Category Archives: Regionalpolitik

Skilj kyrka och stat åt i vården

Regionfrågan är åter uppe till debatt. Det är behovet av en effektivare sjukvård som driver. Genom att fösa ihop landstingen till större regioner kan sjukvården organiseras i större vårdenheter. Dagens tjugoen illa organiserade landsting ska bli sex lite bättre organiserade regioner. Hoppas man. Storskalig vård antas liktydigt med effektiv vård. Det återstår att bevisa.

En fråga som sällan speglas i regiondebatten är landstingens dubbla roller som både beställare och utförare av vården. Intressekonflikterna är uppenbara när politiker och tjänstemän sitter på alla stolar samtidigt. Att delta på båda sidor av förhandlingsbordet när knappa resurser ska fördelas och avtalas och när kvalitet och resultat ska följas upp är inte optimalt.

Därför bör landstingets båda roller separeras. Det bästa vore att sätta dem på olika juridiska organisationer. Landstingens egen vårdverksamhet kan t ex omvandlas till stiftelser, personalkooperativ, bolagiseras eller säljas.

Ägarformerna kan diskuteras men en möjlighet är att dela ut verksamheterna till medborgarna, helt enkelt ge bort dem. I samband med det kan verksamheterna omvandlas till ömsesidiga bolag modell livförsäkringsbolag eller så kan man sätta dem på börsen. I båda fallen skulle ägandet kvarstå hos medborgaren och därmed säkra ett fortsatt medborgarinflytande.

En sådan gåva till medborgarna kan emellertid vara politiskt svårsmält materia. Därför kan ett första steg vara att helt enkelt föra isär förvaltningarna ännu mer tydligt än idag. Vårdförvaltningen bör föras in som en integrerad, koncernövergripande del av den egna vårdens organisation och väl avskiljd från övrig landstingsförvaltning.

Budget, verksamhetsplan och andra styrdokument bör separeras och hanteras i två olika processer. Debatt och beslut bör hållas på separata dagar. Inte minst för att beställarbudgeten utgör ramen för det som vårdverksamheten ska leverera. Det säger sig själv att den inte kan utformas eller beslutas samtidigt.

På samma sätt som kyrka och stat en gång i tiden skildes åt för att renodla statens uppgift gentemot medborgarna och kyrkans gentemot sina medlemmar måste vi nu skilja ut  landstingens två uppdrag.

Låt landstingen, eller regionerna, renodla sin roll som hälsocontroller och kravställare på vårdproducenterna för medborgarna i sitt geografiska område.

Skilj bort landstingen och regionerna från vårdproduktionen!

Den här är en insändare publicerad i Tidningen NU den 7 april 2016.

 

Landsbygdspolitik och självbestämmande

I Norge är landsbygden en del av landet som ska brukas och bidra, inte bara leva. Där har man lokal beskattningsrätt. Där tillåts kommunerna beskatta lokala industrier och fastigheter som vattenkraft, gruvor, sågverk m fl vilket gör att lokala resurser eller mervärden inte bara skeppas ut från kommunerna. I en ofta använd men sällan citerad ledare i Skogsbruksaktuellt (som faktiskt skrevs redan 2011) redogörs för skillnaden mellan svensk och norsk landsbygdspolitik.

En bygd rik på naturtillgångar, och/eller företagsamma människor, blir inte beroende av att dessa även bor i kommunen utan kan dra fördel av själva lokaliseringen vilket är själva grunden i det kommunalekonomiska hjulet. Det ska löna sig för den lokala ekonomin att verksamheter förläggs där, inte bara att folk bor där.

I Sverige däremot har vi valt att flytta företagsbeskattningen från kommunerna till staten. Därmed begränsas den kommunala ekonomins intäktssida till att bara omfatta inkomstskatterna medan bygdens tillgångar, vare sig det handlar om naturresurser eller driftiga företagare, helt plötsligt hamnar utanför den direkta kommunala ekonomin. Därmed slår man också sönder något fundamentalt i den kommunalekonomiska ekvationen. Man tappar helt enkelt fokus på de välfärdsgenererande krafterna.

En effektiv landsbygdspolitik måste därför utgå från tanken att dess viktigaste syfte är att stärka den lokala ekonomin och det lokala näringslivet. Och den måste omfatta hela näringslivet, inte bara skogs- och jordbruket. Det handlar om att bygga upp en modern klusterekonomi med allt vad det innebär av stödjande service och infrastruktur.

I Sverige har vi effektivt lyckats slå sönder den lokala ekonomin genom att förstatliga näringslivspolitiken utan att ta ansvar för de negativa konsekvenserna. Som kompensation har vi infört ett komplext och oförutsägbart skatteutjämningssystem som dock helt saknar de dynamiska effekterna som en sund lokal ekonomi innebär. Bättre vore att avskaffa skatteutjämningssystemet och återinföra den lokala beskattningsrätten av företag och naturresurser.

Vår tillverkningsindustri är nästan uteslutande lokaliserad utanför de stora städerna. Om förutsättningarna inte är konkurrenskraftiga flyttar de bara någon annanstans. Deras problem handlar främst om att kunna rekrytera nyckelarbetskraft och långa och dyrbara godstransporter. Därför är fungerande kommunikationer en självklar del av en framsynt landsbygdspolitik. De fysiska transporterna måste förbättras, det måste byggas fler och snabbare vägar, järnvägar, flygplatser. De elektroniska motorvägarna måste täcka hela landet. Att bygga ut den fysiska infrastrukturen är antagligen den viktigaste landsbygdspolitiska uppgiften på central nivå.

Specialisterna är en nyckelresurs som behövs för att majoriteten ska få produktiva jobb. En nyckelfråga är därför hur driftiga människor kan förmås att se landsbygdens som bas för sina affärsidéer och fysiska lokalisering och hur kan man stimulera deras företagande och företag när de etablerar sig och vill växa.

Duktiga människor drar till sig fler duktiga människor. En ensam Zlatan gör inget lag men en ensam Zlatan kan sannerligen ändra ett lags förutsättningar och framgång. Därför är det prioriterat att koncentrera sig på de individer som är klustermotorer eller har potential att bli.

Man kan förmoda att det är lättare att få dessa att bosätta sig på en ort om man får bygga och bo på vackra och attraktiva platser än om man inte får det. Alla människor vill bo nära vatten eller med sjöutsikt. Släpp en aning på alla hänsynsregler i allmännyttans intresse. Gödsla och vattna rikligt med det som finns på den lokala arenan. Om nyckelpersonerna inte vill flytta kanske man kan underlätta genom skräddarsydda pendlarlösningar. Därför är de fysiska transporterna, återigen, så oerhört viktiga att bygga ut.

Jord- och skogsbruket då? I en nyligen publicerad studie så döms hela landsbygdsprogrammet ut. 36 miljarder som spillts ut över bönderna sägs vara helt verkningslöst och skulle göra bättre nytta på andra områden. Kanske är det så. I det jordbruksindustriella komplexet är bonden den ende som inte tjänar pengar. Det är ett problem, oavsett var stöden hamnar.

Sverige hade avskaffat alla former av jordbruksstöd 1992 men fick tillbaka hela hela härligheten 1995 när vi gick med i EU. Att 36 miljarder inte har haft någon betydelse för priset på maten i konsumentledet är svårt att acceptera. Det är också svårt att förstå hur en hel näringsgren skulle klara sig om Sverige ensidigt avvecklade jordbruksstöden. Att detta inte skulle slå igenom på livsmedelspriserna är en omöjlighet.

Små kommuner måste bli större. Det finns antagligen en undre gräns för hur små kommuner kan vara för att kunna fungera som kommuner och ge den service som befolkningen kräver. Huvuduppgiften är att stimulera tillväxt, identifiera befintliga och potentiella klustermöjligheter och och röja väg för dessa.

Att upprätta en tillväxtstrategi för varje kommun är antagligen en väg för att utveckla landsbygden. Att inrätta någon form av statligt kunskaps- och processstöd för detta – en Klusterakademi – är antagligen också något som skulle bidra.

Vi måste värna de välståndsgenererande krafterna sa redan Bertil Ohlin på sin tid och det håller än. Det finns för många hinder inbyggda, för många sätt för planerare och myndigheter att ta ner entusiasm och mod bland eldsjälar och framtida klustermotorer. Det är en liberal uppgift att moderera de krafter som tar ner individuella initiativ, som håller individen kort gentemot systemet. Eget ansvar är en viktig del i liberal politik. Återetablera det kommunala ansvaret och självbestämmandet över hela den lokala ekonomin!

Har skrivit flera inlägg i ämnet senaste tiden. Läs gärna här, här och här.  Bloggar gör också Jesper Svensson, Roger Jönsson, anybody´s place. En bra bloggning är också Philip Sandberg.
Media: Dagens Samhälle, SvD, Svd2, SvD3, DN1, DN2

Det svänger om landsbygdspolitiken

Det är mycket landsbygdsfrågor nu. Först kom Vinnova med en studie – ”Vad ska man ha ett land till?” – som visade att landsbygden är kroniskt undersysselsatt med en potential att sysselsätta ytterligare en kvarts miljon människor, vilket i o f s är ett annat sätt att uttrycka att folk hänger sig kvar trots att det inte finns jobb att försörja sig på. Jag bloggade om det, faktiskt två gånger, för jag tyckte det var en intressant vinkel.

Sen kom en forskare som i DN berättade att ö-liv inte lockar människor längre. Öarna avfolkas i en allt snabbare takt och antal fastboende blir allt färre. Men det är ju ett problem som inte rör bara Sveriges öar utan hela Sveriges landsbygd. Jag tycker att man med fog kan tala om kris i befolkningsfrågan.

Häromdagen rapporterade så en forskare från Expertgruppen i offentlig ekonomi (ESO)  på SvD Brännpunkt att det s k landsbygdsprogrammet varit i det närmaste verkningslöst. 36 miljarder, varav hälften finansierats av Sveriges skattebetalare och hälften av EU (men vem finansierar egentligen det?) har gått upp i rök utan att lämna något annat efter sig än att de trängt undan verksamheter som annars hade kommit till stånd utan bidrag.

Tesen stöds även av Vinnovas studie där det bl a sägs att ”decennier av arbetsmarknadspolitik, nationell- och europeisk regionalpolitik, regionalt riktade transfereringar och investeringsprojekt, lokala ”utvecklingsprojekt” m.m. har troligen bara marginellt påverkat den regionala fördelningen av sysselsättning och befolkning.”

Forskaren från ESO förordade därför en total omläggning av landsbygds-programmet. ”I stället för att försöka att vända befolkningsströmmar, vilket alla tidigare försök har misslyckats med, bör man satsa på att mildra de problem som är förknippade med avfolkningen. Satsningar på permanenta strukturer bör prioriteras framför satsningar på tillfälliga och kortsiktiga projekt.” 

Även Vinnova resonerade i liknande termer men flaggade särskilt för bristen på specialister för det landsortsbaserade näringslivet som främsta hinder för tillväxt och expansion.

De politiska partierna, trendkänsliga som de är, är inte sena att mobilisera. Centern som har kärnväljare att försvara och försöker freda attacker mot sin domän har gjort utspel om både ko-avdrag och att prioritera landsbygdsprogrammet. Ett program som Eskil Erlandsson olyckligtvis lovprisade bara ett par veckor innan det sågades av ESO-experten vilket snabbt noterades av SvD.

Moderaterna kom med ett utkast till landsbygdsprogram i förra veckan. Socialdemokraterna har tillsatt två regionalpolitiska talesmän och Folkpartiet har en grupp gående som ska ta fram ett nytt landsbygdspolitiskt program.

Svänger det om landsbygdspolitiken? Nja, kanske inte helt men nog verkar det som om det finns rätt goda  möjligheter till en konstruktiv förändring av landsbygdspolitiken framöver.

Landsbygden – ett ekosystem i obalans

Landsbygdens dilemma är att man inte bara avfolkas utan att man även tvingas ta hand om en oproportionerligt stor del av den icke arbetande befolkningen. Man utbildar de unga som sedan flyttar iväg till städerna för att jobba och när man sen blir pensionär så flyttar man tillbaka och där står hemkommunen med en omöjlig försörjningsbörda. Med enbart de stora städerna som draglok så hamnar hela ekosystemet i obalans.

Det blir som sjön som bara innehåller småaborrar. Det behövs fisk av alla stor-lekar för att sjön ska upplevas som en frisk sjö. Om landsbygden bara kan här-bärgera tusenbröderna och de större städerna bara de stora fiskarna så finns här en politiskt uppgift.

Därför måste en bra landsbygdspolitik innehålla något som i grunden återställer ekosystemet och inte bara dämpar effekterna av obalansen. Skatteutjämnings-systemet är ett exempel på en åtgärd som bara tar bort symptomen men inte går till botten med de faktiska problemen.

Det är mångfalden som måste värnas. Sverige blir ett bättre land om det finns städer, tätorter och landsbygd av olika storlekar och profil. De kan inte form-stöpas i en gemensam mall utan måste utvecklas utifrån sina egna förutsättningar och konkurrensfaktorer.

Landsbygden behöver också en bättre näringslivsstruktur. Det måste finnas något emellan de internationella storföretagen, sprungna ur den gamla bruks-miljön, och alla tusentals egenföretagare. Det krävs en bättre förståelse för vilka drivkrafter som lockar fram en sådan utveckling.

I mina ögon handlar det om tron på företagande som motorer och samhället som serviceinrättning. Inte tvärtom. Det är företag och deras framgång som driver tillväxt. Och en förutsättning kan vara tillgången till service eller samverkan med andra företag. Där har kommunerna sin viktigaste uppgift; att leverera service och hjälpa till med samverkan.

Men i grund och botten handlar det om att attrahera de människor som startar och får företagen att växa till sig och bli framgångsrika. Som Anita Brodén, folk-partistisk riksdagsledamot med särskilt intresse för landsbygds- och företagar-frågor, påpekade på seminariet; ”en ensam individ kan sätta sin prägel på en hel bygd”.

Jag skulle därför önska att mitt parti Folkpartiet – som just nu sitter och grubblar på hur en framtida landsbygdspolitik ska utformas – breddade sitt bevarande-fokus och sina djupa omsorger om naturen och den biologiska mångfalden att även omfatta industrin och småföretagarna. Det är de som är de hotade arterna på landsbygden.

Företagsamma människor drar till sig fler företagsamma människor men inte sätter man sig och metar i en sjö om det bara finns småaborre i den. Att locka dessa med ekonomiska incitament känns naturligt men för många är kanske möjligheten till ett rejält lyft boendemässigt det viktigaste argumentet för en flytt. Större, vackrare, nära naturen, billigare boende.

Ofta har alla möjliga hållbarhetsargument en framträdande plats  i landsbygds-politiken. Det ångestfyllda förhållandet till bilism och s k glesa strukturer gör det oftast omöjligt att exploatera landsbygdens unika konkurrensfördelar för t ex bostadsbyggande.

Detta trots att landsbygden står för den absoluta merparten av alla ekosystem-tjänster som produceras i vårt samhälle. Som region torde Landsbygden helt klart återfinnas på balansräkningens tillgångssida när det gäller ekosystemet även om folk där kör bil mer än andra och bor strandnära och i en gles struktur.

Om man vill ha landsbygden som mer än ett tittskåp så måste man  möjliggöra en friare exploatering landsbygdens unika konkurrensfördelar; naturen, stränderna och stillheten för de som ska bo och verka där. Inte bara besökarna. Det är inte landsbygdspolitikens uppgift att lösa klimatfrågan.

Man åker inte heller till en dålig fiskesjö om det knappt går att ta sig dit. Därför är transportfrågan en fullkomligt fundamental fråga för landsbygdens fortsatta existens. Och visst finns det utrymme för utveckling här. Det är över hundra år sedan som järnvägen byggdes och etsade fast en ekonomisk/geografisk struktur.

Dagens samhälle kräver smartare transportlösningar än så för att spegla behovet och den ekonomiska verkligheten. Idag har vi tämligen fungerande digitala motorvägar över hela Sverige men fortfarande finns förfärande brister när det gäller de fysiska transporterna, vare sig det gäller människor eller gods.

Så min andra önskan till mitt parti är att frågan om den fysiska infrastrukturens modernisering i Sverige får ett större genomslag i kommande landsbygds-politiska program.

Det här är bloggning nummer två om landsbygdspolitikens utmaningar. Den första bloggningen – ”Den undersysselsatta landsbygden” – hittar du här. En tredje bloggning kommer inom kort. Den kommer uppehålla sig mer kring praktiska förslag som jag tycker Folkpartiet bör driva. 

Jordbruksverket har en särskild site i ämnet: Allt om landet och deras landsbygdsstrateg Christel Gustafsson (som också deltog på seminariet) följer ämnet: Se Landet1, Se Landet2, DN, JsV1, JsV2, DN2

Den undersysselsatta landsbygden

Var på seminarium om landsbygdsutveckling för en tid sedan. Mycket bra seminarium, bra deltagare. Folkpartiet anordnade under rubriken ”Stark landsbygd och starka städer – går det att förena?” som en del i arbetet med att utveckla en ny landsbygdspolitik.

Ämnet intresserar mig; dels driver vi gård ute på något som på byråkratspråk kallas tätortsnära landsbygd, dels sitter jag i Landstingets Tillväxt- och Regionutvecklingsutskott där vi just nu funderar över hur vi bäst ska använda EU:s strukturfonder. Strukturfonderna är EU-kommissions verktyg för regional utveckling.

Svaret är ja. En stark stad och landsbygd inte bara går att förena, de är en förutsättning för varandra. Den som har varit i en storstad har säkert någon gång funderat över hur det går att försörja alla invånare med mat, vatten och andra förnödenheter. Och vart tar allt vägen sen? Svaret är landsbygden.

Landsbygdspolitik verkar dock svårare att förena med annan politik. Den sönderfaller ofta i traditionell stödpolitik och naturvård. Oftast utifrån ett musealt storstadsperspektiv. Landsbygden är något vackert man kan åka ut och titta på. Men – naturen, arterna, träden, stränderna är utsatta för hot och intrång. Den måste skyddas från klåfingriga exploatörer och näringsidkare.

Inte minst Folkpartiet har historiskt drivit naturskyddsfrågorna hårt utan större tanke på effekterna för den lokala eller regionala ekonomin.

Så landsbygdspolitik har mest handlat om hur vi kan bevara landsbygden. Sällan hur den ska utvecklas. Men som Marit Paulsen så riktigt påpekade på seminariet så är större delen av vår export- och tillverkningsindustri baserad utanför de stora städerna. Så landsbygdsutveckling handlar egentligen om hur vår industri och det småskaliga näringslivet kan och måste utvecklas även utanför storstäderna.

Jordbruket och skogsnäringen är ju ohjälpligt fast i sitt geografiska läge, den flyttar man inte på när tiderna blir sämre, den läggs bara ner. Det gäller dock inte industrin som  lätt flyttar jobben någon annanstans när omständigheterna blir för svåra.

Fick anledning att åter fundera på landsbygdspolitik efter ett inslag i Ekot häromkvällen. Vinnova har presenterat en ny rapport om agglomerationsekonomin i Sverige. Där fick man sig ett nytt ord att fundera på men det handlar alltså om de drivkrafter som föder urbaniseringen och därmed också om landsbygdsutveckling eller -avveckling, hur man nu väljer att se på det.

En slutsats i rapporten var att urbaniseringen inte utvecklades i den takt som den egentligen borde med tanke på hur jobben flyttar in till städerna.  Människorna blir kvar trots att jobben försvinner. Följden blir att andelen ”undersysselsatta” ständigt ökar i många landsbygdsregioner. Tyvärr fel kategorier.

Det är svårigheten att rekrytera specialister som framförallt hämmar utvecklingen av näringslivet på landsbygden enligt rapporten. Inte behovet av lastbilschaufförer och hantverkare.

Om dessa regioner kunde ha lika hög sysselsättning i som i mer välsmorda landsändar så skulle så många som en kvarts miljon människor (243 tusen noga räknat) sysselsättas. Det är inte småpotatis, i själva verket 6% av den totala arbetsstyrkan i Sverige, och de ekonomiska effekterna om alla dessa sysselsätts inses lätt. Därmed ges också ett bra mått på vad en effektiv landsbygdspolitik faktiskt handlar om.

Det här är första delen av en tredelad bloggning om landsbygdspolitik. Nästa avsnitt publiceras de närmaste dagarna och handlar om landsbygden som ekonomiskt ekosystem.
Bloggar o media: FP, Thomas Olofsson, Expr, DN

En lösning på bostadsbyggandets moment 22?

Igår var det landstingsfullmäktige och jag talade om den moment 22-liknande situation som råder i Stockholmsregionen när det gäller bostäder och kollektivtrafik. Bostadsbyggandet är nämligen en kommunal angelägenhet och för kollektivtrafiken ansvarar landstinget. Och ingenstans mötas de två kan man säga.

Bostäder utan kollektivtrafik är svårsålda och lockar inte byggexploatörerna. Kollektivtrafik utan resandeunderlag är inte heller en trafikplanerares dröm. Alla ser nyttan men finansieringen av dessa kompletterande investeringar blir ett nästan oöverstigligt hinder.

Men inlåsningen av potentiella vinster och nyttor är ju strängt taget ett problem som bara uppstår p g a att det finns olika huvudmän för infrastruktur, mark och bostadsbyggande och att några tvingas stå för de initiala investeringskostnaden medan andra sedan kammar hem vinsterna. Jag kastade fram några exempel på hur man löst andra liknande projekt.

Järnvägen till Saltsjöbaden 

I kraft av att själv ha kontroll över hela kedjan kunde Knut A Wallenberg en gång påta sig den påtagligt höga risken att själv finansiera och bygga Saltsjöbanan rakt ut i obygden. Naturligtvis för att det också fanns stora vinster att hämta. (Saltsjöbanan byggdes f ö på rekordtid; två år. Jämför det med dagens plan- och byggtider!)

Täckdikesföretag

Under början av vårt förra sekel så gjordes, med statligt stöd, mycket stora investeringar i täckdikningar av vår åkermark. Också det en form av infra-struktur. På så sätt ökade marken i användbarhet och i värde. Även där lyckades man samsas om hur man skulle fördela kostnaden genom en sinnrik modell för hur nyttan skulle fördelas i s k båtnadsområden. Dessa dikesföretag existerar fortfarande som juridiska institut.

Tillväxt- och regionplanekontoret i mitt landsting har genomfört mycket intressanta studier som visar på hur marknadsvärdet förändras när kollektivtrafiken byggs ut. Så data finns om vilka värden som skapas. Det gäller bara att finna en lämplig modell för hur de värden som skapas när kollektivtrafiken byggs ut kan fördelas på ett sätt som sätter bättre fart på investeringshjulen. Mina förväntningar på lite nytt tänkande härvidlag är stora.

Media: DN

Mer propplösning än RUFS-vakthund!

(Följande är ett anförande jag höll i budgetdebatten 12-13 juni när tillväxt- och regionplaneringsfrågorna i Stockholms län diskuterades)

Stockholmsregionen ska vara Europas mest attraktiva storstadsregion. Den storslagna visionen är utgångspunkten för landstingets regionala utvecklingsarbete.

Det är en ganska uppkäftig vision. Vi ska konkurrera med Europas hottaste storstadsområden som Berlin, London, Paris, Barcelona, Lissabon, Amsterdam. Jag gillar den. Den gör det tydligt att vi måste prioritera. Regionen kan inte bli bäst på allt.

Samtidigt växer regionen så det knakar utan att vi egentligen gör ett dyft vad gäller regional profilering eller planering. Det flyttar in fler människor än vad vi är förberedda på och kanske klarar av.  Bilden av de två bussarna som dagligen lastar av sin last med nya invånare i regionen är välkänd. Väldigt många upplever uppenbarligen redan Stockholmsregionen som attraktiv. Detta trots all regional planering och fina målsättningar i RUFSen höll jag på att säga.

Vad blir då uppgiften för en lyhörd och proaktiv regionplanering i landstingets regi när utvecklingsagendan skriver sig själv? Påverkar den oplanerade befolkningstillväxten vårt sätt att lösa problemen? Jag vill gärna tro det.

Vår uppgift bör vara att aktivt jobba med tillväxtpropparna i regionen. Mer kraft och tid måste ägnas åt att lösa faktiska problem. Inte åt att agera vakthund för en plan som riskerar att redan vara överspelad.

Det är framförallt kommunerna själva som definierar problemen och jag efterlyser en mycket aktivare samverkan med regionens kommuner och andra nyckelintressenter.

Om alla köper visionen om ”den mest attraktiva regionen” så måste nästa steg vara ta fram ett konkret handlingsprogram om hur varje kommun kan bidra till att nå det målet. Men också en lista på tillväxthämmande faktorer som kräver samverkan mellan kommunerna för att kunna attackeras eller lösas.

Konkreta förbättringar – en utvecklingsagenda – baserade på gemensamt upplevda problem är vad vi talar om.

Här har landstinget en samordnande och pådrivande roll. Det är bara genom att ta tag i de frågor som kommunerna själva inte klarar av att hantera som vi – landstinget – kan skapa mervärde, och legitimitet, i den process som ytterst syftar till att bygga en uthålligt hållbar region.

Det är glädjande att landstingets tillväxt- och regionplanering har anförtrotts det viktiga regeringsuppdraget att utreda hur alla kommuner i länet kan bidra till bostadsförsörjningen i regionen. Bostadsfrågan är utan tvivel en av de viktigaste tillväxtfaktorerna i regionen men låt kommunerna själva definiera ytterligare en eller två tillväxthinder som får bli utskottets agenda utöver bostadsfrågan.

Låt därför regeringsuppdraget bli utgångspunkten för en utvecklad tillväxtstrategi för regionen som går mer i propplösandets än i RUFS-vakthundens tecken!