Category Archives: Liberalism

Feministiska initiativ från Folkpartiet

Folkpartiet är det feministiska alternativet på den borgerliga kanten. Folkpartiets hela politiska historia är en historia om feministiska initiativ. Det är ett faktum men kan ibland behöva tydliggöras. Det gjorde Jan Björklund i sitt sommartal igår.

Nu tar Folkpartiet nya viktiga steg mot ökad jämställdhet. Jan Björklund lanserade två reformer; en tredje öronmärkt pappamånad och en fördubblad jämställdhetsbonus för att stimulera ett jämnare uttag av föräldrarledigheten. Ekonomiska incitament är ofta väldigt kraftfulla och även liberaler måste ibland vara beredda att gå in och mjukt styra individers val.

Det är synen på ekonomi som skiljer liberal feminism från alternativen på vänsterkanten. Ekonomisk tillväxt är grunden för kvinnlig frigörelse och jämställdhet. Välfärdsreformer kan bara finansieras genom att ekonomin utvecklas, inte genom en annan fördelning vilket är vänsterns recept. De rödgrönrosas tillväxtfientliga feminism motverkar därför sitt syfte.

Det är i synen på hur välstånd skapas som de stora skillnaderna finns mellan Folkpartiet och vänsterns feministiska initiativ. Det är det valet handlar om i september. Folkpartiet står för en feminism utan socialism.

Media: DN1, DN2, DN3, SvD, GP1, GP2, AB, Expr1, Expr2
B
loggar: Rasmus liberal, Anna Lundberg,

 

Annonser

Vi behöver mer feminism, inte socialism.

Igår var det Folkpartiets dag i Almedalen och Björklund höll ett av sina bästa tal någonsin. Det vävde ihop sunt liberalt tänkande kring ekonomi och tillväxt med sociala ambitioner för välfärden. Det finns alltid en uppgift för liberaler att visa på den underliggande ekonomiska ekvationen som förutsättning för ambitioner i välfärden. Det är tillväxt och utveckling i vår ekonomi som skapar utrymme för välfärdsförbättringar, inte drömmar. 

Björklunds röda tråd handlade om feminism och kravet på bättre jämställdhet. Folkpartiet har tagit feministiska initiativ i över 100 år och nu tar vi ytterligare några viktiga steg för att jämna ut skillnaderna mellan könen. Genom att lansera en karriärreform i vården och förskolan på liknande sätt som förstelärare är i skolan så ges möjlighet till individuell löneutveckling. Det är mer handfast feminism, där ambition och utbildning måste löna sig även i kvinnodominerade yrken, än vänsterns politik som bygger på att löneskillnader är av ondo.

Sverige behöver inte mer vänster i välfärden, Sverige behöver mer feminism utan socialism!

Media: DN, AB, Expr

 

Ordet företag

I helgen var det Liberalt Riksmöte i Västerås där folkpartister från hela landet samlades för att diskutera politik och dess utmaningar. Kunde nöjt konstatera att ordet företag och företagare för första gången dök upp som ett tema från podiet. Åtminstone sen jag började engagera mig partipolitiskt vilket snart är tio år sedan.

Det var Maria Arnholm, vår nya jämställdhetsminister, som i sitt tal återknöt till sin tidigare politiskt aktiva tid under Bengt Westerbergs ledning. Då hette FP:s paroll ”Sverige behöver både företag och dagis”. Den som bakar den kaka som vi politiker är satta till att fördela är företagen och företagarna. Ingen annan.

En av politikens uppgifter är att skapa förutsättningar för kakan att växa. Sverige behöver fler företag och fler företagare. Den sanningen behöver få en mer framskjuten plats även i Folkpartiet. Därför var det så välgörande att höra Arnholm avsluta sitt programtal med ”Sverige behöver företag, förskola och feminism”. I den ordningen.

Liberal konkurrens

Centern presenterar ett nytt partiprogram. Som andra partier som genomgår samma process så efterlyses ett tydligare parti. Centern drömmer sig tillbaka till tiden då motståndet mot kärnkraften och motståndet mot Öresundsbron var tydliga kännetecken för partiet. Kanske är det just den inställningen, att vara mot, som gjort att jag alltid tvekat om Centerpartiet.

Nu är dock viljan till förändring och utveckling betydligt större. Det tidigare provinsiella perspektivet är bytt mot ett mer globalt. En starkare betoning på värderingar, en fortsatt stark hållning i miljöfrågorna; borgerlighetens gröna röst. Förslaget om fri invandring skapar rubriker och inre vånda.

Bäva månde möjligtvis Folkpartiet när man slår fast att Centerpartiet är ett liberalt, decentralistiskt parti. Eller vad sägs om följande fraser: ”Tanken om varje persons okränkbara rätt att få bestämma själv över sitt liv och en instinktiv misstänksamhet mot centralmaktens begär att inskränka denna rätt.”

Samtidigt saknas förslag inom näringspolitiken; det område som Centern i kraft av näringsministerposten borde ha lättast att utveckla. Det öppnar för skifte på taburetten efter nästa valseger för Alliansen. Jag ser gärna Jan Björklund på den posten efter nästa val. Näringslivspolitiken behöver ett reformlyft av samma kaliber som Björklund genomfört inom skolpolitiken.

Media: AB, Expr, DN, SvD, AB, DN2, SvD2

Bloggar: Törnqvist, Svensson, Andersson, Prärietankar

Vems är egentligen skogen vi ärvde?

Maciej Zarembas artikelserie i DN om skog och skogspolitik – ”Skogen vi ärvde” – är ett enda långt vältaligt angrepp på den svenska skogsbruksdoktrinen som föreskriver kalhyggen som enda brukningsform.

Möjligtvis har Zaremba något övertolkat det faktiska sakläget men sant är att skogsbolagen i Sverige har lyckats utveckla ett fruktbart samarbete med ansvariga myndigheter för att hålla kostnaden för sin råvaruförsörjning på en så låg nivå som möjligt. Resultatet har blivit det sk trakthyggesbruket, det vi i dagligt tal kallar kalhyggen.

Doktrinen har också gått ut över naturintresset där kalhyggesbruket omvandlat naturlig skog till monokulturer; en skog där alla träd är lika gamla och av samma sort. Det är dock inte vad vi normalt lägger in i begreppet skog. En ”riktigt” skog är ju något som innehåller träd och buskar av många olika arter och åldrar. Zaremba skriver förfärat om hur skogen förvandlats till vedåkrar.

Den ansvariga myndigheten Skogsstyrelsen har samtidigt tagit som sin uppgift att hålla efter trilskande skogsägare som haft alternativa åsikter om hur man kan sköta sin skog. Den som inte sköter skogen på det sätt som Skogsstyrelsen föreskriver stäms inför domstol. Motivet oftast att återväxten inte kan garanteras. Ungefär som att naturen inte klarar sin egen reproduktion.

Fallet Harald Holmberg är klassiskt. Han ville plockhugga dvs avverka träd för träd så som man gjorde förr i tiden men fick nej från Skogsstyrelsen. Skogsstyrelsen tvivlade på naturens egen förmåga till återväxt, den kunde inte garanteras. Så därför ålade Skogsstyrelsen Harald Holmberg att fälla all skog och plantera ny skog istället och stämde honom inför domstol för att han insisterade på att fälla träd för träd. Fallet lades dock ner när åklagaren tagit del av Holmbergs försvarsinlaga.

Det envisa hyggeskramandet och misstron till naturens egen reproduktions-förmåga från Skogsstyrelsen är svår att förstå. Först de senaste åren har en viss omprövning kunnat skönjas. Kalhyggen kanske inte är det enda sättet att bruka skogen på. I många länder i Europa är kalhyggen förbjudna, så var det även i Sverige före kriget. Skogsstyrelsen talar nu istället om det kalhyggesfria skogsbruket. Notera det pikanta språkbruket; cheeseburgare utan ost!

Zarembas artikelserie skjuter framför allt in sig på de miljömässiga konsekvenserna, både vad gäller biologisk mångfald, förfulning och inskränkningar i det rörliga friluftslivet som blir resultatet av ett ensidigt produktionsinriktat skogsbruk.

Men den rådande doktrinen har också gått ut över enskilda skogsägare som under en mycket lång tid fått sämre betalt än sina kollegor i andra länder och lett till bländande vinster för skogsbolagen, i många fall en ren överlönsamhet. Något det sällan talas om.

Skogsstyrelsen har här totalt missat sitt uppdrag att fungera som en konstruktiv kraft i utvecklingen av alternativa skogsbruksformer och skogsprodukter. Resultatet är en skogsproduktion helt inriktad på massaved och utan någon kvalitetsproduktion att tala om. Visst är det skandal att Sverige som en av de största producenterna av skogsråvara inte kan producera riktigt möbel- eller snickeritimmer.

Här borde Skogsstyrelsen istället ha kunnat agerat mer aktivt. Mångfald handlar inte bara om biologisk mångfald utan även om att utveckla många olika bruksformer, produkter och alternativ.  Något också Åsa Romson (MP) efterlyser:  ”– Vi borde stimulera alternativa hyggesmetoder”.

I kölvattnet av debattserien höjs nu röster för mer regleringar och kontroll i skogen. Skogen är för viktig för att överlåtas till skogsägaren själv. ”Att äga mark innebär inte rätt att utnyttja den hur som helst, det vet varje villaägare. Hänsyn måste tas till grannar, miljön och det omgivande samhället”  skriver t ex DN i en uppföljande ledare.

Från naturintresset finns en underliggande misstro att skogsägare inte vill skogens bästa och håller man inte efter dem så kommer skogen försvinna eller förtvina. Sanningen är ju precis tvärtom, det växer upp mer skog än vad vi hinner hugga ner.

Bland många reformivrare går förvånande nog även Folkpartiets Gröna Liberaler ut och kräver förändring av avverkningstillstånden.

– Det är uppenbart att det här systemet inte fungerar. I stället behövs ett tillståndsförfarande med allmänrättsliga principer, säger Karin Karlsbro, ordförande i FP:s miljöarbetsgrupp, till tidningen ATL.

Det är ju en spetsigare myndighet som ägnar sig åt sitt uppdrag och inte springer ärenden åt skogsjättarna som behövs, inte nya regelverk och mer byråkrati.

För Zaremba räcker det nu inte med det, efter att ha varvat upp mer och mer allteftersom artikelserien utvecklats. I sin senaste artikel hävdar han på fullt allvar att skog inte kan utgöra en exklusiv egendom och underkänner i ett slag heliga liberala principer i allmänhet och äganderätten i synnerhet.

Skog är landskap, är allmän angelägenhet, är inte längre enskild egendom följande en marxistisk logik.

En som ståndaktigt står emot och kraftfullt försvarar äganderätten och de grundläggande principer som gäller i skogspolitiken är jordbruksminister Eskil Erlandsson (c) som frankt hävdar att ”av äganderätten följer förfoganderätten.” Finns det inga särskilda natur- eller kulturvärden gäller skogsägarens rätt att bruka skogen.”

Som liberal vill jag envist hävda att det är bara skogsägaren själv som ska bestämma hur skogen ska brukas, om skogen ska vara hög- eller lågavkastande, vilka träd som ska stå i skogen, om den ska avverkas eller ej – förutsatt att man följer de regler som gäller.

Zarembas artikelserie sätter fingret på ett skogsbruk i kraftfullt behov av förändring men i mina ögon handlar det framförallt om att tydliggöra Skogsstyrelsen roll och funktion – inte att utmana äganderätten. Vems är egentligen skogen vi ärvde?

Bland många bra bloggar: CornucopiaHelena von SchantzIniskogenStaffan Werme, Staffan Danielsson

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5;

Stiligt ställningstagande Sundin!

Mattias Sundin, nyss inkommen i Riksdagen på ersättarmandat, bidar inte sin tid att göra ett starkt avtryck. Redan imorgon tänker han trycka Nej när han istället förväntas trycka Ja till det nya datalagringsdirektivet, skriver han på DN Debatt idag.

”Jag är kritisk i sak till den nya lagen, men mitt ställningstagande ska också ses i ljuset av den oroväckande trend vi har sett i Sverige de senaste åren, med ständigt nya, integritetskränkande lagstiftningar.”

Javisst, vi är många som inte bara oroar oss över enskilda lagförslag utan för hela utvecklingen där man långsamt rullar upp självklara försvarslinjer för den personliga integriteten med hänvisning till nya tider, nya tekniker, nya hot.

För en liberal borde den ryggmärgsmässiga reflexen alltid vara NEJ när den personliga friheten och integriteten är hotad eller utsatt för tryck från övermakten. Folkpartiets roll är att utgöra motkraften till övervaknings-samhällets framväxt vilket det kanske varit lite si och så med menar Sundin. Men han efterlyser också mer konstruktiva förslag på lag- och regelförändringar från integritetsvänner och för själv fram ett antal. På sin blogg bjuder han in till ett arbetsmöte om detta.

Kanske det är dags att damma av det förslag jag, och några till med mig, förde fram när FRA-debattens vågor yrde som värst; en privat, fredad zon på nätet som skydd för den personliga integriteten.

Det borde gå att definiera vad som är privat information, då borde det också gå att lagstifta om rätten till denna privata information. Denna ”äganderätt” kan inte tillhöra någon annan än den enskilde. Regler kan då skapas när rättigheten kan genombrytas av statens instanser, såsom polis, åklagarväsende, domstolar.

Vill man lagra, eller samköra, informationen skall tillstånd inhämtas från berörd individ eller prövas av domstol. Detta också i ljuset av nätmobbing och skandaliserande mediedrev där oskyldiga människor hängs ut till allmän begabban utan möjlighet till försvar eller upprättelse.

Ett slags moderniserad offentlighetsprincip reviderad, inte bara för att tygla den formella makten, utan även för att skapa ett skydd mot den informella makten som med teknikens möjligheter kan sprida sann eller falsk, offentlig eller privat information över hela vår glob med ett enda klick.

Bloggar gör även: Anna Troberg, Jinge, Kulturbloggen, Jens Holm, Frihetssmedjan, minamoderatakarameller, Mikael Andersson, Helena von Schantz.

Media: AB, AB2

Liberalen – en maktskeptiker

Det pågår en intressant diskussion i det liberala nyhetsmagasinet NU om liberalismen och folkpartiets framtid. Cwejman, Romanus m fl har lagt ut texten om partiets rötter, framtida huvudfåra och tänkbara positionering. I senaste numret lägger Jan Björklund ut sin syn.

Återkommande tema i denna diskussion är begreppet socialliberalism som ofta används för att positionera och motivera att vår liberalism är finare än andras. Jag är inte lika övertygad om begreppets slagkraft.  Socialliberalism är en tröstnapp för de som fortfarande har svårt att frigöra sig från socialdemokraternas tidigare tankemonopol. Det tillkom i en tid då det var viktigt att tydligt peka på alternativ till socialdemokratin och utgår ifrån en förlegad höger-vänster skala. Min åsikt är att attraktionskraften i begreppet spelat ut sin roll, det är helt enkelt omodernt.

Med sossarna slagna i spillror och en borgerlig väljarkår som till mycket stor del definierar sig som liberaler gäller det att hitta andra, mer relevanta koordinater att positionera sig gentemot. Att vara liberal är att vara socialt ansvarstagande. Det behöver inte särskilt poängteras. För FP är utmaningen istället att återta ledarrollen i den liberala rörelsen, att vitalisera det liberala ”originalet” och göra det mer attraktivt och spännande; inte splittra upp det i fraktioner.

För det krävs en bättre, tydligare kommunikation, en annan tonalitet som bättre speglar den liberala attityden. Kanske också en ny politik även om jag inte tror det primärt är haken. Folkpartiets kräftgång tror jag framförallt handlar om bristande kommunikation.

En viktig komponent som inte kommer fram i den utsträckning jag önskar är vår inställning till makt. Politik handlar om makt och maktutövning och i det spelet måste ett sant liberalt parti alltid inta rollen som maktskeptiker. Det är vår roll att vara i opposition emot makt och orättfärdig maktutövning.

Folkpartiets och folkpartisters trovärdighet är här historiskt stark. Varhelst enskilda, grupper eller nationer utsatts för maktförtryck så har vi intagit rollen som försvarare av de utsatta. Så ska det vara och så måste det förbli. Liberalismen är en frihetsrörelse emot mobbare, roffare, systemkramare och monopolister. Vi är maktskeptiker. Låt det bli tydligare!

Andra intressanta inlägg om liberalism och socialliberalism: DN, Cwejman, NU, Westerholm, Agitaire, Nordfors