Etikettarkiv: alliansen

Omtag på NKS

Alliansen byter ut Karolinskas styrelse enligt en debattartikel i dagens DN. Det var antagligen oundvikligt efter den svartmålningskampanj som S ägnat sig åt de senaste åren med god hjälp av media. En nödvändig åtgärd för att skapa lite lugn och ro framförallt för personalen som sliter hårt på en arbetsplats som systematiskt pratas ner av den S-ledda oppositionen i landstinget.

Nya Karolinska kommer att bli ett av världens bästa sjukhus så snart som inkörningsproblemen är övervunna. Jämförelsen med Stadshuset ligger nära till hands, också ett projekt som var omgärdat av kritik och motsättningar men nu står det där sen snart hundra år och är ett av stadens stoltaste märkesbyggnader. Så kommer även Nya Karolinska att framstå.

Alliansen öppnar även upp för en uppdelning av Karolinskas på mindre enheter. Det var S som år 2003 beslutade om den fullkomligt vansinniga ihopslagningen av Huddinge Sjukhus och Karolinska sjukhuset, Solna. Det är roten till de uppenbara problem som det sammanslagna KS dragits med sedan dess. Socialdemokraternas Erika Ullberg anser istället att det är professionaliseringen av styrelserna som en orsak till styrningsproblemen på KS och säger lite vagt att man vill byta till ”en annan typ av styrning”. Antagligen en styrelse där det politiska eller fackliga meritvärdet väger tyngst.

Själv är jag bergfast övertygad om att styrelserna måste bli ännu mer professionella. En av svagheterna är just avsaknaden av företagsledarkompetens, det är ju jättelika verksamheter med tusentals medarbetare och mångdubbelt fler patientkontakter varje dag. Det är ju en volymaffär som är gigantisk.

Det behövs få in folk i styrelserna som förutom erfarenhet av att leda stora företag även kan IT, service management och logistik. Det är ju inte bara vård som bedrivs på ett sjukhus utan en stor del av verksamheten är ju ren service- och hotellverksamhet. Det speglas ju inte alls i dagens sjukhusstyrelser.

Annonser

Nu kommer PISA-tornet äntligen rätas upp!

PISA-rapporten är onekligen besvärande för Folkpartistisk skolpolitik och utbildningsministern. Sjunkande resultat är illa oavsett vad som är orsaken eller vem som bär ansvaret. När Alliansen tog över 2006 så var en reformering av skolpolitiken en av de viktigaste uppdragen från väljarna.

Ingen kan anklaga utbildningsminister Björklund för att ha legat på latsidan. Ny lärarutbildning, krav på lärarlegitimation, ny läroplan, tidigare betyg, nationella prov i fler ämnen, bättre skolhälsovård, ny gymnasieskola, nya karriärtjänster för lärare, nya vidareutbildningar för lärare och rektorer, en ny skolinspektion, ny skollag som möjliggör bättre arbetsro i klassrummet, minskade och förenklade krav på lärarnas administrativa arbete, läsa-skriva-räkna-satsning, sommarskola, läxhjälp m fl.

Reformer och förändringar som alla syftar till att sätta elevens kunskaper i fokus, skapa bättre kunskapsuppföljning, förbättra arbetsmiljön i klassrummet och i skolan för både elever och lärare och att höja lärarnas yrkesstatus.

Är det något i det här reformpaketet som pekar i annan riktning? Man kan ha synpunkter på den takt som förändringarna klubbas igenom på och att det fortfarande saknas åtgärder i paketet men är inte det en del av en normal utvecklingsprocess?

Det pågår ett enormt arbete med att restaurera den skola som blev en tummelplats för pedagogiskt experimenterande och ideologiskt motiverade förändringar under så lång tid. I sak har ju även Socialdemokraterna accepterat problembeskrivningen och reformplanen då man faktiskt bytt politik och närmat sig det som Björklund och Folkpartiet så länge har drivit.

Men PISA-resultatet då? Ja, det är verkligen nedslående och alarmerande men det handlar om en tjugoårig nedåtgående kurva. De skolreformer som är under implementering är, med några få undantag, införda efter att själva undersökningen genomfördes. Reformerna kan inte under några omständigheter ha fått något genomslag ännu då det stora reformåret var  2011.

Regeringens särskilde utredare Per Thullberg pekar i sin utredning om reformerna i grundskolan att dessa tidigast kan förväntas ge något resultat år 2015. Ännu längre dröjer genomslaget för lärarkåren där första lärarna går ut från den nya Lärarhögskolan först år 2016. Först då är de ute i verkligheten och kan påverka elevernas resultat.

Men resurserna då? Inte heller där har Alliansen bommat. Enligt statistik från SKL så har resurserna i skolan ökat med 15% för åren 1999 till 2009. Sen dess har regeringen plussat på med ytterligare miljarder. Sverige satsar en större del av sin BNP på utbildning än OECD. År 2000 var det 7,6 lärare per 100 elever, 2011 var det 8,3 lärare. Det är inte där skon klämmer. Det tar tid att förändra.

Om skolpolitikens fokus i början av alliansperioden handlade om att skapa lugn och ro i klassrummet så bör fokus nu flyttas över på lärarna. Även lärare behöver lugn och ro för att sjunka in i reformerna och de förändringar som dessa ger utrymme för.

Regeringen med utbildningsminister Björklund i spetsen har lanserat ett enastående reformpaket för hela skolväsendet. Jag är övertygad om att dessa reformer är nödvändiga och att de kommer ge resultat. Men det tar tid att förändra skolan och utan dessa kan Pisakurvornas nedåtgående trend aldrig brytas.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5SvD1, SvD2, SvD3AB,
Bloggar: Lotta Edholm, Johan Persson, Järfällabloggen, Ulf Nilsson, Martin Skjöldebrand, Rasmus Jonlund, Per Altenberg, Sivert Aronsson

Är vi inte alla Framtidskommissionärer?

Regeringens ”Framtidskommission” får sig en känga av Bo Ekman i DN Debatt idag. Pretentiöst, pompöst är Ekmans omdöme. Inte utan att jag håller med. Skrev en rad om det i somras då kommissionen först presenterades.

Antingen så handlar kommissionens uppgift bara om att skapa en problemformuleringsfördel för Alliansen inför nästa valrörelse, och då är det väl OK att arbetet hålls tight inom partiorganisationerna. Men att kalla det en ”Framtidskommission”, hm. Eller så handlar det om en mycket bredare uppgift och då borde alla som vill kunna delta.

Vad handlar framtiden om för mig som individ och för det samhälle jag vill vara del av? Det borde kunna vara grunden för en bred debatt i vårt land som involverar fler än bara partitopparna i Alliansen. Alla är vi framtids-kommissionärer.

Bloggar: Kent Persson, ”Den Hälsosamme Ekonomisten”,

 

Framtidskommissionär

En framtidskommission för idéutveckling av Alliansens politik. Språkbruket förändras i takt med ambitionerna. Maktbärande. Folkrörelse. Snart har vi samma konserverande maktapparat som på socialdemokraternas tid. Framtidskommission. Häng med, vettja!

Men även om instiftandet av en framtidskommission kanske inte släpper loss alla mina kreativa krafter så är frågan om vad som ska prägla och känneteckna den framtida politiken en utmaning för alla att fundera på. De fyra alliansledarna pekar i dagens DN på viktiga politikområden som bör utvecklas. Demografin; en allt äldre befolkning ställer större krav på välfärdsutvecklingen. Demokrati och delaktighet, jämställdhet, gemenskap är andra områden.

Själv tycker jag att de viktigaste borgerliga framtidsfrågorna handlar om:

Klimat och miljöfrågan; hur kan vi ställa om till ett hållbarare samhälle utan att behöva rasera vårt ekonomiska system? Det måste finnas borgerliga alternativ till tillväxtavert asketism.

Välfärden; vad handlar den om? Mer tid över, bättre sjukvård och omsorg, mer utbildning? Det måste finnas finansiellt hållbara alternativ till en välfärd som bara kräver mer skattemedel.

Diskriminering. Inte bara kvinnor eller homosexuella. Idag diskrimineras äldre, yngre, funktionshindrade och invandrare på arbetsmarknaden. Marginalgrupper? Det är en jätteutmaning att ändra på vår attityd till olikheter. Mångfald är en liberal grundbult men den måste bejakas än mer.

Bloggar gör Jesper Svensson och Rasmus Jonlund som båda tycker att det finns så mycket bra tänk redan att det räcker och förslår. Omsätt de goda råd i handling som Globaliseringsrådet och Långtidsutredningen redan kommit med.

Media: AB, SvD

Valgrubbel

Alliansen går framåt men förlorar majoriteten. En ny parlamentarisk situation med ett missnöjesparti i en vågmästarroll. Alla partier deklarerar högtidligt att man inte ska ta i Sverigedemokraterna med tång. 330 tusen röster betraktas som en nullitet. Ett gäng vilsna, arga, besvikna utanförskapsmänniskor. Var det inte dessa valkampen egentligen handlade om?

Trots en svidande förlust så opponerar sig de rödgröna mot att Alliansen sitter kvar. Ställer krav på Alliansens oavhängighet från SD. Reinfeldt insisterar istället på att MP är det parti som ska hjälpa regeringen genom mandatperioden. Wetterstrand värjer sig indignerat. Visar ett grinigt ansikte som vi inte sett förut. Har inte blivit tillfrågad på rätt sätt. Man anar en personlig schism. Nog hade de rödgröna kunna agera mer utifrån sin ställning som folkets representanter och ledare i en kinkig parlamentarisk situation. Romanus skriver utmärkt om bristen på statsmannaskap.

Men hur förena MP:s nej med Alliansens ja till nya kärnkraftsverk? Får inte ihop det. Ser snarare att Regeringen nu måste gå fram med bättre förberedda och förankrade reformer. Såväl arbetsmarknadspolitiken som sjukförsäkringsfrågan hade mått bra av en djupare förankringsprocess än det hastverk som nu blev resultatet. Höll så när på att kosta oss regeringsmakten. I de stora frågorna ligger de båda ”arbetarpartierna” ganska nära varandra. Det borde ge utrymme för samarbete. Det tjänar Sverige och demokratin på.

Ett inte helt otänkbart scenario är att alliansen vinner ytterligare ett mandat när alla röster är räknade. Då räcker det med att blott två Miljöpartister väljer att, t ex i namn av demokratiskt ansvar, stödja Alliansen. En tredjedel av miljöpartisterna har ju borgerliga sympatier. I Borkyrka valde 26 miljöpartister att redan innan valet öppet deklarera att de avsåg att stödja alliansen.

Folkpartiet håller ställningarna men backar trots allt i ännu ett val. Under en kort stund under valkvällen så var vi Sveriges minsta riksdagsparti i den liberala familjen. Partiet som gör anspråk på att vara kärnan i den liberala rörelsen!

Folkpartiet är också det parti som har i särklass lägst andel lojala väljare. Mindre än hälften (49% enligt VALU) av årets väljare röstade även på partiet 2006. Detta att ständigt behöva nyrekrytera väljare är ingen ideal situation. Det kan i sig leda till krav på utspel och frieri till isolerade målgrupper. Notabelt är också att fyra procent av FP:s väljare röstade på SD förra valet, en siffra som ligger skyhögt högre än C och KD. Jag tycker vi signalerar fel saker om vi attraherar dessa grupper.

Ett företag som år efter år minskar sin försäljning har anledning att reflektera över sin framtid och sina strategier. Man kan inte varje år förlita sig på en utförsäljning av nyfunna prylar från lagerhyllorna till reapris de sista veckorna före bokslutet. Sortiment, målgrupp, kundrekrytering, ledarskapsförsörjning, positionering, varumärke, budskap . Total make over. Gäller även politiska partier. Man måste fundera på för vem är man till, varför? Skäl till existens. Och själ. Bygg sen relationen på lång sikt. Det tar tid.

Vi ska trots allt glädja oss åt valresultatet men ambitionen inför nästa val måste vara att återta ledarrollen i den liberala rörelsen. För det fordras en fräckare attityd och en breddning av de frågor vi driver. Kanske just därför även ett byte av portfölj för Björklund. Varför inte näringsminister? Efter skolan den mest kritiska sektorn för jobbtillväxt. Nog finns det reformbehov så att det räcker för Björklund och blir över.

Bloggar gör även: Rasmus Jonlund, Per Pettersson, Agneta Berliner, Annika Beijbom, Mattias Lönnqvist, Marcus Grundén, Gabriel Romanus, Christoffer Fagerberg

Prassel, prassel

”Allt vad du gör kan jag göra bättre”. Hur var det den gamla slagdängan ljöd? Nu satsar de rödgröna 12 miljarder MER än Alliansen på välfärden. Förutom den vanliga uppräkningen av Alliansens alla missgrepp så innehåller dagens förslag i SvD få nyheter.

I förslaget upprepas åter löftet om att höja skatterna för ”de med goda inkomster”.  Det motiveras av stora behov av välfärd dock ges inga exempel annat än att kvaliteten ska bli bättre. Ökad personaltäthet, fortbildning och kompetensutveckling heter receptet. Totalt beräknas ”välfärdssatsningen” generera 10–15000 jobb dvs ca 1 miljon per jobb. Inte illa.

Så mycket mer än prasslande med sedelbunten innehåller inte de rödgrönas utspel.

Jublande bloggare: Westerholm, Högberg, Ulvenlöv. Inte helt invändningsfria: Haddad, Böhlmark, Andersson

RUT-multiplikatorn

I lördags så var jag på Företagarriksdag, Folkpartiets eget forum för diskussion kring näringslivspolitik i allmänhet och småföretagarpolitik i synnerhet.  Välkommet! En rasande bra panel och massa spännande företagare gjorde dagen mycket intressant och konstruktiv. Agneta BerlinerCarl B Hamilton m fl ska äras för evenemanget.

Monika Lindstedt, grundare av Hemfrid och en i panelen, presenterade en talande bild över de totala penningströmmarna för en hushållsnära tjänst som jag tog mig friheten att teckna ner. Jag kallar den RUT-multiplikatorn. Den stora vinnaren på RUT är Staten. När RUT sätts i arbete så genererar det så mycket pengar åt staten i form av arbetsgivaravgifter, inkomstskatter och moms att det mer än väl täcker själva RUT-avdraget. Tvärtemot oppositionen som hävdar att det handlar om en orättvis skattesubvention som tas från de fattiga för ett fåtal rika.

En RUT-timme för 300 kronor genererar direkt 60 kronor till statskassan i form av moms. Tjänsten måste betalas med en arbetad tid på 450 kronor lågt räknat. Från det dras inkomstskatten (ca 35%) på ca 160 kr.

Men kundens arbetsgivare betalar också in sociala avgifter 144 kr ovanpå detta. För Rut själv så generar timmen 104 kronor i kollektivavtalad lön, från det ska inkomstskatt på 35 kr dras och sociala avgifter på ca 32 kr betalas in ovanpå.

Totalt till staten 421 kronor – vem är vinnaren?

Sen avgår ju hälften av arbetskostnaden för själva RUT-avdraget dvs 150 kronor men fortfarande är Staten (dvs vi alla gemensamt) den som får ojämförligt störst positiv effekt av RUT-avdraget. Oaktat övriga effekter i form av minskad svartekonomi, minskade arbetslöshetsunderstöd, nyttoeffekter hos kunderna mm.

Många är det som bloggat kring RUT: Seved Monke, Mark Klamberg, Rasmus Jonlund, Liberala Företagare och många fler.

Införandet av RUT-avdraget är en av Alliansens största insatser och kommer varaktigt förändra hela samhället till det bättre. Nästa steg är att se över hela skattesystemet med avseende på tjänster. Dagens skattesystem missgynnar tjänsteindustrin, särskilt i hushållssektorn.