Omtag på NKS

Alliansen byter ut Karolinskas styrelse enligt en debattartikel i dagens DN. Det var antagligen oundvikligt efter den svartmålningskampanj som S ägnat sig åt de senaste åren med god hjälp av media. En nödvändig åtgärd för att skapa lite lugn och ro framförallt för personalen som sliter hårt på en arbetsplats som systematiskt pratas ner av den S-ledda oppositionen i landstinget.

Nya Karolinska kommer att bli ett av världens bästa sjukhus så snart som inkörningsproblemen är övervunna. Jämförelsen med Stadshuset ligger nära till hands, också ett projekt som var omgärdat av kritik och motsättningar men nu står det där sen snart hundra år och är ett av stadens stoltaste märkesbyggnader. Så kommer även Nya Karolinska att framstå.

Alliansen öppnar även upp för en uppdelning av Karolinskas på mindre enheter. Det var S som år 2003 beslutade om den fullkomligt vansinniga ihopslagningen av Huddinge Sjukhus och Karolinska sjukhuset, Solna. Det är roten till de uppenbara problem som det sammanslagna KS dragits med sedan dess. Socialdemokraternas Erika Ullberg anser istället att det är professionaliseringen av styrelserna som en orsak till styrningsproblemen på KS och säger lite vagt att man vill byta till ”en annan typ av styrning”. Antagligen en styrelse där det politiska eller fackliga meritvärdet väger tyngst.

Själv är jag bergfast övertygad om att styrelserna måste bli ännu mer professionella. En av svagheterna är just avsaknaden av företagsledarkompetens, det är ju jättelika verksamheter med tusentals medarbetare och mångdubbelt fler patientkontakter varje dag. Det är ju en volymaffär som är gigantisk.

Det behövs få in folk i styrelserna som förutom erfarenhet av att leda stora företag även kan IT, service management och logistik. Det är ju inte bara vård som bedrivs på ett sjukhus utan en stor del av verksamheten är ju ren service- och hotellverksamhet. Det speglas ju inte alls i dagens sjukhusstyrelser.

Skilj kyrka och stat åt i vården

Regionfrågan är åter uppe till debatt. Det är behovet av en effektivare sjukvård som driver. Genom att fösa ihop landstingen till större regioner kan sjukvården organiseras i större vårdenheter. Dagens tjugoen illa organiserade landsting ska bli sex lite bättre organiserade regioner. Hoppas man. Storskalig vård antas liktydigt med effektiv vård. Det återstår att bevisa.

En fråga som sällan speglas i regiondebatten är landstingens dubbla roller som både beställare och utförare av vården. Intressekonflikterna är uppenbara när politiker och tjänstemän sitter på alla stolar samtidigt. Att delta på båda sidor av förhandlingsbordet när knappa resurser ska fördelas och avtalas och när kvalitet och resultat ska följas upp är inte optimalt.

Därför bör landstingets båda roller separeras. Det bästa vore att sätta dem på olika juridiska organisationer. Landstingens egen vårdverksamhet kan t ex omvandlas till stiftelser, personalkooperativ, bolagiseras eller säljas.

Ägarformerna kan diskuteras men en möjlighet är att dela ut verksamheterna till medborgarna, helt enkelt ge bort dem. I samband med det kan verksamheterna omvandlas till ömsesidiga bolag modell livförsäkringsbolag eller så kan man sätta dem på börsen. I båda fallen skulle ägandet kvarstå hos medborgaren och därmed säkra ett fortsatt medborgarinflytande.

En sådan gåva till medborgarna kan emellertid vara politiskt svårsmält materia. Därför kan ett första steg vara att helt enkelt föra isär förvaltningarna ännu mer tydligt än idag. Vårdförvaltningen bör föras in som en integrerad, koncernövergripande del av den egna vårdens organisation och väl avskiljd från övrig landstingsförvaltning.

Budget, verksamhetsplan och andra styrdokument bör separeras och hanteras i två olika processer. Debatt och beslut bör hållas på separata dagar. Inte minst för att beställarbudgeten utgör ramen för det som vårdverksamheten ska leverera. Det säger sig själv att den inte kan utformas eller beslutas samtidigt.

På samma sätt som kyrka och stat en gång i tiden skildes åt för att renodla statens uppgift gentemot medborgarna och kyrkans gentemot sina medlemmar måste vi nu skilja ut  landstingens två uppdrag.

Låt landstingen, eller regionerna, renodla sin roll som hälsocontroller och kravställare på vårdproducenterna för medborgarna i sitt geografiska område.

Skilj bort landstingen och regionerna från vårdproduktionen!

Den här är en insändare publicerad i Tidningen NU den 7 april 2016.

 

Fem förslag till en effektivare och likvärdigare vård.

Det finns många sätt att förbättra vården i vårt avlånga land. Att förstatliga den är ett av de sämre. Här är några förslag som tar sin utgångspunkt i tanken att vård i grunden är en småskalig serviceverksamhet. Det är f a genom att stärka relationen mellan den enskilde patienten och vårdgivaren som vården kan förbättras. Vissa delar av vårdproduktionen kan dock specialiseras och skalas upp. Det ska dock inte misstolkas så att hela vården ska drivas utifrån ett storskaligt koncept. Här är några förslag till hur vården kan organiseras mer småskaligt och patientnyttigt.

1. Gränsen mellan beställare och utförare måste göras tydligare. Idag sitter man på de flesta landsting ihop i samma lokaler och fungerar mentalt som en gemensam organisation fast den ena delen har i uppgift att styra och övervaka den andra. Börja med att flytta isär rent fysiskt. Även den politiska organisationen. 

2. Vårdproducenter ska inte behöva låsas in på en regional yta utan bör kunna agera fritt över hela Sverige. På så sätt kan man utveckla färdigheter och kompetenser som gagnar hela Sverige och inte bara det egna landstinget. Som patient ska man inte behöva vara hänvisad till den egna regionens vårdapparat om det finns bättre vård att få på andra sidan länsgränsen.

3. Om länsgränserna löses upp för vårdproducenternas upptagningsområde av patienter så blir det naturligtvis bekymmersamt för landstingens egna verksamheter att även operera i rollen som utförare. Risken är att man börjar konkurrera med varandra och att skattemedel plöjs in i ineffektiva verksamheter. Landstingsdrivna vårdenheter bör därför kunna omvandlas till stiftelser, icke vinstutdelande bolag eller helt enkelt delas ut till folket som ömsesidiga bolag modell livförsäkringsbolag. På sikt bör inga vårdenheter ägas av landstingen.

4. Beställarkompetensen måste upp i varje ”landsting”. Det måste bli mer fokus på de lokala hälso- och vårdbehov som finns hos olika befolkningsgrupper i länet eller regionen. Det måste bli mer fokus vad själva inköpet ska leda till. Varje år läggs enorma belopp på sjukvård men huruvida detta också leder till ett förväntat resultat som t ex ett förbättrat hälsoläge är inte alltid självklart.  Att slå ihop landstingens beställarroll till färre enheter är inte vägen till att komma ”närmare” sina uppdragsgivare medborgarna och sitt uppdrag. Snarare borde den beställande rollen brytas ner i mindre enheter som bättre följer specifika medborgargrupper. Tanken att föra samman kommunernas ansvar för äldreomsorg med landstingets för vård för dessa grupper, som man t ex gjort i Norrtälje med det s k TioHundraprojektet, känns som en nödvändig utveckling. 

5. Ansvaret för en likvärdig vård vilar idag främst på Socialstyrelsen. Visst är det egendomligt att när Socialstyrelsen efter 3-4 års funderande utarbetat en ”nationell riktlinje” för ett visst vårdområde så ska samma riktlinjer omarbetas av vart och ett av de 21 landstingen till en ”regional handlingsplan” vilket tar ytterligare 3-4 år. Vid det laget har nya vetenskapliga rön och behandlingsmetoder redan gjort de ursprungliga riktlinjerna överflödiga. Låt Socialstyrelsen gå direkt på handlingsplanerna och skippa möjligheten för landstingen att själva tolka riktlinjerna. 

Försäkringskassan en förebild för vården

För en tid sedan var jag på seminarium med självaste managementgurun Michael E. Porter. Ämnet var ”Värdebaserad vård”, något som gjort Porter både berömd och förmögen. Det är nu inte några revolutionerande teser som Porter driver – att vården ska sträva mot att öka patientens upplevda hälsoutfall, dvs att det som patienten själv värderar också ska levereras  – men i vården ses detta som en spännande nymodighet värd att samlas för under ett två dagars seminarium.

I de flesta branscher är kundorientering en förutsättning för att kunna leverera en bra produkt och faktiskt kunna driva en effektiv verksamhet men i välfärdsbranschen så är begreppet kundorientering, eller personcentrering eller patientorientering som det heter i vården, ännu bara en intressant tankefigur.

Porters erfaringar är viktiga i omstöpningen av den offentligt finansierade välfärden och var intressanta att lyssna på. Det som dock gjorde djupast intryck på seminariet var en presentation av Försäkringskassan om det förändrings- och utvecklingsarbete som man för närvarande genomför i syfte att bli mer serviceorienterade. 

Försäkringskassan har gjort valet att man ska utforma verksamheten utifrån kundernas behov och man ska se till kundens hela resa och vara en försäkringskassa i kundens ögon. Det låter som en direkt kopia på de målsättningar som finns formulerade för vården. Men Försäkringskassan har tagit ett betydelsefullt steg vidare; man har nämligen genomfört en genomgripande segmentering av sina klientgrupper och låtit dessa segment vara utgångspunkten för hur processer och organisation ska utformas.

I dagens debattsida i Dagens Samhälle följer Försäkringskassan upp och lanserar sex löften som avser ett av de identifierade segmenten; de funktionsnedsatta.
”Vi förändrar nu vårt arbetssätt i grunden för att anpassa det till dem som behöver oss mest. Mötet ska bli tryggare, enklare och mer personligt”.

De sex löftena handlar om en utpekad kontaktperson, personligt stöd till anhöriga, förenklade uppföljningar, kortare väntetider och en personlig plan för varje klient. Ett lysande resultat av att analysera sina klienters behov och fundera på hur relationen kan förenklas och göras effektivare.

Jag menar att lösningarna utan vidare kan överföras till vården men det är inte brist på lösningar som är främsta hindret. Problemet är att vården saknar den genomgripande segmenteringsanalys som Försäkringskassan gjort. Den är förutsättningen för att kunna strömlinjeforma processer och arbetssätt.

Tänk om vården kunde se och lära av det som just nu sker på Försäkringskassan. Det är antagligen ett av de mest intressanta omgörningarna av en offentlig verksamhet i modern tid. För vården finns en enorm potential om man kunde påbörja en liknande resa. Låt Försäkringskassans förändringsarbete visa vägen för vården. 

Min politik valet 2014

Jag söker ditt förtroende för en plats i Stockholms läns landstingsfullmäktige i valet 2014.

Bättre bemötande och mer service!  Jag vill förbättra bemötandet och servicekänslan i vården och kollektivtrafiken. Bara individen själv vet vad bra service och omsorg innebär. Individens krav och behov måste få ta större plats när vården och SL ska leverera.

-::-

Patientansvarig läkare
Det är inte rimligt att ansvaret för dig som patient också skjutsas runt bara för att vården kräver mer än en specialistinsats. När det krävs flera olika vårdinsatser behövs en läkare som tar ansvar för hela resan i vården. Det behövs ett personligt utpekat ansvar, en personlig läkarkontakt och en ny befattning i vården.

Vårdkoordinatorer
Anställ vårdkoordinatorer i kommunerna för bättre samordning mellan sjukvård, hemtjänst och äldreomsorg. Idag skjutsas äldre och multisjuka fram och tillbaka mellan olika huvudmän beroende på hur sjuka eller vilka vård- och omsorgsbehov de har. Vårdkoordinatorn bör ha samma roll i kommunen som den patientansvarige läkaren har i vården; en personlig kontakt.

Storsatsa på IT i vården
IT-systemen och de administrativa systemen är sorgligt eftersatta i vården. Det stjäl energi och resurser från det viktiga patientarbetet och är också en del av en dålig arbetsmiljö. Inget är så frustrerande som att sparka sig trött mot tröga och användarovänliga IT-system. Bemötande, service och kvalitet på topp kräver också IT-stöd på topp. Vi måste nu investera i IT på samma sätt som vi investerar i personal och byggnader.

Varudeklarera vården
Tillgänglighet, bemötande och kvalitet måste vara lika enkelt att jämföra i vården som i andra branscher. Utveckla ett enkelt betygssystem för att ringa in patientupplevelse och service. Kanske något sådant här på varje vårdenhets hemsida skulle fungera för att enklare kunna jämföra serviceviljan:

Stärk integriteten i vården
Det är för lätt att ”glutta” i din journal. Skicka en avisering, liknande den  du får när någon tar en kreditupplysning, varje gång någon obehörig kikar i din journal. Självsanering är bättre än regelverk och inloggningsskydd som alltid går att runda.

Gör SL till ett modernt resebolag
SL ska vara ett modernt resebolag med stora öron som lyssnar på sina resenärer och gör det enkelt, bekvämt och tryggt att resa, betala och arbeta eller umgås när man reser. Krångliga biljettsystem, ruttplanering utan kontakt med resenärerna är saker som kan förbättras. Varför inte WiFi på alla pendeltåg och tunnelbanor?

Fler tvärbanor och billigare spårlösningar 
Fler tvärbanor innebär fler bytespunkter och att befintliga spår utnyttjas på ett smartare sätt. Många tvärbanor kan byggas omgående. Att lägga spår på ovanjord är inte komplicerat och behöver inte ta 15 år att utreda. De kan också tas bort när bättre lösningar är framme. Konsekventa överkrav på spårlösningarna undergräver ekonomin. Stockholms spår får inte kosta mer än i övriga Europa.

Bättre IT-system i vården en förutsättning för bättre vård

Vårdens IT-system fungerar dåligt och är illa anpassade till användarna. SvD rapporterar idag om att bristande IT-teknik i vården leder till felbehandlingar och kan kosta människoliv.

System som inte talar med varandra, komplicerade inloggningsrutiner, brist på applikationer för vardagsprocesser i vården, omfattande dokumentationskrav. Listan över tillkortakommanden i vårdens användning av IT kan göras hur lång som helst. Dessutom är det en arbetsmiljöfråga. Långsamma och krångliga system skapar onödig stress hos personalen. 

-”Vi borde ha kommit längre. Oavsett hur det går i valet måste staten och huvudmännen agera hårdare och investera mera”, påpekar Torsten Håkansta, generaldirektör för E-hälsomyndigheten.

Det var också den slutsats vi drog i den arbetsgrupp för Folkpartiet i Stockholms landsting som jag ledde i våras med uppgift att titta på frågan hur vi kan minska de administrativa bördorna och frigöra mer tid för direkt patientarbete.

Vi vill sjösätta ett kraftfullt investeringsprogram under nästa mandatperiod i syfte att eliminera allt IT-relaterat vardagstrassel och klumpigt utformade rutiner, automatisera vardagliga rapporteringar, ersätta stressande IT-system med mer användarvänlig teknologi och på lång sikt bygga upp ett modernt IT-stöd som stödjer en patientcentrerad vård. Tankarna finns utförligt presenterade i en debattartikel i Dagens Samhälle i somras.

Framtidens vård går inte att realisera med omodernt IT-stöd. Nu måste vi investera stort i IT i vården på samma sätt som vi investerat i fysiska lokaler. Det är en förutsättning för att förbättra effektivitet, arbetsmiljö och patientbemötande. 

Själv driver jag frågan om att investera i IT som en av mina viktigaste frågor inför valet. Läs mer här.

 

Tanken om en förstatligad vård är ett feltänk

Frågan om vården ska förstatligas lanseras av Kristdemokraterna som ett vallöfte och för några dagar sedan fyllde Heidi Stensmyren, ordförande för Läkarförbundet, på med krav på att slopa landstingen i en debattartikel i SvD.

Hägglunds motiv till förstatligad vård är att det krävs för att trygga en jämlik och likvärdig vård, det är alltför stora skillnader i kvalitet mellan olika delar av Sverige. Stensmyren hävdar å sin sida att för många små landsting inte kommer klara finansieringen av vården. Båda invändningarna är relevanta men receptet förstatligad vård är svårtuggat.

Vårdens problem är bristande närhet till sina medborgare och brukare, bristande beställar- och förvaltningskompetens och en alltför tung och otymplig produktionsapparat. Hur dessa problem kan lösas genom att lyfta upp organisationen en nivå är svårt att förstå. Kravet på förstatligad bygger på en alltför enkel syn på vårdens organisation.

Landstingen har två roller; beställaren och utföraren. För sin befolkning köper man vård och sjukvårdstjänster och så utför man vård på sjukhus, vårdcentraler, rehabkliniker och sjukhem. Avregleringar till trots, så är vårdproduktionen fortfarande till största delen landstingsdriven i Sverige. Så när man talar om att skrota landstingen och förstatliga vården; vad talar man egentligen om då?

Att all landstingsdriven vårdproduktion skulle slås ihop till ett jättelikt statligt vårdbolag typ ”Svenska Vård & Sjukhus”? Är det den bästa vägen till en mer patientorienterad, effektivare och mer innovativ vård i Sverige?

Eller att alla regionala beställare – landstingen och regionerna – skulle slås ihop till ”Verket för inköp av sjukvård i Sverige”? Är det den bästa vägen för att spegla lokala eller regionala skillnader i befolkning och behov av sjukvård.

Förslaget om förstatligad vård bygger i mitt tycke på en alltför förenklad bild av verkligheten och en övertro på att det finns enkla politiska lösningar på problemen. Det finns ingen quick fix men här är mina egna tankar kring detta.

1. Gränsen mellan beställare och utförare måste göras tydligare. Idag sitter man på de flesta landsting ihop i samma lokaler och fungerar mentalt som en gemensam organisation fast den ena delen har i uppgift att styra och övervaka den andra. Börja med att flytta isär rent fysiskt. Även den politiska organisationen. 

2. Vårdproducenter ska inte behöva låsas in på en regional yta utan bör kunna agera fritt över hela Sverige. På så sätt kan man utveckla färdigheter och kompetenser som gagnar hela Sverige och inte bara det egna landstinget. Som patient ska man inte behöva vara hänvisad till den egna regionens vårdapparat om det finns bättre vård att få på andra sidan länsgränsen.

3. Om länsgränserna löses upp för vårdproducenternas upptagningsområde av patienter så blir det naturligtvis bekymmersamt för landstingen att även operera i rollen som utförare. Risken är att man börjar konkurrera med varandra och att skattemedel plöjs in i ineffektiva verksamheter. Landstingsdrivna enheter borde kunna omvandla till stiftelser, icke vinstutdelande bolag eller helt enkelt delas ut till folket som ömsesidiga bolag modell livförsäkringsbolag.

4. Beställarkompetensen måste upp i varje ”landsting”. Det måste bli mer fokus på de lokala hälso- och vårdbehov som finns hos olika befolkningsgrupper i länet eller regionen. Det måste bli mer fokus vad själva inköpet ska leda till. Varje år läggs enorma belopp på sjukvård men huruvida detta också leder till ett förväntat resultat som t ex ett förbättrat hälsoläge är inte alltid självklart.  Att slå ihop landstingens beställande roll till färre enheter är inte vägen till att komma ”närmare” sina uppdragsgivare medborgarna och sitt uppdrag.

5. Ansvaret för en likvärdig vård vilar idag främst på Socialstyrelsen. Visst är det egendomligt att när Socialstyrelsen efter 3-4 års funderande utarbetat en ”nationell riktlinje” för ett visst vårdområde så ska samma riktlinjer omarbetas av vart och ett av de 21 landstingen till en ”regional handlingsplan” vilket tar ytterligare 3-4 år. Vid det laget har nya vetenskapliga rön och behandlingsmetoder redan gjort de ursprungliga riktlinjerna överflödiga. 

Nog vore det enklare att helt enkelt ge Socialstyrelsen uppdraget att utarbeta en färdig praxis direkt. Det skulle antagligen vara en mycket snabbare väg till likvärdig vård än att organisera om hela VårdSverige.

Skrota förslaget om att skrota landstingen!

Bloggar: Harald Nordlund, Jonas Andersson, Barbro Westerholm,
Media: SKL svarar på Stensmyren, replik Läkarförbundet

 

Storsatsa på bättre IT i vården

Jag hade förmånen att leda ett internt arbete för Folkpartiets landstingsgrupp i Stockholm i våras kring hur vården kan befrias från onödig administration och byråkrati. Sverige har ju flest läkare per capita men minst antal läkarkontakter per capita. Det låter som en paradox men är ett faktum.

Dessutom klagar vårdpersonalen ofta på en orimlig arbetsbelastning och att de dignar under krav på rapporteringar till olika kvalitetsregister och verksamhetsuppföljningar. Enligt en undersökning av Myndigheten för Vårdanalys så åtgår mer än hälften av läkarnas tid till annat än patientrelaterat arbete.

Krångliga och museala IT-system gör det svårt att jobba effektivt. Här finns en enorm förbättringspotential men det krävs investeringar i IT av samma dignitet som när vi rustar upp våra sjukhuslokaler. Även vårdpersonalen som ofta lider av IT-beröringsskräck behöver rustas utbildningsmässigt för att kunna hantera sina IT-system.

Vi föreslår därför en rejäl satsning på att rusta upp och modernisera vårdens administration och IT. I veckans nummer av Dagens Samhälle lägger Anna Starbrink och jag ut texten kring vad Folkpartiet tycker kan behövas göras under nästa mandatperiod.

Fulvinster och finvinster

Skrev för någon vecka sedan en blogg om vinster i välfärden som publicerades på Folkpartiets Stockholmsblogg. För fullständighetens skull publicerar jag den även här på min egen blogg. 

Likt en mask på en metkrok vrider sig nu större delen av det politiska etablissemanget inför frågan om vinster i välfärden och vilka som får äga välfärdsbolag. När till och med borgerliga politiker börjar svaja i den mediala snålblåsten, då blir jag bekymrad.

Vinst i välfärden är något vi alltid accepterat. Varje år köper offentligvärlden varor och tjänster för över 800 miljarder. Större delen hamnar i vinstgivande företag, inte sällan ägda av riskkapitalbolag. En liten del går till direkt vård, omsorg och skola. Största delen handlar om olika insatsvaror som krävs för att offentligvärlden ska snurra runt. Utan vinst, inga varor och tjänster.

I andra sammanhang betraktas vinst som tecken på en välvårdad verksamhet. Nöjda kunder belönar bra verksamheter som genererar vinst. Nu vill man skilja på fulvinster och finvinster. Att skriva en bok och tjäna pengar på den är ok men inte att lära någon läsa boken, att tillverka en blöja är ok men inte att byta den, att sälja en röntgenapparat med vinst är ok men inte att analysera röntgenplåten. Fulvinster och finvinster. Svårbegripligt.

Övervinster är stötande var de än uppstår. Men, övervinster i välfärdssektorn är ju oftast resultatet av kvalitetshöjande effektiviseringar. Någon kramar luften ur systemet vilket genererar överskott, ibland extrema. Välfärdsoligarker skapas. Det kan tyckas stötande men är frukten av ett förbättringsarbete som ytterst kommer samhället till del.

Vår uppgift som politiker är att styra upp marknaden och upphandlingar så att övervinster inte uppstår. Men att begränsa eller helt förbjuda vinster är som att säga till en sjuk att du får inte ha feber, framförallt inte hög.

Våra välfärdssystem måste vara effektiva och skapa nytta för brukarna. Vi vill vara generösa men inte dyra. Ett nyckelbegrepp i detta sammanhang är mångfald. Jag är helt övertygad om att system med många olika typer av utförare och ägare är effektivare än ett homogent.

Mångfald innnebär alternativ för mig som konsument eller brukare. Människor är olika med olika behov, preferenser och prioriteringar. ”One size fits all” fungerar inte som koncept. Mångfald bland producenter innebär också konkurrens om verksamhetsidéer. Det driver utvecklingen mycket mer än bara förändringstryck från brukare och beställare.

Här behövs både offentligt drivna verksamheter, ideella och privata, både vinstmaximerande och vinstbegränsade. Det är mitt huvudskäl till varför jag är inte kan avskriva vinstdrivande verksamheter i välfärden. Jag ger mig inte om vinster i välfärden. De behövs för mångfalden. Mångfald och vinster skapar ett bättre välfärdssystem!

Vårdens bemötande och servicevilja; ett ständigt förbättringsuppdrag

”Ingen ska behöva dö ensam om man inte vill” det skriver Folkpartiet i en rapport om bemötandefrågor i vården som presenterats idag av Anna Starbrink. Frågor om bemötande och service i vården intar en central roll i liberal politik, därför känns det väldigt bra att ett av våra viktigaste fokus i Stockholms län för inför valet handlar om att förbättra bemötandet och serviceviljan i vården.

Alla måste få vara människor i vården, inte reduceras till en diagnos eller en patientgrupp. En av de stora utmaningarna inom vården är att anpassa systemet till individen, det är alla överens om. Trots allehanda förändringsprojekt; lean, processorientering, vårdkedjor m fl, så dras stora delar av vården fortfarande av rutiner, arbetssätt, och organisation som inte stödjer ett patientorienterat synsätt.

Här behövs en rad förändringar; nya ersättningssystem som mer tydligt belönar patientens upplevelse, en vård som välkomnar anhöriga och volontärer att delta i vården, enklare IT-system och en reducerad administration som ger mer tid för patienterna, en ledarskapskultur som befrämjar patientnöjdhet, bättre sjukhusmåltider som upplevs som en positiv del av vården, bort med ”slummiga” vårdmiljöer, en satsning på konstnärlig gestaltning av vårdens miljöer som en del i läkande processen.  Här kan du läsa hela rapporten och alla förslag.

Vi ger oss inte förrän vårdens bemötande och servicevilja lyfts rejält!

Även DN skriver idag om rapporten. Samt Dagens Medicin. Rasmus Jonlund och Jessica Ericsson bloggar personligt.