Category Archives: Miljöpolitik

Idealism kontra ekonomiska realiteter

Lovö Prästgård är under omförhandling av sitt arrende. Gården, som ägs av Stockholms stift, är mest känd för sitt ekojordbruk men är också ett mycket populärt besöksmål för skolbarn som får en inblick i livet som bonde och hur maten på vårt bord faktiskt produceras.

Jenny Jewert, denna duktiga vetenskapsjournalist, ägnar dagens kolumn i DN åt att argumentera mot kyrkans planer på att antingen höja arrendet eller avyttra fastigheten. Gården behöver storleksrationaliseras är kyrkans analys men Jewert menar att kyrkan, som är en av Sveriges största ägare av jordbruksmark, låter de ekonomiska intressena gå före och försitter en chans att gå i bräschen för en hållbar utveckling.

Jag kan förstå Jewerts frustration men problemet är ju att lönsamheten i svenskt jordbruk är för skral samtidigt som jordbruksmark, särskilt i stadsnära lägen, värderas till fantasibelopp. Inte ens kyrkan kan driva sin verksamhet på ren idealism, de sitter inte på en outtömlig kassakista och har många andra fastigheter att ta hand om som säkert prioriteras framför ett stadsnära jordbruk.

Många av de miljö- och hållbarhetsmål som åläggs jord- och skogsbruket men som inte går ihop med ekonomiskt hållbara mål bör i första hand realiseras genom offentligt finansierad verksamhet. Självfallet utifrån demokratiskt fattade beslut. I längden kan inte idealism överställas verklighetens ekonomiska realiteter.

Därför låter Statens Fastighetsverk som en utmärkt ägare av Lovö Prästgård. Därför bör de politiska satta målen om avsättning av reservat och naturskyddsområden framförallt realiseras i våra statligt ägda skogar.

Annonser

Ett köttfritt pekfinger

Miljöpartiet envisas med att lägga förslag om köttfria dagar i olika politiska forum. Likt en idisslare stöts förslaget upp i omgångar. I landstinget i Stockholm har man ett flertal gånger motionerat om att införa obligatoriska vegetariska dagar i vården. Häromveckan lanserades förslaget även för Stockholms kommunala skolor.

Det står naturligtvis vem som helst fritt att äta vegetarisk mat när man så vill. Det kan rent av vara tillrådligt. Både i skolor och på sjukhusen serveras numera alltid ett eller flera vegetariska alternativ. Flera skolor i Stockholm har redan infört köttfria dagar. I vården i Stockholm pågår stora förbättringar vad gäller maten. Där är näringsinnehållet viktigare än moralen. En näringsriktig mat – kött och/eller vegetarisk –  kan vara skillnaden mellan tillfrisknande och inte.

Vad jag vänder mig emot är att man vill tvinga människor till moraliska ställningstaganden. Pekfingrar är sällan stärkande för motivationen.

Vems är egentligen skogen vi ärvde?

Maciej Zarembas artikelserie i DN om skog och skogspolitik – ”Skogen vi ärvde” – är ett enda långt vältaligt angrepp på den svenska skogsbruksdoktrinen som föreskriver kalhyggen som enda brukningsform.

Möjligtvis har Zaremba något övertolkat det faktiska sakläget men sant är att skogsbolagen i Sverige har lyckats utveckla ett fruktbart samarbete med ansvariga myndigheter för att hålla kostnaden för sin råvaruförsörjning på en så låg nivå som möjligt. Resultatet har blivit det sk trakthyggesbruket, det vi i dagligt tal kallar kalhyggen.

Doktrinen har också gått ut över naturintresset där kalhyggesbruket omvandlat naturlig skog till monokulturer; en skog där alla träd är lika gamla och av samma sort. Det är dock inte vad vi normalt lägger in i begreppet skog. En ”riktigt” skog är ju något som innehåller träd och buskar av många olika arter och åldrar. Zaremba skriver förfärat om hur skogen förvandlats till vedåkrar.

Den ansvariga myndigheten Skogsstyrelsen har samtidigt tagit som sin uppgift att hålla efter trilskande skogsägare som haft alternativa åsikter om hur man kan sköta sin skog. Den som inte sköter skogen på det sätt som Skogsstyrelsen föreskriver stäms inför domstol. Motivet oftast att återväxten inte kan garanteras. Ungefär som att naturen inte klarar sin egen reproduktion.

Fallet Harald Holmberg är klassiskt. Han ville plockhugga dvs avverka träd för träd så som man gjorde förr i tiden men fick nej från Skogsstyrelsen. Skogsstyrelsen tvivlade på naturens egen förmåga till återväxt, den kunde inte garanteras. Så därför ålade Skogsstyrelsen Harald Holmberg att fälla all skog och plantera ny skog istället och stämde honom inför domstol för att han insisterade på att fälla träd för träd. Fallet lades dock ner när åklagaren tagit del av Holmbergs försvarsinlaga.

Det envisa hyggeskramandet och misstron till naturens egen reproduktions-förmåga från Skogsstyrelsen är svår att förstå. Först de senaste åren har en viss omprövning kunnat skönjas. Kalhyggen kanske inte är det enda sättet att bruka skogen på. I många länder i Europa är kalhyggen förbjudna, så var det även i Sverige före kriget. Skogsstyrelsen talar nu istället om det kalhyggesfria skogsbruket. Notera det pikanta språkbruket; cheeseburgare utan ost!

Zarembas artikelserie skjuter framför allt in sig på de miljömässiga konsekvenserna, både vad gäller biologisk mångfald, förfulning och inskränkningar i det rörliga friluftslivet som blir resultatet av ett ensidigt produktionsinriktat skogsbruk.

Men den rådande doktrinen har också gått ut över enskilda skogsägare som under en mycket lång tid fått sämre betalt än sina kollegor i andra länder och lett till bländande vinster för skogsbolagen, i många fall en ren överlönsamhet. Något det sällan talas om.

Skogsstyrelsen har här totalt missat sitt uppdrag att fungera som en konstruktiv kraft i utvecklingen av alternativa skogsbruksformer och skogsprodukter. Resultatet är en skogsproduktion helt inriktad på massaved och utan någon kvalitetsproduktion att tala om. Visst är det skandal att Sverige som en av de största producenterna av skogsråvara inte kan producera riktigt möbel- eller snickeritimmer.

Här borde Skogsstyrelsen istället ha kunnat agerat mer aktivt. Mångfald handlar inte bara om biologisk mångfald utan även om att utveckla många olika bruksformer, produkter och alternativ.  Något också Åsa Romson (MP) efterlyser:  ”– Vi borde stimulera alternativa hyggesmetoder”.

I kölvattnet av debattserien höjs nu röster för mer regleringar och kontroll i skogen. Skogen är för viktig för att överlåtas till skogsägaren själv. ”Att äga mark innebär inte rätt att utnyttja den hur som helst, det vet varje villaägare. Hänsyn måste tas till grannar, miljön och det omgivande samhället”  skriver t ex DN i en uppföljande ledare.

Från naturintresset finns en underliggande misstro att skogsägare inte vill skogens bästa och håller man inte efter dem så kommer skogen försvinna eller förtvina. Sanningen är ju precis tvärtom, det växer upp mer skog än vad vi hinner hugga ner.

Bland många reformivrare går förvånande nog även Folkpartiets Gröna Liberaler ut och kräver förändring av avverkningstillstånden.

– Det är uppenbart att det här systemet inte fungerar. I stället behövs ett tillståndsförfarande med allmänrättsliga principer, säger Karin Karlsbro, ordförande i FP:s miljöarbetsgrupp, till tidningen ATL.

Det är ju en spetsigare myndighet som ägnar sig åt sitt uppdrag och inte springer ärenden åt skogsjättarna som behövs, inte nya regelverk och mer byråkrati.

För Zaremba räcker det nu inte med det, efter att ha varvat upp mer och mer allteftersom artikelserien utvecklats. I sin senaste artikel hävdar han på fullt allvar att skog inte kan utgöra en exklusiv egendom och underkänner i ett slag heliga liberala principer i allmänhet och äganderätten i synnerhet.

Skog är landskap, är allmän angelägenhet, är inte längre enskild egendom följande en marxistisk logik.

En som ståndaktigt står emot och kraftfullt försvarar äganderätten och de grundläggande principer som gäller i skogspolitiken är jordbruksminister Eskil Erlandsson (c) som frankt hävdar att ”av äganderätten följer förfoganderätten.” Finns det inga särskilda natur- eller kulturvärden gäller skogsägarens rätt att bruka skogen.”

Som liberal vill jag envist hävda att det är bara skogsägaren själv som ska bestämma hur skogen ska brukas, om skogen ska vara hög- eller lågavkastande, vilka träd som ska stå i skogen, om den ska avverkas eller ej – förutsatt att man följer de regler som gäller.

Zarembas artikelserie sätter fingret på ett skogsbruk i kraftfullt behov av förändring men i mina ögon handlar det framförallt om att tydliggöra Skogsstyrelsen roll och funktion – inte att utmana äganderätten. Vems är egentligen skogen vi ärvde?

Bland många bra bloggar: CornucopiaHelena von SchantzIniskogenStaffan Werme, Staffan Danielsson

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5;

Förnuft och känsla

Miljöpartiets energipolitiske talesperson Lise Nordin anklagar i dagens SvD Brännpunkt Jan Björklund för att styras av känslor i kärnkraftsdebatten. Hm. Miljöpartiets inställning i frågan grundar sig naturligtvis på helt rationella ställningstaganden.

Det historiska beslutet förra året att tillåta att gamla uttjänta reaktorer ersätts av nya har en svaghet. Det tillåter bara redan etablerade aktörer att agera. Dessutom bara på samma fysiska plats som befintliga reaktorer. Det innebär i praktiken att det rådande oligopolet i elindustrin befästs. Det vill Björklund ändra på. Bra tycker jag.

Bloggar: Ekonomisten, Svartfiber

Torskmasken – ett hot mot vem?

Läser om torskmaskens utbredning i Östersjön. Skylls på sälen som ökar. Säger vem? Man anar Fiskerilobbyn som åter skickligt bevakar sina intressen. Tenderar att glömma bort det faktum att all fisk i Östersjön är klassad som otjänlig. Inte bara som människoföda utan även som djurfoder.

Den svenska Östersjötorsken, en gång utrotningshotad, nu åter i allt kraftigare bestånd är så dioxinbetad att EU länge velat förbjuda all konsumtion. Nyss ”räddade” regeringen återigen fisket i Östersjön. Men fiskerinäringen runt vårt innanhav lever på ett undantag som mer handlar om sysselsättningspolitik än viljan att erbjuda svenska konsumenter en vettig kost.

Det är dags att skrota allt vad storskaligt yrkesfiske heter i Östersjön. Att äta förgiftad fisk från Östersjön är upp till var och en. Nu även med mask. En garanterat obehaglig produkt. Kanske naturen själv tar hand om det beslut som politiker inte vågar fatta.

Media: DN, SvD, Hela Gotland, SdS

Bloggar: Carl, Louise

Persilja, Naturskyddsföreningen!

Naturskyddsföreningen ägnar en sida på DN Debatt åt att begråta tider som flytt. Urholkad allemansrätt, ett försvagat strandskydd, minskade möjligheter att expropriera mark för naturskyddsändamål, ökade ersättningar för den mark man ändå exproprierar tas som exempel på ett pågående systemskifte. Det är naturligtvis regeringens fel.

Systemskiftet handlar om att nedprioritera svenskens önskan att värna naturen till fördel för det privata ägandet. Vad vet Naturskyddsföreningen om det? Jag trodde denna ideella förening sysslade med naturvård, inte hade synpunkter på äganderättsfrågor.

Det finns många invändningar att göra. André Assarsson, ungmoderat, fullkomligt pulverisar debattartikelns politiska poänger i sin blogg ”Gräslökssocialisterna…”. Ringborg, miljöpartist, gör det solklart vad det grönröda alternativet innebär i valet – äganderätten kommer alltid i andra hand.

Naturskyddsföreningen oroar sig för den biologiska mångfalden men hur är det med den ideologiska mångfalden på sitt eget kansli? Debatten fortsätter på deras blogg. Från opolitisk intresseorganisation till grönröd megafon!

Även Jägarförbundet väljer, lite förvånande, att stämma in kravet på en större allmännytta i skogen. Johan Westerholm väljer att inte ta ställning till sakfrågan utan kommenterar i sin blogg bara den politiska pennfäktningen.