Tag Archives: Sjukvård

Skilj kyrka och stat åt i vården

Regionfrågan är åter uppe till debatt. Det är behovet av en effektivare sjukvård som driver. Genom att fösa ihop landstingen till större regioner kan sjukvården organiseras i större vårdenheter. Dagens tjugoen illa organiserade landsting ska bli sex lite bättre organiserade regioner. Hoppas man. Storskalig vård antas liktydigt med effektiv vård. Det återstår att bevisa.

En fråga som sällan speglas i regiondebatten är landstingens dubbla roller som både beställare och utförare av vården. Intressekonflikterna är uppenbara när politiker och tjänstemän sitter på alla stolar samtidigt. Att delta på båda sidor av förhandlingsbordet när knappa resurser ska fördelas och avtalas och när kvalitet och resultat ska följas upp är inte optimalt.

Därför bör landstingets båda roller separeras. Det bästa vore att sätta dem på olika juridiska organisationer. Landstingens egen vårdverksamhet kan t ex omvandlas till stiftelser, personalkooperativ, bolagiseras eller säljas.

Ägarformerna kan diskuteras men en möjlighet är att dela ut verksamheterna till medborgarna, helt enkelt ge bort dem. I samband med det kan verksamheterna omvandlas till ömsesidiga bolag modell livförsäkringsbolag eller så kan man sätta dem på börsen. I båda fallen skulle ägandet kvarstå hos medborgaren och därmed säkra ett fortsatt medborgarinflytande.

En sådan gåva till medborgarna kan emellertid vara politiskt svårsmält materia. Därför kan ett första steg vara att helt enkelt föra isär förvaltningarna ännu mer tydligt än idag. Vårdförvaltningen bör föras in som en integrerad, koncernövergripande del av den egna vårdens organisation och väl avskiljd från övrig landstingsförvaltning.

Budget, verksamhetsplan och andra styrdokument bör separeras och hanteras i två olika processer. Debatt och beslut bör hållas på separata dagar. Inte minst för att beställarbudgeten utgör ramen för det som vårdverksamheten ska leverera. Det säger sig själv att den inte kan utformas eller beslutas samtidigt.

På samma sätt som kyrka och stat en gång i tiden skildes åt för att renodla statens uppgift gentemot medborgarna och kyrkans gentemot sina medlemmar måste vi nu skilja ut  landstingens två uppdrag.

Låt landstingen, eller regionerna, renodla sin roll som hälsocontroller och kravställare på vårdproducenterna för medborgarna i sitt geografiska område.

Skilj bort landstingen och regionerna från vårdproduktionen!

Den här är en insändare publicerad i Tidningen NU den 7 april 2016.

 

Fem förslag till en effektivare och likvärdigare vård.

Det finns många sätt att förbättra vården i vårt avlånga land. Att förstatliga den är ett av de sämre. Här är några förslag som tar sin utgångspunkt i tanken att vård i grunden är en småskalig serviceverksamhet. Det är f a genom att stärka relationen mellan den enskilde patienten och vårdgivaren som vården kan förbättras. Vissa delar av vårdproduktionen kan dock specialiseras och skalas upp. Det ska dock inte misstolkas så att hela vården ska drivas utifrån ett storskaligt koncept. Här är några förslag till hur vården kan organiseras mer småskaligt och patientnyttigt.

1. Gränsen mellan beställare och utförare måste göras tydligare. Idag sitter man på de flesta landsting ihop i samma lokaler och fungerar mentalt som en gemensam organisation fast den ena delen har i uppgift att styra och övervaka den andra. Börja med att flytta isär rent fysiskt. Även den politiska organisationen. 

2. Vårdproducenter ska inte behöva låsas in på en regional yta utan bör kunna agera fritt över hela Sverige. På så sätt kan man utveckla färdigheter och kompetenser som gagnar hela Sverige och inte bara det egna landstinget. Som patient ska man inte behöva vara hänvisad till den egna regionens vårdapparat om det finns bättre vård att få på andra sidan länsgränsen.

3. Om länsgränserna löses upp för vårdproducenternas upptagningsområde av patienter så blir det naturligtvis bekymmersamt för landstingens egna verksamheter att även operera i rollen som utförare. Risken är att man börjar konkurrera med varandra och att skattemedel plöjs in i ineffektiva verksamheter. Landstingsdrivna vårdenheter bör därför kunna omvandlas till stiftelser, icke vinstutdelande bolag eller helt enkelt delas ut till folket som ömsesidiga bolag modell livförsäkringsbolag. På sikt bör inga vårdenheter ägas av landstingen.

4. Beställarkompetensen måste upp i varje ”landsting”. Det måste bli mer fokus på de lokala hälso- och vårdbehov som finns hos olika befolkningsgrupper i länet eller regionen. Det måste bli mer fokus vad själva inköpet ska leda till. Varje år läggs enorma belopp på sjukvård men huruvida detta också leder till ett förväntat resultat som t ex ett förbättrat hälsoläge är inte alltid självklart.  Att slå ihop landstingens beställarroll till färre enheter är inte vägen till att komma ”närmare” sina uppdragsgivare medborgarna och sitt uppdrag. Snarare borde den beställande rollen brytas ner i mindre enheter som bättre följer specifika medborgargrupper. Tanken att föra samman kommunernas ansvar för äldreomsorg med landstingets för vård för dessa grupper, som man t ex gjort i Norrtälje med det s k TioHundraprojektet, känns som en nödvändig utveckling. 

5. Ansvaret för en likvärdig vård vilar idag främst på Socialstyrelsen. Visst är det egendomligt att när Socialstyrelsen efter 3-4 års funderande utarbetat en ”nationell riktlinje” för ett visst vårdområde så ska samma riktlinjer omarbetas av vart och ett av de 21 landstingen till en ”regional handlingsplan” vilket tar ytterligare 3-4 år. Vid det laget har nya vetenskapliga rön och behandlingsmetoder redan gjort de ursprungliga riktlinjerna överflödiga. Låt Socialstyrelsen gå direkt på handlingsplanerna och skippa möjligheten för landstingen att själva tolka riktlinjerna. 

Bättre IT-system i vården en förutsättning för bättre vård

Vårdens IT-system fungerar dåligt och är illa anpassade till användarna. SvD rapporterar idag om att bristande IT-teknik i vården leder till felbehandlingar och kan kosta människoliv.

System som inte talar med varandra, komplicerade inloggningsrutiner, brist på applikationer för vardagsprocesser i vården, omfattande dokumentationskrav. Listan över tillkortakommanden i vårdens användning av IT kan göras hur lång som helst. Dessutom är det en arbetsmiljöfråga. Långsamma och krångliga system skapar onödig stress hos personalen. 

-”Vi borde ha kommit längre. Oavsett hur det går i valet måste staten och huvudmännen agera hårdare och investera mera”, påpekar Torsten Håkansta, generaldirektör för E-hälsomyndigheten.

Det var också den slutsats vi drog i den arbetsgrupp för Folkpartiet i Stockholms landsting som jag ledde i våras med uppgift att titta på frågan hur vi kan minska de administrativa bördorna och frigöra mer tid för direkt patientarbete.

Vi vill sjösätta ett kraftfullt investeringsprogram under nästa mandatperiod i syfte att eliminera allt IT-relaterat vardagstrassel och klumpigt utformade rutiner, automatisera vardagliga rapporteringar, ersätta stressande IT-system med mer användarvänlig teknologi och på lång sikt bygga upp ett modernt IT-stöd som stödjer en patientcentrerad vård. Tankarna finns utförligt presenterade i en debattartikel i Dagens Samhälle i somras.

Framtidens vård går inte att realisera med omodernt IT-stöd. Nu måste vi investera stort i IT i vården på samma sätt som vi investerat i fysiska lokaler. Det är en förutsättning för att förbättra effektivitet, arbetsmiljö och patientbemötande. 

Själv driver jag frågan om att investera i IT som en av mina viktigaste frågor inför valet. Läs mer här.

 

Vårdens bemötande och servicevilja; ett ständigt förbättringsuppdrag

”Ingen ska behöva dö ensam om man inte vill” det skriver Folkpartiet i en rapport om bemötandefrågor i vården som presenterats idag av Anna Starbrink. Frågor om bemötande och service i vården intar en central roll i liberal politik, därför känns det väldigt bra att ett av våra viktigaste fokus i Stockholms län för inför valet handlar om att förbättra bemötandet och serviceviljan i vården.

Alla måste få vara människor i vården, inte reduceras till en diagnos eller en patientgrupp. En av de stora utmaningarna inom vården är att anpassa systemet till individen, det är alla överens om. Trots allehanda förändringsprojekt; lean, processorientering, vårdkedjor m fl, så dras stora delar av vården fortfarande av rutiner, arbetssätt, och organisation som inte stödjer ett patientorienterat synsätt.

Här behövs en rad förändringar; nya ersättningssystem som mer tydligt belönar patientens upplevelse, en vård som välkomnar anhöriga och volontärer att delta i vården, enklare IT-system och en reducerad administration som ger mer tid för patienterna, en ledarskapskultur som befrämjar patientnöjdhet, bättre sjukhusmåltider som upplevs som en positiv del av vården, bort med ”slummiga” vårdmiljöer, en satsning på konstnärlig gestaltning av vårdens miljöer som en del i läkande processen.  Här kan du läsa hela rapporten och alla förslag.

Vi ger oss inte förrän vårdens bemötande och servicevilja lyfts rejält!

Även DN skriver idag om rapporten. Samt Dagens Medicin. Rasmus Jonlund och Jessica Ericsson bloggar personligt.

Funderingar kring landstingets egenregiverksamhet

Igår på landstingsfullmäktige debatterade vi bl a landstingets egenregi-verksamhet. I Stockholm står den egna verksamheten för drygt 32 miljarder vilket utgör 68%  av den totala sjukvårdsbudgeten. Övriga 32% utförs av privata vårdgivare. Jag gjorde följande inlägg med anledning av en motion från socialdemokraterna där de kräver ytterligare mandat för den egna verksamheten.

”Ärade ordförande, ledamöter och åhörare!

Lars Dahlberg (s) m fl har skrivit en motion som har något av programpolitisk karaktär över sig. De ledord som beskrivs av motionären är nog något som vi alla, oavsett politisk färg, kan instämma i. Slutsatsen, däremot – ”Förstärk landstingets hälso och sjukvård i egen regi”- sammanfattar väldigt bra skillnaden mellan borgerlig och socialdemokratisk sjukvårdspolitik.  

För oss i Folkpartiet är mångfalden och det personliga bemötandet något centralt. Att människor är olika och kräver olika bemötande är grundläggande. Därför är mångfald ett mål och att som patient och anhörig ha flera alternativ att tillgå en prioriterad fråga för oss. Där utgör fortfarande landstingets ”egen regi verksamhet” en dominerande kloss i sjukvårdsstrukturen. 

Ur ett mångfalds- och bemötandeperspektiv fins det alltid stora risker med en dominerande aktör. Legitimiteten för egenregi-verksamheten är ju att den är en professionell, högkvalitativ och effektiv. Inte att den drivs i egen regi. Om detta kan vi debattera och kommer säkert också debattera under kommande valrörelse. 

Men jag skulle vilja ta upp en annan del av motionen som ofta blir utsagt som ett faktum när vi diskuterar egenregiverksamheten. Det är begreppet koncern. Vi talar ofta om egenregiverksamheten som en koncern och därmed lägger vi in en massa outtalade tankar och förväntningar kring hur verksamheten ska styras, profileras, utvecklas, krav på synergi och koncerngemensamma satsningar etc etc. 

Men egenregiverksamheten är ingen koncern. Det är en mycket stor portfölj av bolagiserade vårdverksamheter som hålls samman i något som närmast kan beskrivas som ett holding- eller investmentbolag. Produktionsutskottet – som landstingets ägaransvarige – är att jämföra med ett Investor eller kanske ett Praktikertjänst. Inte en operativ koncern medell  Capio, Carema eller Aleris. 

Vi driver alltså ett jättelikt vårdkonglomerat utan särskilda koncernsamband. Och frågan är väl om vi verkligen ska driva på i en sådan riktning. Det är inte helt självklart. Risken är att en sådan koncern blir en mycket otymplig och ineffektiv koloss. Och också förlamar den branschutveckling mot större patientorientering, mångfald och konkurrens som vi är överens om. 

Tänk att vi rent hypotetiskt skulle göra ett strukturarbete vår egen verksamhet. Då skulle jag se klara fördelar med att dela upp i ett antal mindre, effektivare enheter – som sen kan bli koncerner – för att på så sätt utvinna de synergier som onekligen finns att hämta hem. Detta snarare än att skapa en sammanhållen jättekoncern modell KF eller ABB. Det skulle patienterna, personalen, och branschen, och i slutänden, även skattebetalaren tjäna på.

Koncern- och strukturfrågan för den egna verksamheten blir onekligen en viktig fråga att diskutera och ta ställning till framöver. ”

Kommunikationskontroll

I söndagens DN läser jag två kommentarer till Zarembas artikelserie om vården. Läkaresällskapet, som inte oväntat är positiva till serien, och Roger Molin, nationell vårdvalssamordnare, som är djupt kritisk.

Läkarsällskapet vill bekräfta den bild som ges i artikelserien av en vård som går på knäna och där ekonomiska avvägningar alltmer kommit att gå före läkarens löfte om att vårda, lindra, trösta. Molin avfärdar Zaremba som en oseriös upptecknare av anekdoter och detaljer.

Det finns väl knappast en sanning och saker går säkert att se på olika sätt utan att den ene eller andre behöver ha fel. Svårt är dock att invända mot att väldigt många som varit i kontakt med vården har mer eller mindre tråkiga erfarenheter och upplevelser som man beredvilligt delar med sig av. Det är trist för det gör att vården ständigt hamnar på defensiven och tvingas försvara sig på ett sätt som inte hade varit nödvändigt om vården jobbat bättre med sin kommunikation.

En gammal sanning är att om man inte själv aktivt jobbar med att skapa bilden av sin verksamhet så skapas den av någon annan; och då inte nödvändigtvis en positiv bild. Varje dag skapas bilden av vården. Varje dag görs också underverk i vården. Varje dag ställs man inför nya kriser. Och löser dem. Men det är inte bilden som framkommer i media och därigenom i diskussionen runt många köksbord.

Vem går med glädje till en arbetsplats som ständigt utmålas som en krisverksamhet? Vilka förväntningar får en patient eller anhörig som ständigt matas med negativa bilder av den vård som man måste konsultera. Kan vårdresultatet rent av påverkas?

Vården måste ta kontroll över bilden av sig själv – sin egen profil – och inse att en systematisk kommunikation med bredare grupper är en synnerligen viktig del av verksamheten på samma sätt som kommunikation med patienterna är en självklar del av vården.

Intressanta bloggar: DHE, Pesto Silvestri

En oberoende vårdinspektion och patienterna som kvalitetsutvärderare

Under senaste landstingsfullmäktige fick jag besvara en interpellation från Dag Larsson (s) om medicinska kvalitetsrevisioner.
 

Kvalitetsrevisioner och överhuvudtaget en bättre uppföljning av både den medicinska prestationen och den patientupplevda kvaliteten måste bli ett mer dominerande inslag i vår vårdpolitik framöver.

Medborgaren och skattebetalaren, patienter, anställda i vården och vi politiker måste få en bättre inblick i och kontroll över hur vårdapparaten faktiskt fungerar och framförallt om den levererar det vi beställt.

När det gäller den mer systemiska ansatsen kring hur en vettig kvalitets-utmönstring ska organiseras så ser jag två huvudlinjer, båda behöver byggas ut, utvecklas och förfinas.

Den ena handlar om den patientupplevda kvaliteten. Vad tycker jag som patient om den vård jag ska få, får eller just har fått. Vårdval, LOV och att erbjuda valfrihet och alternativ för patienter är här viktiga inslag för att utveckla kvalitet in en riktning som uppskattas av patienter och anhöriga.

Att låta brukare, klienter, kunder – eller vad man nu vill sätta för etikett – rösta med fötterna och bli en del av kvalitetsutvecklingssystemet är något som fungerat i andra branscher i årtusenden och jag kan inte se att inte detta också kan bli en mycket viktig del i vårdens kvalitetsutvecklingssystem framgent. Mår jag bra, är jag nöjd? Är nog så viktiga värdemätare för bedömningen av det som vården presterar för mig.

Den andra huvudlinjen handlar om oberoende kvalitetsrevisioner. I takt med att processerna i vården alltmer delas upp i beställare och utförare så blir behovet av en mer adekvat och spetsig uppföljning och kontroll allt mer betydelsefull. Många vill göra gällande att detta hänger ihop med att allt större del av vården läggs ut på privata händer men där håller jag inte med. Det handlar istället om att vårdapparaten i jakten på bättre och effektivare vård blir alltmer processorienterad.

I en processorienterad idealvärld sker inget utan att man identifierat att processen verkligen är värdeskapande. Det är här de oberoende kvalitetsrevisionerna kommer in oavsett om beställningen läggs ut på offentliga eller privata händer.

Lika viktigt som det är att kontrollera och följa upp att de beställningar som läggs ut verkligen levereras, lika viktigt är det att få en oberoende bedömning av att beställningarna görs på ett sätt som faktiskt skapar värde. Här har landstinget en lång väg att vandra. Att skapa organ och organisatoriska muskler för en kontinuerlig uppföljning och kontroll är en mycket viktig uppgift för oss politiker om vi ska infria de högt ställda kvalitetsmål som medborgarna kräver.

På riksnivå har en ny myndighet sett dagens ljus, Vårdanalys men jag ser inte att den kan bidra till vår operativa vardag här i Stockholms läns landsting. Vi behöver istället något mer kraftfullt, operativt. Jag ser framför mig en oberoende Vårdinspektion med specifikt uppdrag för vårt landsting att utveckla och följa upp kvalitet i både beställar- och utförarledet.

Viktiga fundament för en politik för att kontinuerligt utveckla en bättre kvalitet i vården bygger alltså på dels patientens upplevda kvalitet och dels på en oberoende Vårdinspektion i Landstingets regi.