Lovö Prästgård är under omförhandling av sitt arrende. Gården, som ägs av Stockholms stift, är mest känd för sitt ekojordbruk men är också ett mycket populärt besöksmål för skolbarn som får en inblick i livet som bonde och hur maten på vårt bord faktiskt produceras.
Jenny Jewert, denna duktiga vetenskapsjournalist, ägnar dagens kolumn i DN åt att argumentera mot kyrkans planer på att antingen höja arrendet eller avyttra fastigheten. Gården behöver storleksrationaliseras är kyrkans analys men Jewert menar att kyrkan, som är en av Sveriges största ägare av jordbruksmark, låter de ekonomiska intressena gå före och försitter en chans att gå i bräschen för en hållbar utveckling.
Jag kan förstå Jewerts frustration men problemet är ju att lönsamheten i svenskt jordbruk är för skral samtidigt som jordbruksmark, särskilt i stadsnära lägen, värderas till fantasibelopp. Inte ens kyrkan kan driva sin verksamhet på ren idealism, de sitter inte på en outtömlig kassakista och har många andra fastigheter att ta hand om som säkert prioriteras framför ett stadsnära jordbruk.
Många av de miljö- och hållbarhetsmål som åläggs jord- och skogsbruket men som inte går ihop med ekonomiskt hållbara mål bör i första hand realiseras genom offentligt finansierad verksamhet. Självfallet utifrån demokratiskt fattade beslut. I längden kan inte idealism överställas verklighetens ekonomiska realiteter.
Därför låter Statens Fastighetsverk som en utmärkt ägare av Lovö Prästgård. Därför bör de politiska satta målen om avsättning av reservat och naturskyddsområden framförallt realiseras i våra statligt ägda skogar.
Hans Åberg 