Category Archives: Företagande

Bättre offentliga inköp bästa vinstregulatorn

Varje år köps det in varor och tjänster i den offentliga sektorn för ca 750 miljarder. En bra upphandling som leder till en prisförbättring på ett par procent, vilket inte bör ses som en omöjlighet, innebär att samhället och skattebetalarna sparar ca 15 miljarder. Varje år. Här finns en enorm potential.

Regeringen och vänstern funderar istället över hur man kan snöpa och begränsa vinstuttagen lagstiftningsvägen. Det bygger dels på myten att välfärdsbolagen skeppar ut guld till skatteparadis på andra sidan jorden men också på vanföreställningen att vinsterna dränerar välfärden. Det är naturligtvis helt fel.

Vinsterna gör inte att välfärden kostar mer. Vinsterna skapas för att välfärdsbolagen producerar välfärd på ett effektivare sätt. Oftast dessutom med bättre kvalitet. De kramar luften ur systemet. Att lämna över produktionen till privata händer betyder ju inte att samhällets nota blir högre. Varför ska vi då lägga ut produktionen?

Dessutom har vinsterna i välfärden visat sig vara mycket beskedliga. Enligt Dagens Samhälle så ligger de utdelningsbara vinsterna i välfärdsbolagen på ca 4 miljarder per år. Detta alltså efter att de betalat in vinstskatt på drygt 1 miljard till samhället.

Inköpssidan i offentliga sektorn är med andra ord en mycket viktig verksamhet. Tyvärr också sorgligt eftersatt. Inte minst ”strumpskandalen” i mitt eget landsting visar på bristerna i upphandlarnas kompetens. Att få in bättre inköpare och stärka upphandlingskompetensen i offentlig sektor borde vara en långt mycket viktigare fråga än att försöka strypa motorn för våra välfärdsbolag.

Minst 15 miljarder kan årligen återföras till skattebetalarna genom bättre upphandlingar medan en begränsning av vinsterna maximalt kan ge 4 miljarder minus 1 miljard som redan idag betalas in som vinstskatt. Regeringen och vänstern föredrar att fokusera på vinstbegränsning. Tala om fel fokus.

Gör vardagsjobben till vardagsmat.

Jobb skapar identitet, ger ett socialt sammanhang och är en förutsättning för försörjning. Utan sysselsättning går de flesta individer under. Därför är jobben den absolut viktigaste utmaningen för politiken. Få tror att politik kan skapa nya jobb men de flesta inser att politik kan förbättra förutsättningarna för jobb och företagande.

Hos liberaler finns en stark förväntan på individen att fixa sitt liv själv men också en stark ansvarskänsla för att slipa ner trösklar och ta bort hinder för de som av olika skäl inte fjäderlätt studsar fram i livet. Det handlar inte om att ta över individens ansvar – tvärtom – utan att låta individen maxa sina chanser utifrån sina individuella förutsättningar. Man väljer inte av vem, när och var man blir född, ett tröskelfritt samhälle är en utopi men det är ett ständigt liberal uppdrag att öppna upp individens livschanser när dessa av olika skäl blir beskurna.

Ungdomar och flyktingar är de grupper som har svårast att ta steget in på arbetsmarknaden. Inte alla ungdomar och och inte alla flyktingar utan de som saknar utbildning och språk. För dessa finns idag få möjligheter på arbetsmarknaden. Inte för att det saknas uppgifter att göra utan för att de helt enkelt prisats bort.

Enkla jobb – vardagsjobb – är idag för dyra för konsumenter och arbetsgivare. Om vi hade lika många enkla jobb som genomsnittet i övriga Europa skulle runt 200 000 personer som idag är arbetslösa ha riktiga jobb. Det måste bli billigare för vanligt folk att köpa vanliga vardagstjänster. Det måste bli billigare, enklare och mindre riskfyllt för arbetsgivare att anställa människor som saknar kunskap och erfarenhet. Vardagsjobben måste bli fler.

”Nytt lärlingssystem, återställt rutavdrag och sänkta arbetsgivaravgifter är steg mot ett Sverige med enklare vardagsjobb” skriver Birgitta Ohlsson (FP) i Dagens Industri den 9 juli. ”Oviljan hos S och M att ändra arbetsrätten måste brytas. Så kan de som står utanför komma in på arbetsmarknaden”.

Så rätt. Trösklarna måste slipas ner. Vardagsjobben måste bli vardagsmat.

 

 

Sätt Sjöstedt i skolbänken

Gårdagens uppgörelse om vinsterna i välfärden är chockerande. Det röjer både en djup misstro till privat företagande och en djup okunskap om grundläggande marknadsekonomi. Bakom Sjöstedts paroller om att stoppa vinstuttagen i välfärden döljer sig tanken att det egentligen bara är oegennyttigt arbete som är hederligt. Allt annat är moraliskt tvivelaktigt.

Att driva företag är suspekt, särskilt suspekt är att driva välfärdsföretag. De drivs med dunkla motiv och ägarna tar varje chans att sno sina kunder och uppdragsgivare på pengar. Varje vinstkrona tas från någon annan och vanföreställningen är att vinsterna fördyrar välfärden.

Men det är ju samma skolpeng, vårdpeng, äldrepeng som betalas vare sig det är är privat eller offentligt driven verksamhet. Vinsterna skapas genom att man driver verksamheten på ett annat, bättre sätt. Och det finns inga forskningsresultat som visar att privat drivna verksamheter håller sämre kvalitet än sina offentliga konkurrenter. Vinst är i marknadsekonomin normalt ett kvitto på god kvalitet men tolkas av de rödgröna som motsatsen.

Över 160000 människor som jobbar i privata välfärdsföretag har nu anledning att oroa sig över hur det ska bli med deras arbetsplats, över 17000 företagare hur det ska bli med deras företag och leverbröd.

Den svenska välfärden har genomgått – och genomgår – en unik förvandling.  En mycket stor del av denna utveckling kan härledas till privatiserings- och valfrihetsreformer som alliansen sjösatt under sin tid vid makten. Utan de privata företagen så hade svenska folket erbjudits en välfärd med färre alternativ, lägre kvalitet och till en högre kostnad.

Lyckligtvis så innebär det parlamentariska läget att förslaget inte obehindrat kan passera Riksdagen. Och även om förslaget skulle passera så läggs det i en utredning som först 2016 ska presentera hur förslaget rent praktiskt ska genomföras. Det ger möjligheter för alliansen och eventuella rödgröna skeptiker att mobilisera moteld. Här krävs informationsinsatser av folkbildningskaraktär. Företagens roll för välfärden måste bli tydligare och på vilket sätt vinst bidrar till att höja kvalitet och leveransförmåga.

Sjöstedt har skickligt gjort frågan om vinster till en moralfråga och dömer ogenerat ut en hel bransch. Så kan man bara göra om man inget förstår. Men svenska folket har väldigt mycket att förlora om uppgörelsen om vinstbegränsning går igenom. Sätt Sjöstedt och hans vänner i skolbänken!

Media: DN, SvD, AB, Expr
Bloggar: Skjöldebrand, Sivert, Rasmus

Antagen vinst en antagen sanning

DN fortsätter att granska de privata välfärdsbolagen. Efter att tidigare ha sänkt Caremas ambitioner i äldresektorn genom att rikta grundlösa anklagelser mot bolaget (läs SvD:s anmälan av boken ”Folk dör här”) fortsätter man nu sitt korståg i välfärden genom att granska de privata bolagens skattemoral. En bra genomgång av de privata välfärdsbolagen om bara det inte vore för den tes som drivs i artikeln.

DN driver tesen att bolagen antagligen betalar för lite skatt. Detta görs antagligt (!) genom att lansera ett nytt begrepp: antagen vinst. Resten av resonemanget utgår från den antagna vinsten.  Inte så att det är ett faktum att företagen betalar för lite skatt utan bara att det anatgligen är så.
Skatteverkets chef Ingmar Hansson tas in som kronvittne och intygar:”- Jag skulle gissa att det mesta av det här är inom lagens ram. Men det här är låg skatt jämfört med vad bolagssektorn totalt betalar.”

DN missar dock att ställa frågan om branschen helt enkelt har dålig lönsamhet. Kanske för att det är emot den bild man vill skapa av välfärdsbolagen som ett gäng skattefifflare.
Capio har dock på eget initiativ – eftersom DN inte var intresserade av att ge plats åt deras synpunkter – publicerat sin förklaring.

Det visar sig att Capio inte har delat ut en krona sedan 2007, allt har återinvesterats i verksamheten. Det har alltså inte funnits någon vinst att beskatta. DN hastar dock aningslöst vidare till nästa artikel som handlar om riskkapitalbolagens bristande intresse för fortsatt engagemang i välfärdssektorn.

Kan denna brist på intresse inte bara handla om dålig lönsamhet utan även en ovilja kring det tvivelaktiga nöjet att bli rullad i tjära och fjäder av våra oberoende media närhelst de hittat en ny påstådd oklarhet?

Bloggar: Sivert, Ekonomisten, Vårdföretagarbloggen
Media: DN

Den kontraproduktiva lagen

Lagen om offentlig upphandling tillkom för att ge alla leverantörer en lika chans, skapa en öppen konkurrens och motverka korruption. Priset har varit en fördyrande inköpsbyråkrati, illa genomförda upphandlingar som skjutit bredvid målet när komplexa uppdrag kondenserats till några få upphandlingskriterier, oftast bara pris, och en systematisk diskriminering av små och mindre företag. För mycket ljus riktas på genomförandet av upphandlingen och formulerande av skallkrav och för lite mot det resultat som upphandlingen ska leda till. Lagen har blivit kontraproduktiv och kostar mer än den smakar. Därför fortsätter jag att plädera för att lagen ska skrotas.

Idag föreslår Christina Ramberg och Ilmar Reealu i en vältalig artikel i DN Debatt att Sverige bör bli ett försöksland i EU att testa att ta bort lagen. I den mycket uttömmande analysen av de negativa konsekvenserna med LOU så vill jag dock komplettera med ytterligare ett argument.

LOU kan inte hantera kravet på verksamhetsutveckling. Hela den offentliga sektorn har ett enormt behov att vässa sina processer och utveckla sin verksamhet men det kan inte hanteras i en hårt inboxad upphandlingsmodell där man måste specificera ett färdigt slutresultat. Hur vet man det i en utvecklingsprocess? Ta bort lagen!

Bra bloggar: Fredman, Bjurström, Ipse Cogita, Röda Berget

 

 

Bra och dåliga pengar i friskolorna

Frågan om friskolornas varande har, i och med John Bauer Educations konkurs, åter blivit högaktuell. Inte utan anledning. Konkursboet visar ett underskott på ofattbara en miljard kronor varav skattebetalarna förväntas bidra med ca 140 miljoner i lönegarantier. Nivån på underskottet ska ställas i relation till att koncernen under åren 2009-2011 genererade en sammanlagd rörelsevinst på drygt 250 miljoner.

Jag är böjd att fundera i samma banor som journalisten Kent Werne i ett inlägg i Dagens Arena. Gick verkligen verksamheten med förlust? Var det inte så att ett vikande elevunderlag medförde befarade framtida förluster och att ägaren därför valde att helt sonika gå ur sitt engagemang genom en konkurs? Agerandet är i så fall skandalöst och jag hoppas att konkursen noga nagelfars av marknadsvårdande myndigheter och inte bara blir en fråga för konkursförvaltaren att reda ut.

Förutom 11000 elever och 1900 anställda som plötsligt ställs inför en osäker höststart så har hela friskolesektorn satts i vanrykte. Det är helt fel. Över 120 000 elever går idag i friskolor som överlag både uppskattas av sina elever och fungerar som utmärkta utbildningar. Att en kortsiktig investeringshorisont inte passar sig i en verksamhet där leveranscykeln är minst tre år – det tar ju tre år för eleven att gå igenom varje stadium i skolan – säger sig självt.

Utbildningsminister Björklund aviserar nu också skarpare regler och deklarerar tydligt att de som inte är beredda att stanna kvar som ägare under hela den tid man går i skolan göre sig icke besvär. Det är bra. Krav på t ex en bankgaranti, eller försäkring som Björklund skissade på, för att täcka kostnaderna för elevens och dennes klasskamraters skolgång skulle ju omedelbart tydliggöra vilka krav på långsiktighet som gäller. Det är viktigare än att försöka bestämma vilka som står för bra eller dåligt ägarkapital.

Media: DN, DN2, AB

Sysselsättningen är ödesfrågan

Arbetslösheten och sysselsättningspolitiken kommer bli huvudfrågan för nästa val. I dagens DN så speglas detta i två olika artiklar. I den ena så efterlyser två ekonomer från Saco en mer pragamtisk syn på matchningsproblematiken från arbetsgivarnas sida.

”Målet kan inte vara att anställa en perfekt matchad person. Alla människor, oavsett bakgrund, lär sig jobbet genom att utföra det” och debattörerna menar att det är ”dags att överge drömmen om en perfekt matchning”.

Ja, tanken att arbetsgivarna ska sitta som små fågelungar och matas med allehanda godsaker från utbildningssystemet kännes verkligen inte bra men kanske typiskt för vår tid där allt större ansvar utkrävs av samhället men allt mindre personligen. Det är dags att arbetsgivarna tar ett ordentligt steg framåt vad gäller ansvaret för det slutliga yrkesutbildandet men också att utbildningssystemet tar ett steg bakåt och koncentrerar sig mer på uppgiften att ta fram folk med bred allmän, akademisk bildning.

I den andra artikeln så gläntar finansmarknadsminister Norman på dörren till vad som kan vara en ny moderat politik. ”Det är en trend att företagen ser sig alltmer som en del av samhället och vill ta mer ansvar. Det är rimligt att även statliga bolag tänker så och drar sitt strå till stacken” säger ministern och tycks mena att dessa bolag i framtiden kan användas i sysselsättningspolitiken.

Hm, visst ligger det något i att alla bolag, oavsett om de är statligt eller privat ägda, måste medverka till att göra vårt samhälle bättre. Men vore det inte bättre att ministern, tillsammans med sina övriga regeringskollegor, verkligen satte sig ner och försökte formulera en konkret jobbpolitik för alliansen. Det är hög tid att faktiskt fundera i mer strukturella termer än nödhjälpsprogram genom våra statliga bolag.

En sådan ”Allianspakt för jobben” måste innehålla ställningstaganden vad gäller hur småföretagandet kan stimuleras genom t ex lättnader i arbetsgivaravgifter, sjuklöneansvar och uppluckring av LAS-regler. De nya jobben kan bara komma genom att företag vill växa och anställa men Alliansen måste nu utveckla en politik så det blir verklighet också.