idag på DN om det tvivelaktiga i att bredbandsutvecklingen på landsbygden ska drivas som enskilda initiativ. Staten borde kunna ta ett kliv framåt här för att både ta hem samordningsvinster och stödja den landsbygdsutveckling som ändå har så svårt att hävda sig i urbaniseringens tidevarv.
Enligt mitt förmenande så bör staten ta ett mycket starkare grepp om infrastrukturfrågan på landsbygden. Det är antagligen det mest effektiva sättet staten kan bidra på, bättre än alla andra landsbygdssatsningar ihop.
Om behovet av en förändrad syn på landsbygdsutveckling och statens roll har jag skrivit om tidigare:
Landsbygdspolitik och självbestämmande
Det svänger om landsbygdspolitiken
Landsbygden – ett ekosystem i obalans
Den undersysselsatta landsbygden
Hans Åberg 