Category Archives: Arbetsmarknad

Gör vardagsjobben till vardagsmat.

Jobb skapar identitet, ger ett socialt sammanhang och är en förutsättning för försörjning. Utan sysselsättning går de flesta individer under. Därför är jobben den absolut viktigaste utmaningen för politiken. Få tror att politik kan skapa nya jobb men de flesta inser att politik kan förbättra förutsättningarna för jobb och företagande.

Hos liberaler finns en stark förväntan på individen att fixa sitt liv själv men också en stark ansvarskänsla för att slipa ner trösklar och ta bort hinder för de som av olika skäl inte fjäderlätt studsar fram i livet. Det handlar inte om att ta över individens ansvar – tvärtom – utan att låta individen maxa sina chanser utifrån sina individuella förutsättningar. Man väljer inte av vem, när och var man blir född, ett tröskelfritt samhälle är en utopi men det är ett ständigt liberal uppdrag att öppna upp individens livschanser när dessa av olika skäl blir beskurna.

Ungdomar och flyktingar är de grupper som har svårast att ta steget in på arbetsmarknaden. Inte alla ungdomar och och inte alla flyktingar utan de som saknar utbildning och språk. För dessa finns idag få möjligheter på arbetsmarknaden. Inte för att det saknas uppgifter att göra utan för att de helt enkelt prisats bort.

Enkla jobb – vardagsjobb – är idag för dyra för konsumenter och arbetsgivare. Om vi hade lika många enkla jobb som genomsnittet i övriga Europa skulle runt 200 000 personer som idag är arbetslösa ha riktiga jobb. Det måste bli billigare för vanligt folk att köpa vanliga vardagstjänster. Det måste bli billigare, enklare och mindre riskfyllt för arbetsgivare att anställa människor som saknar kunskap och erfarenhet. Vardagsjobben måste bli fler.

”Nytt lärlingssystem, återställt rutavdrag och sänkta arbetsgivaravgifter är steg mot ett Sverige med enklare vardagsjobb” skriver Birgitta Ohlsson (FP) i Dagens Industri den 9 juli. ”Oviljan hos S och M att ändra arbetsrätten måste brytas. Så kan de som står utanför komma in på arbetsmarknaden”.

Så rätt. Trösklarna måste slipas ner. Vardagsjobben måste bli vardagsmat.

 

 

Annonser

Simsalabimpolitik

Socialdemokraternas mål är att Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet. Det är väl gott och väl. Alla partier vill ha låg arbetslöshet men socialdemokraterna vill det särskilt mycket.  Det behövs ca 250 tusen nya jobb för att Sverige ska kunna tävla om Europas lägsta arbetslöshet. Eller 250 tusen färre arbetslösa. Socialdemokrater har alltid velat trolla med siffrorna. Minns den systematiska förtidspensioneringen av en halv miljon människor inför valet 2006.

Med förslaget om obligatorisk gymnasieutbildning så trollas i ett slag nästa hela ungdomsarbetslösheten bort. Många elever i grundskolan går inte ut med fullständiga betyg och gymnasiebehörighet. Ofta går de en säker arbetslöshet till mötes. Ca 22 tusen elever med ej fullständiga betyg försvinner här bort från statistiken.

I gymnasiet så hoppar nästan 30% av alla elever av innan de fullföljt sina studier. Många av de har bara arbetslöshet att se fram emot. Med obligatoriskt gymnasium är det inte längre tillåtet att hoppa av. Eleverna tvingas kvar i skolan även om man inte längre deltar mentalt. Ytterligare 100 tusen bort från statistiken.

I dagens Regeringsförklaring kom besked om att Fas 3 ska avskaffas, det berör 35 tusen personer. Under några härliga dagar så har ca 150 tusen personer försvunnit bort från arbetslöshetsstatistiken. Simsalabim!

Bloggar: Rasmus
Media: DN3DN, SvD, AB, Expr, DN2,

Sifferpolitik

För många människor framstår politik som meningslöst käbblande om ord och siffror. I många fall dessutom extremt vinklade för att passa den egna ideologin eller de särintressen man företräder. Det är sorgligt för det tar fokus från de svårlösta problem som politiken har som uppgift att lösa.

Ta frågan om arbetslösheten. Det finns inget politiskt parti som inte ser arbetslösheten som ett mycket stort samhällsproblem. Trots det kan man inte ens enas i frågan om hur stor den egentligen är och hur den ska mätas. Det är klart att den breda konstruktiva diskussionen i samhället om konkreta åtgärder uteblir. Och därmed även folks engagemang för den politiska lösningen.

I gårdagens DN Debatt så gör folkpartisterna Carl B Hamilton och Christer Nylander ett berömvärt försök att försöka reda ut hur man ska tolka socialdemokraternas målsättning om Europas lägsta arbetslöshet. Naturligtvis i syfte att förminska deras politik men också för att i någon mån rensa debatten.

Av deras artikel framgår att Sverige redan idag har en jämförelsevis låg arbetslöshet, undantaget ungdomsarbetslösheten där Sverige sticker ut. Men det gäller egentligen bara studerande ungdomar. Ett av skälen är att man i Sverige registrerar ungdomar på sommarlov som arbetslösa om de söker jobb men inte får något. Det gör man inte i andra länder. Och studerande som ingår i betalda lärlingssystem räknas som sysselsatta vilket ytterligare minskar på ungdomsarbetslösheten i andra länder. I Sverige har vi som bekant inga fungerande lärlingssystem. Ja, så här kan man fortsätta.

Tänk om man hade motsvarande diskussion i Friidrotts VM om hur varje grens resultat ska mätas och tolkas. Hur kul skulle det vara att följa? Kanske vore det en uppgift för EU att driva fram en jämförbar statistik så att debatten kunde koncentrera sig på problemlösning och inte definitionsfrågor.

Sysselsättningen är ödesfrågan

Arbetslösheten och sysselsättningspolitiken kommer bli huvudfrågan för nästa val. I dagens DN så speglas detta i två olika artiklar. I den ena så efterlyser två ekonomer från Saco en mer pragamtisk syn på matchningsproblematiken från arbetsgivarnas sida.

”Målet kan inte vara att anställa en perfekt matchad person. Alla människor, oavsett bakgrund, lär sig jobbet genom att utföra det” och debattörerna menar att det är ”dags att överge drömmen om en perfekt matchning”.

Ja, tanken att arbetsgivarna ska sitta som små fågelungar och matas med allehanda godsaker från utbildningssystemet kännes verkligen inte bra men kanske typiskt för vår tid där allt större ansvar utkrävs av samhället men allt mindre personligen. Det är dags att arbetsgivarna tar ett ordentligt steg framåt vad gäller ansvaret för det slutliga yrkesutbildandet men också att utbildningssystemet tar ett steg bakåt och koncentrerar sig mer på uppgiften att ta fram folk med bred allmän, akademisk bildning.

I den andra artikeln så gläntar finansmarknadsminister Norman på dörren till vad som kan vara en ny moderat politik. ”Det är en trend att företagen ser sig alltmer som en del av samhället och vill ta mer ansvar. Det är rimligt att även statliga bolag tänker så och drar sitt strå till stacken” säger ministern och tycks mena att dessa bolag i framtiden kan användas i sysselsättningspolitiken.

Hm, visst ligger det något i att alla bolag, oavsett om de är statligt eller privat ägda, måste medverka till att göra vårt samhälle bättre. Men vore det inte bättre att ministern, tillsammans med sina övriga regeringskollegor, verkligen satte sig ner och försökte formulera en konkret jobbpolitik för alliansen. Det är hög tid att faktiskt fundera i mer strukturella termer än nödhjälpsprogram genom våra statliga bolag.

En sådan ”Allianspakt för jobben” måste innehålla ställningstaganden vad gäller hur småföretagandet kan stimuleras genom t ex lättnader i arbetsgivaravgifter, sjuklöneansvar och uppluckring av LAS-regler. De nya jobben kan bara komma genom att företag vill växa och anställa men Alliansen måste nu utveckla en politik så det blir verklighet också.

Högre ingångslöner eller högre avgångslöner?

Just nu pågår en hård kamp om sjuksköterskornas löner i Stockholm. Vem ska få mest av det givna löneutrymmet; de nyutexaminerade sjuksköterskorna som kräver 25 tusen kronor som ingångslön eller erfarna sjuksköterskor som utbildar sig och skaffar erfarenhet i jobbet?

Frågan handlar inte bara om lönenivåer utan är även av principiell art. Erfarenhet, utbildning och vilja till att öka sin kompetens måste synas även i lönekuvertet. Låga ingångslöner är förvisso ett problem men låga avgångslöner är ett ännu större. Den bristande lönedifferentieringen hotar i längden den långsiktiga rekryteringen till vården. Det måste vi göra något åt.

Vänsterpartiets svar är att höja skatten för att höja ingångslönerna. Att de kommer till den slutsatsen är inte helt förvånande men att inte vilja ta ställning i den principiella frågan är sorgligt.

Folkpartiet tagit initiativ till ett särskilt lönelyft för sjuksköterskorna i nästa års landstingsbudget. Ett särskild pott avsätts för att belöna just erfarenhet, kompetens och vilja till att vidareutbilda sig hos definierade bristkategorier bland sjuksköterskorna.

Att det ska löna sig att utbilda sig och göra ett bra jobb är helt i linje med liberala värderingar. Att lönen är rejält högre när man slutar sin yrkeskarriär än när man startade den är liberal realpolitik.

Välfärdsjobb för långtidsarbetslösa, bra idé

Två nationalekonomer framför på DN Debatt idag tanken att våra offentliga arbetsgivare ska ta på sig att anställa Fas 3 personer i s k ”välfärdsjobb”. Det skulle stärka välfärden, samhället och inte minst den individ som är långtidsarbetslös. Forskning visar att ju mer aktiveringsjobben (Fas 3) liknar verkliga jobb desto större sannolikhet att kunna återfinna en plats på reguljära arbetsmarknaden. Dessutom hävdar skribenterna att staten skulle spara betydande belopp; hur framgår dock inte.

Jag tycker det verkar som en bra idé. Att våra offentligt finansierade arbetsgivare har ett större omsorgsansvar än andra tycker jag inte är svårt att smälta. Den effektiviseringsvåg som svept över hela den offentliga sektorn har skett på bekostnad av rent allmänmänsklig solidaritet med olika marginalgrupper. Den som, pga av olika handikapp eller funktionella nedsättningar, inte håller produktiviteten på topp har kallsinnigt sorterats bort.

För 25-30 år sedan fanns på alla större arbetsplatser personer med tydliga ”produktivitetsbegränsningar” som trots allt utförde allehanda enklare sysslor. Det var en del av ett omsorgsansvar som alla arbetsgivare tog på sig. De jobben finns inte längre.

Om vi genom ekonomiska incitament kan återinföra dessa jobb där kraven på prestation inte är 100 procent så är mycket vunnet. Inte bara i ekonomiska termer utan rent socialt och allmänmänskligt. Att de offentliga arbetsgivarna går före i den här frågan tycker jag är självklart.

Genom att t ex sätta upp ett mål om att 1 % av jobben ska utgöras av dessa ”välfärdsjobb” så skulle det beredas plats för  fyra hundra personer i den del av offentligheten som jag verkar i; Stockholms läns landsting.  Ett av hundra jobb låter ju inte som någon omöjlighet och borde sen lätt kunna skalas upp.

Media: DN

Idag (24 april) lanserar socialdemokraterna i DN ett förslag som verkar tämligen snarlikt det som expertgruppen presenterade för ett halvår sedan. Jag återfinner samma  poänger  i  socialdemokraternas förslag som i expertgruppens. 

Bemanningsbranschen och företagens sociala kitt

Bemanningsbloggen med Henrik Bäckström som skribent har gått i polemik mot ett blogginlägg som jag skrev för en knapp vecka sedan. Han menar att företagens konkurrensförmåga förbättras av möjligheten till inhyrning av personal vilket han hävdar att jag motsatt mig.

Henrik Bäckström, som är förbundsordförande för Bemanningsföretagen, får anses ha både ett och två skäl att bevaka att bemanningsindustrin alltid framställs i god dager, är dock fel ute i det här fallet. Nästan lite väderkvarnsvarning faktiskt.

Vad jag argumenterade för i min blogg var att det var viktigt att man river alla hinder som idag gör att företag tvekar att anställa personal. Det behövs en anställarlinje på samma sätt som det behövs en jobblinje. Idag vågar många företag inte anställa folk utan hyr in i stället. Det kan vara negativt för det riskerar att rasera de sociala strukturer som företag utgör. Särskilt drabbar det de svagare grupperna på arbetsmarknaden som riskerar att ställas utanför. Både på den reguljära arbetsmarknaden och i bemanningsbranschen.  Det var min poäng och det borde även bemanningsindustrin vara lyhörda för.

Därmed inte sagt att inhyrd personal är av ondo. Tvärtom. Precis som Bäckström skriver så har bemanningsindustrin en viktig uppgift att tillförsäkra företag en snabb och rätt matchning av personal. Det gynnar företagens konkurrensförmåga. Dock tror jag inte att vi kan bygga ett konkurrenskraftigt näringsliv som bara baseras på nätverksföretag eller där all personal hyrs in. Precis som i andra sammanhang så prioriterar vi liberaler mångfald. Bemanningsföretagen har utan tvivel sin uppgift men utan företag att bemanna så blir den uppgiften lite futil.