Omtag på NKS

Alliansen byter ut Karolinskas styrelse enligt en debattartikel i dagens DN. Det var antagligen oundvikligt efter den svartmålningskampanj som S ägnat sig åt de senaste åren med god hjälp av media. En nödvändig åtgärd för att skapa lite lugn och ro framförallt för personalen som sliter hårt på en arbetsplats som systematiskt pratas ner av den S-ledda oppositionen i landstinget.

Nya Karolinska kommer att bli ett av världens bästa sjukhus så snart som inkörningsproblemen är övervunna. Jämförelsen med Stadshuset ligger nära till hands, också ett projekt som var omgärdat av kritik och motsättningar men nu står det där sen snart hundra år och är ett av stadens stoltaste märkesbyggnader. Så kommer även Nya Karolinska att framstå.

Alliansen öppnar även upp för en uppdelning av Karolinskas på mindre enheter. Det var S som år 2003 beslutade om den fullkomligt vansinniga ihopslagningen av Huddinge Sjukhus och Karolinska sjukhuset, Solna. Det är roten till de uppenbara problem som det sammanslagna KS dragits med sedan dess. Socialdemokraternas Erika Ullberg anser istället att det är professionaliseringen av styrelserna som en orsak till styrningsproblemen på KS och säger lite vagt att man vill byta till ”en annan typ av styrning”. Antagligen en styrelse där det politiska eller fackliga meritvärdet väger tyngst.

Själv är jag bergfast övertygad om att styrelserna måste bli ännu mer professionella. En av svagheterna är just avsaknaden av företagsledarkompetens, det är ju jättelika verksamheter med tusentals medarbetare och mångdubbelt fler patientkontakter varje dag. Det är ju en volymaffär som är gigantisk.

Det behövs få in folk i styrelserna som förutom erfarenhet av att leda stora företag även kan IT, service management och logistik. Det är ju inte bara vård som bedrivs på ett sjukhus utan en stor del av verksamheten är ju ren service- och hotellverksamhet. Det speglas ju inte alls i dagens sjukhusstyrelser.

Landsbygdens infrastruktur statens uppgift

Det är rimligt att staten tar ett större ansvar för infrastrukturen på landsbygden än idag. Vägar, järnvägar, flygplatser, bredband är betydelsefulla komponenter för att landsbygden ska kunna leva. Idag ser vi en nertrappning av statens engagemang i sådana kollektiva nyttigheter.

Vägar ”privatiseras” när Trafikverket (tidigare Vägverket) konsekvent lämnar över drift och underhåll av mindre vägar, oftast på landsbygden, till enskilda fastighetsägare. Swedavia (tidigare Luftfartsverket) tar sin hand ifrån den ena flygplatsen efter den andra. Telefoni och bredbandssatsningar – den nya tidens infrastruktur – lämnas över till privata telekomjättars affärsstrategiska överväganden.

Jenny Jewert skriver idag på DN om det tvivelaktiga i att bredbandsutvecklingen på landsbygden ska drivas som enskilda initiativ. Staten borde kunna ta ett kliv framåt här för att både ta hem samordningsvinster och stödja den landsbygdsutveckling som ändå har så svårt att hävda sig i urbaniseringens tidevarv.

Enligt mitt förmenande så bör staten ta ett mycket starkare grepp om infrastrukturfrågan på landsbygden. Det är antagligen det mest effektiva sättet staten kan bidra på, bättre än alla andra landsbygdssatsningar ihop.

Om behovet av en förändrad syn på landsbygdsutveckling och statens roll har jag skrivit om tidigare:
Landsbygdspolitik och självbestämmande
Det svänger om landsbygdspolitiken
Landsbygden – ett ekosystem i obalans
Den undersysselsatta landsbygden

Idealism kontra ekonomiska realiteter

Lovö Prästgård är under omförhandling av sitt arrende. Gården, som ägs av Stockholms stift, är mest känd för sitt ekojordbruk men är också ett mycket populärt besöksmål för skolbarn som får en inblick i livet som bonde och hur maten på vårt bord faktiskt produceras.

Jenny Jewert, denna duktiga vetenskapsjournalist, ägnar dagens kolumn i DN åt att argumentera mot kyrkans planer på att antingen höja arrendet eller avyttra fastigheten. Gården behöver storleksrationaliseras är kyrkans analys men Jewert menar att kyrkan, som är en av Sveriges största ägare av jordbruksmark, låter de ekonomiska intressena gå före och försitter en chans att gå i bräschen för en hållbar utveckling.

Jag kan förstå Jewerts frustration men problemet är ju att lönsamheten i svenskt jordbruk är för skral samtidigt som jordbruksmark, särskilt i stadsnära lägen, värderas till fantasibelopp. Inte ens kyrkan kan driva sin verksamhet på ren idealism, de sitter inte på en outtömlig kassakista och har många andra fastigheter att ta hand om som säkert prioriteras framför ett stadsnära jordbruk.

Många av de miljö- och hållbarhetsmål som åläggs jord- och skogsbruket men som inte går ihop med ekonomiskt hållbara mål bör i första hand realiseras genom offentligt finansierad verksamhet. Självfallet utifrån demokratiskt fattade beslut. I längden kan inte idealism överställas verklighetens ekonomiska realiteter.

Därför låter Statens Fastighetsverk som en utmärkt ägare av Lovö Prästgård. Därför bör de politiska satta målen om avsättning av reservat och naturskyddsområden framförallt realiseras i våra statligt ägda skogar.

Landsbygdspolitik och självbestämmande

I Norge är landsbygden en del av landet som ska brukas och bidra, inte bara leva. Där har man lokal beskattningsrätt. Där tillåts kommunerna beskatta lokala industrier och fastigheter som vattenkraft, gruvor, sågverk m fl vilket gör att lokala resurser eller mervärden inte bara skeppas ut från kommunerna. I en ofta använd men sällan citerad ledare i Skogsbruksaktuellt (som faktiskt skrevs redan 2011) redogörs för skillnaden mellan svensk och norsk landsbygdspolitik.

En bygd rik på naturtillgångar, och/eller företagsamma människor, blir inte beroende av att dessa även bor i kommunen utan kan dra fördel av själva lokaliseringen vilket är själva grunden i det kommunalekonomiska hjulet. Det ska löna sig för den lokala ekonomin att verksamheter förläggs där, inte bara att folk bor där.

I Sverige däremot har vi valt att flytta företagsbeskattningen från kommunerna till staten. Därmed begränsas den kommunala ekonomins intäktssida till att bara omfatta inkomstskatterna medan bygdens tillgångar, vare sig det handlar om naturresurser eller driftiga företagare, helt plötsligt hamnar utanför den direkta kommunala ekonomin. Därmed slår man också sönder något fundamentalt i den kommunalekonomiska ekvationen. Man tappar helt enkelt fokus på de välfärdsgenererande krafterna.

En effektiv landsbygdspolitik måste därför utgå från tanken att dess viktigaste syfte är att stärka den lokala ekonomin och det lokala näringslivet. Och den måste omfatta hela näringslivet, inte bara skogs- och jordbruket. Det handlar om att bygga upp en modern klusterekonomi med allt vad det innebär av stödjande service och infrastruktur.

I Sverige har vi effektivt lyckats slå sönder den lokala ekonomin genom att förstatliga näringslivspolitiken utan att ta ansvar för de negativa konsekvenserna. Som kompensation har vi infört ett komplext och oförutsägbart skatteutjämningssystem som dock helt saknar de dynamiska effekterna som en sund lokal ekonomi innebär. Bättre vore att avskaffa skatteutjämningssystemet och återinföra den lokala beskattningsrätten av företag och naturresurser.

Vår tillverkningsindustri är nästan uteslutande lokaliserad utanför de stora städerna. Om förutsättningarna inte är konkurrenskraftiga flyttar de bara någon annanstans. Deras problem handlar främst om att kunna rekrytera nyckelarbetskraft och långa och dyrbara godstransporter. Därför är fungerande kommunikationer en självklar del av en framsynt landsbygdspolitik. De fysiska transporterna måste förbättras, det måste byggas fler och snabbare vägar, järnvägar, flygplatser. De elektroniska motorvägarna måste täcka hela landet. Att bygga ut den fysiska infrastrukturen är antagligen den viktigaste landsbygdspolitiska uppgiften på central nivå.

Specialisterna är en nyckelresurs som behövs för att majoriteten ska få produktiva jobb. En nyckelfråga är därför hur driftiga människor kan förmås att se landsbygdens som bas för sina affärsidéer och fysiska lokalisering och hur kan man stimulera deras företagande och företag när de etablerar sig och vill växa.

Duktiga människor drar till sig fler duktiga människor. En ensam Zlatan gör inget lag men en ensam Zlatan kan sannerligen ändra ett lags förutsättningar och framgång. Därför är det prioriterat att koncentrera sig på de individer som är klustermotorer eller har potential att bli.

Man kan förmoda att det är lättare att få dessa att bosätta sig på en ort om man får bygga och bo på vackra och attraktiva platser än om man inte får det. Alla människor vill bo nära vatten eller med sjöutsikt. Släpp en aning på alla hänsynsregler i allmännyttans intresse. Gödsla och vattna rikligt med det som finns på den lokala arenan. Om nyckelpersonerna inte vill flytta kanske man kan underlätta genom skräddarsydda pendlarlösningar. Därför är de fysiska transporterna, återigen, så oerhört viktiga att bygga ut.

Jord- och skogsbruket då? I en nyligen publicerad studie så döms hela landsbygdsprogrammet ut. 36 miljarder som spillts ut över bönderna sägs vara helt verkningslöst och skulle göra bättre nytta på andra områden. Kanske är det så. I det jordbruksindustriella komplexet är bonden den ende som inte tjänar pengar. Det är ett problem, oavsett var stöden hamnar.

Sverige hade avskaffat alla former av jordbruksstöd 1992 men fick tillbaka hela hela härligheten 1995 när vi gick med i EU. Att 36 miljarder inte har haft någon betydelse för priset på maten i konsumentledet är svårt att acceptera. Det är också svårt att förstå hur en hel näringsgren skulle klara sig om Sverige ensidigt avvecklade jordbruksstöden. Att detta inte skulle slå igenom på livsmedelspriserna är en omöjlighet.

Små kommuner måste bli större. Det finns antagligen en undre gräns för hur små kommuner kan vara för att kunna fungera som kommuner och ge den service som befolkningen kräver. Huvuduppgiften är att stimulera tillväxt, identifiera befintliga och potentiella klustermöjligheter och och röja väg för dessa.

Att upprätta en tillväxtstrategi för varje kommun är antagligen en väg för att utveckla landsbygden. Att inrätta någon form av statligt kunskaps- och processstöd för detta – en Klusterakademi – är antagligen också något som skulle bidra.

Vi måste värna de välståndsgenererande krafterna sa redan Bertil Ohlin på sin tid och det håller än. Det finns för många hinder inbyggda, för många sätt för planerare och myndigheter att ta ner entusiasm och mod bland eldsjälar och framtida klustermotorer. Det är en liberal uppgift att moderera de krafter som tar ner individuella initiativ, som håller individen kort gentemot systemet. Eget ansvar är en viktig del i liberal politik. Återetablera det kommunala ansvaret och självbestämmandet över hela den lokala ekonomin!

Har skrivit flera inlägg i ämnet senaste tiden. Läs gärna här, här och här.  Bloggar gör också Jesper Svensson, Roger Jönsson, anybody´s place. En bra bloggning är också Philip Sandberg.

Media: Dagens Samhälle, SvD, Svd2, SvD3, DN1, DN2

Det svänger om landsbygdspolitiken

Det är mycket landsbygdsfrågor nu. Först kom Vinnova med en studie – ”Vad ska man ha ett land till?” – som visade att landsbygden är kroniskt undersysselsatt med en potential att sysselsätta ytterligare en kvarts miljon människor, vilket i o f s är ett annat sätt att uttrycka att folk hänger sig kvar trots att det inte finns jobb att försörja sig på. Jag bloggade om det, faktiskt två gånger, för jag tyckte det var en intressant vinkel.

Sen kom en forskare som i DN berättade att ö-liv inte lockar människor längre. Öarna avfolkas i en allt snabbare takt och antal fastboende blir allt färre. Men det är ju ett problem som inte rör bara Sveriges öar utan hela Sveriges landsbygd. Jag tycker att man med fog kan tala om kris i befolkningsfrågan.

Häromdagen rapporterade så en forskare från Expertgruppen i offentlig ekonomi (ESO)  på SvD Brännpunkt att det s k landsbygdsprogrammet varit i det närmaste verkningslöst. 36 miljarder, varav hälften finansierats av Sveriges skattebetalare och hälften av EU (men vem finansierar egentligen det?) har gått upp i rök utan att lämna något annat efter sig än att de trängt undan verksamheter som annars hade kommit till stånd utan bidrag.

Tesen stöds även av Vinnovas studie där det bl a sägs att ”decennier av arbetsmarknadspolitik, nationell- och europeisk regionalpolitik, regionalt riktade transfereringar och investeringsprojekt, lokala ”utvecklingsprojekt” m.m. har troligen bara marginellt påverkat den regionala fördelningen av sysselsättning och befolkning.”

Forskaren från ESO förordade därför en total omläggning av landsbygds-programmet. ”I stället för att försöka att vända befolkningsströmmar, vilket alla tidigare försök har misslyckats med, bör man satsa på att mildra de problem som är förknippade med avfolkningen. Satsningar på permanenta strukturer bör prioriteras framför satsningar på tillfälliga och kortsiktiga projekt.” 

Även Vinnova resonerade i liknande termer men flaggade särskilt för bristen på specialister för det landsortsbaserade näringslivet som främsta hinder för tillväxt och expansion.

De politiska partierna, trendkänsliga som de är, är inte sena att mobilisera. Centern som har kärnväljare att försvara och försöker freda attacker mot sin domän har gjort utspel om både ko-avdrag och att prioritera landsbygdsprogrammet. Ett program som Eskil Erlandsson olyckligtvis lovprisade bara ett par veckor innan det sågades av ESO-experten vilket snabbt noterades av SvD.

Moderaterna kom med ett utkast till landsbygdsprogram i förra veckan. Socialdemokraterna har tillsatt två regionalpolitiska talesmän och Folkpartiet har en grupp gående som ska ta fram ett nytt landsbygdspolitiskt program.

Svänger det om landsbygdspolitiken? Nja, kanske inte helt men nog verkar det som om det finns rätt goda  möjligheter till en konstruktiv förändring av landsbygdspolitiken framöver.

Landsbygden – ett ekosystem i obalans

Landsbygdens dilemma är att man inte bara avfolkas utan att man även tvingas ta hand om en oproportionerligt stor del av den icke arbetande befolkningen. Man utbildar de unga som sedan flyttar iväg till städerna för att jobba och när man sen blir pensionär så flyttar man tillbaka och där står hemkommunen med en omöjlig försörjningsbörda. Med enbart de stora städerna som draglok så hamnar hela ekosystemet i obalans.

Det blir som sjön som bara innehåller småaborrar. Det behövs fisk av alla stor-lekar för att sjön ska upplevas som en frisk sjö. Om landsbygden bara kan här-bärgera tusenbröderna och de större städerna bara de stora fiskarna så finns här en politiskt uppgift.

Därför måste en bra landsbygdspolitik innehålla något som i grunden återställer ekosystemet och inte bara dämpar effekterna av obalansen. Skatteutjämnings-systemet är ett exempel på en åtgärd som bara tar bort symptomen men inte går till botten med de faktiska problemen.

Det är mångfalden som måste värnas. Sverige blir ett bättre land om det finns städer, tätorter och landsbygd av olika storlekar och profil. De kan inte form-stöpas i en gemensam mall utan måste utvecklas utifrån sina egna förutsättningar och konkurrensfaktorer.

Landsbygden behöver också en bättre näringslivsstruktur. Det måste finnas något emellan de internationella storföretagen, sprungna ur den gamla bruks-miljön, och alla tusentals egenföretagare. Det krävs en bättre förståelse för vilka drivkrafter som lockar fram en sådan utveckling.

I mina ögon handlar det om tron på företagande som motorer och samhället som serviceinrättning. Inte tvärtom. Det är företag och deras framgång som driver tillväxt. Och en förutsättning kan vara tillgången till service eller samverkan med andra företag. Där har kommunerna sin viktigaste uppgift; att leverera service och hjälpa till med samverkan.

Men i grund och botten handlar det om att attrahera de människor som startar och får företagen att växa till sig och bli framgångsrika. Som Anita Brodén, folk-partistisk riksdagsledamot med särskilt intresse för landsbygds- och företagar-frågor, påpekade på seminariet; ”en ensam individ kan sätta sin prägel på en hel bygd”.

Jag skulle därför önska att mitt parti Folkpartiet – som just nu sitter och grubblar på hur en framtida landsbygdspolitik ska utformas – breddade sitt bevarande-fokus och sina djupa omsorger om naturen och den biologiska mångfalden att även omfatta industrin och småföretagarna. Det är de som är de hotade arterna på landsbygden.

Företagsamma människor drar till sig fler företagsamma människor men inte sätter man sig och metar i en sjö om det bara finns småaborre i den. Att locka dessa med ekonomiska incitament känns naturligt men för många är kanske möjligheten till ett rejält lyft boendemässigt det viktigaste argumentet för en flytt. Större, vackrare, nära naturen, billigare boende.

Ofta har alla möjliga hållbarhetsargument en framträdande plats  i landsbygds-politiken. Det ångestfyllda förhållandet till bilism och s k glesa strukturer gör det oftast omöjligt att exploatera landsbygdens unika konkurrensfördelar för t ex bostadsbyggande.

Detta trots att landsbygden står för den absoluta merparten av alla ekosystem-tjänster som produceras i vårt samhälle. Som region torde Landsbygden helt klart återfinnas på balansräkningens tillgångssida när det gäller ekosystemet även om folk där kör bil mer än andra och bor strandnära och i en gles struktur.

Om man vill ha landsbygden som mer än ett tittskåp så måste man  möjliggöra en friare exploatering landsbygdens unika konkurrensfördelar; naturen, stränderna och stillheten för de som ska bo och verka där. Inte bara besökarna. Det är inte landsbygdspolitikens uppgift att lösa klimatfrågan.

Man åker inte heller till en dålig fiskesjö om det knappt går att ta sig dit. Därför är transportfrågan en fullkomligt fundamental fråga för landsbygdens fortsatta existens. Och visst finns det utrymme för utveckling här. Det är över hundra år sedan som järnvägen byggdes och etsade fast en ekonomisk/geografisk struktur.

Dagens samhälle kräver smartare transportlösningar än så för att spegla behovet och den ekonomiska verkligheten. Idag har vi tämligen fungerande digitala motorvägar över hela Sverige men fortfarande finns förfärande brister när det gäller de fysiska transporterna, vare sig det gäller människor eller gods.

Så min andra önskan till mitt parti är att frågan om den fysiska infrastrukturens modernisering i Sverige får ett större genomslag i kommande landsbygds-politiska program.

Det här är bloggning nummer två om landsbygdspolitikens utmaningar. Den första bloggningen – ”Den undersysselsatta landsbygden” – hittar du här. En tredje bloggning kommer inom kort. Den kommer uppehålla sig mer kring praktiska förslag som jag tycker Folkpartiet bör driva. 

Jordbruksverket har en särskild site i ämnet: Allt om landet och deras landsbygdsstrateg Christel Gustafsson (som också deltog på seminariet) följer ämnet: Se Landet1, Se Landet2, DN, JsV1, JsV2, DN2

Den undersysselsatta landsbygden

Var på seminarium om landsbygdsutveckling för en tid sedan. Mycket bra seminarium, bra deltagare. Folkpartiet anordnade under rubriken ”Stark landsbygd och starka städer – går det att förena?” som en del i arbetet med att utveckla en ny landsbygdspolitik.

Ämnet intresserar mig; dels driver vi gård ute på något som på byråkratspråk kallas tätortsnära landsbygd, dels sitter jag i Landstingets Tillväxt- och Regionutvecklingsutskott där vi just nu funderar över hur vi bäst ska använda EU:s strukturfonder. Strukturfonderna är EU-kommissions verktyg för regional utveckling.

Svaret är ja. En stark stad och landsbygd inte bara går att förena, de är en förutsättning för varandra. Den som har varit i en storstad har säkert någon gång funderat över hur det går att försörja alla invånare med mat, vatten och andra förnödenheter. Och vart tar allt vägen sen? Svaret är landsbygden.

Landsbygdspolitik verkar dock svårare att förena med annan politik. Den sönderfaller ofta i traditionell stödpolitik och naturvård. Oftast utifrån ett musealt storstadsperspektiv. Landsbygden är något vackert man kan åka ut och titta på. Men – naturen, arterna, träden, stränderna är utsatta för hot och intrång. Den måste skyddas från klåfingriga exploatörer och näringsidkare.

Inte minst Folkpartiet har historiskt drivit naturskyddsfrågorna hårt utan större tanke på effekterna för den lokala eller regionala ekonomin.

Så landsbygdspolitik har mest handlat om hur vi kan bevara landsbygden. Sällan hur den ska utvecklas. Men som Marit Paulsen så riktigt påpekade på seminariet så är större delen av vår export- och tillverkningsindustri baserad utanför de stora städerna. Så landsbygdsutveckling handlar egentligen om hur vår industri och det småskaliga näringslivet kan och måste utvecklas även utanför storstäderna.

Jordbruket och skogsnäringen är ju ohjälpligt fast i sitt geografiska läge, den flyttar man inte på när tiderna blir sämre, den läggs bara ner. Det gäller dock inte industrin som  lätt flyttar jobben någon annanstans när omständigheterna blir för svåra.

Fick anledning att åter fundera på landsbygdspolitik efter ett inslag i Ekot häromkvällen. Vinnova har presenterat en ny rapport om agglomerationsekonomin i Sverige. Där fick man sig ett nytt ord att fundera på men det handlar alltså om de drivkrafter som föder urbaniseringen och därmed också om landsbygdsutveckling eller -avveckling, hur man nu väljer att se på det.

En slutsats i rapporten var att urbaniseringen inte utvecklades i den takt som den egentligen borde med tanke på hur jobben flyttar in till städerna.  Människorna blir kvar trots att jobben försvinner. Följden blir att andelen ”undersysselsatta” ständigt ökar i många landsbygdsregioner. Tyvärr fel kategorier.

Det är svårigheten att rekrytera specialister som framförallt hämmar utvecklingen av näringslivet på landsbygden enligt rapporten. Inte behovet av lastbilschaufförer och hantverkare.

Om dessa regioner kunde ha lika hög sysselsättning i som i mer välsmorda landsändar så skulle så många som en kvarts miljon människor (243 tusen noga räknat) sysselsättas. Det är inte småpotatis, i själva verket 6% av den totala arbetsstyrkan i Sverige, och de ekonomiska effekterna om alla dessa sysselsätts inses lätt. Därmed ges också ett bra mått på vad en effektiv landsbygdspolitik faktiskt handlar om.

Det här är första delen av en tredelad bloggning om landsbygdspolitik. Nästa avsnitt publiceras de närmaste dagarna och handlar om landsbygden som ekonomiskt ekosystem.

Bloggar o media: FP, Thomas Olofsson, Expr, DN