I Norge är landsbygden en del av landet som ska brukas och bidra, inte bara leva. Där har man lokal beskattningsrätt. Där tillåts kommunerna beskatta lokala industrier och fastigheter som vattenkraft, gruvor, sågverk m fl vilket gör att lokala resurser eller mervärden inte bara skeppas ut från kommunerna. I en ofta använd men sällan citerad ledare i Skogsbruksaktuellt (som faktiskt skrevs redan 2011) redogörs för skillnaden mellan svensk och norsk landsbygdspolitik.
En bygd rik på naturtillgångar, och/eller företagsamma människor, blir inte beroende av att dessa även bor i kommunen utan kan dra fördel av själva lokaliseringen vilket är själva grunden i det kommunalekonomiska hjulet. Det ska löna sig för den lokala ekonomin att verksamheter förläggs där, inte bara att folk bor där.
I Sverige däremot har vi valt att flytta företagsbeskattningen från kommunerna till staten. Därmed begränsas den kommunala ekonomins intäktssida till att bara omfatta inkomstskatterna medan bygdens tillgångar, vare sig det handlar om naturresurser eller driftiga företagare, helt plötsligt hamnar utanför den direkta kommunala ekonomin. Därmed slår man också sönder något fundamentalt i den kommunalekonomiska ekvationen. Man tappar helt enkelt fokus på de välfärdsgenererande krafterna.
En effektiv landsbygdspolitik måste därför utgå från tanken att dess viktigaste syfte är att stärka den lokala ekonomin och det lokala näringslivet. Och den måste omfatta hela näringslivet, inte bara skogs- och jordbruket. Det handlar om att bygga upp en modern klusterekonomi med allt vad det innebär av stödjande service och infrastruktur.
I Sverige har vi effektivt lyckats slå sönder den lokala ekonomin genom att förstatliga näringslivspolitiken utan att ta ansvar för de negativa konsekvenserna. Som kompensation har vi infört ett komplext och oförutsägbart skatteutjämningssystem som dock helt saknar de dynamiska effekterna som en sund lokal ekonomi innebär. Bättre vore att avskaffa skatteutjämningssystemet och återinföra den lokala beskattningsrätten av företag och naturresurser.
Vår tillverkningsindustri är nästan uteslutande lokaliserad utanför de stora städerna. Om förutsättningarna inte är konkurrenskraftiga flyttar de bara någon annanstans. Deras problem handlar främst om att kunna rekrytera nyckelarbetskraft och långa och dyrbara godstransporter. Därför är fungerande kommunikationer en självklar del av en framsynt landsbygdspolitik. De fysiska transporterna måste förbättras, det måste byggas fler och snabbare vägar, järnvägar, flygplatser. De elektroniska motorvägarna måste täcka hela landet. Att bygga ut den fysiska infrastrukturen är antagligen den viktigaste landsbygdspolitiska uppgiften på central nivå.
Specialisterna är en nyckelresurs som behövs för att majoriteten ska få produktiva jobb. En nyckelfråga är därför hur driftiga människor kan förmås att se landsbygdens som bas för sina affärsidéer och fysiska lokalisering och hur kan man stimulera deras företagande och företag när de etablerar sig och vill växa.
Duktiga människor drar till sig fler duktiga människor. En ensam Zlatan gör inget lag men en ensam Zlatan kan sannerligen ändra ett lags förutsättningar och framgång. Därför är det prioriterat att koncentrera sig på de individer som är klustermotorer eller har potential att bli.
Man kan förmoda att det är lättare att få dessa att bosätta sig på en ort om man får bygga och bo på vackra och attraktiva platser än om man inte får det. Alla människor vill bo nära vatten eller med sjöutsikt. Släpp en aning på alla hänsynsregler i allmännyttans intresse. Gödsla och vattna rikligt med det som finns på den lokala arenan. Om nyckelpersonerna inte vill flytta kanske man kan underlätta genom skräddarsydda pendlarlösningar. Därför är de fysiska transporterna, återigen, så oerhört viktiga att bygga ut.
Jord- och skogsbruket då? I en nyligen publicerad studie så döms hela landsbygdsprogrammet ut. 36 miljarder som spillts ut över bönderna sägs vara helt verkningslöst och skulle göra bättre nytta på andra områden. Kanske är det så. I det jordbruksindustriella komplexet är bonden den ende som inte tjänar pengar. Det är ett problem, oavsett var stöden hamnar.
Sverige hade avskaffat alla former av jordbruksstöd 1992 men fick tillbaka hela hela härligheten 1995 när vi gick med i EU. Att 36 miljarder inte har haft någon betydelse för priset på maten i konsumentledet är svårt att acceptera. Det är också svårt att förstå hur en hel näringsgren skulle klara sig om Sverige ensidigt avvecklade jordbruksstöden. Att detta inte skulle slå igenom på livsmedelspriserna är en omöjlighet.
Små kommuner måste bli större. Det finns antagligen en undre gräns för hur små kommuner kan vara för att kunna fungera som kommuner och ge den service som befolkningen kräver. Huvuduppgiften är att stimulera tillväxt, identifiera befintliga och potentiella klustermöjligheter och och röja väg för dessa.
Att upprätta en tillväxtstrategi för varje kommun är antagligen en väg för att utveckla landsbygden. Att inrätta någon form av statligt kunskaps- och processstöd för detta – en Klusterakademi – är antagligen också något som skulle bidra.
Vi måste värna de välståndsgenererande krafterna sa redan Bertil Ohlin på sin tid och det håller än. Det finns för många hinder inbyggda, för många sätt för planerare och myndigheter att ta ner entusiasm och mod bland eldsjälar och framtida klustermotorer. Det är en liberal uppgift att moderera de krafter som tar ner individuella initiativ, som håller individen kort gentemot systemet. Eget ansvar är en viktig del i liberal politik. Återetablera det kommunala ansvaret och självbestämmandet över hela den lokala ekonomin!
Hans Åberg 