Category Archives: Näringspolitik

Fulvinster och finvinster

Skrev för någon vecka sedan en blogg om vinster i välfärden som publicerades på Folkpartiets Stockholmsblogg. För fullständighetens skull publicerar jag den även här på min egen blogg. 

Likt en mask på en metkrok vrider sig nu större delen av det politiska etablissemanget inför frågan om vinster i välfärden och vilka som får äga välfärdsbolag. När till och med borgerliga politiker börjar svaja i den mediala snålblåsten, då blir jag bekymrad.

Vinst i välfärden är något vi alltid accepterat. Varje år köper offentligvärlden varor och tjänster för över 800 miljarder. Större delen hamnar i vinstgivande företag, inte sällan ägda av riskkapitalbolag. En liten del går till direkt vård, omsorg och skola. Största delen handlar om olika insatsvaror som krävs för att offentligvärlden ska snurra runt. Utan vinst, inga varor och tjänster.

I andra sammanhang betraktas vinst som tecken på en välvårdad verksamhet. Nöjda kunder belönar bra verksamheter som genererar vinst. Nu vill man skilja på fulvinster och finvinster. Att skriva en bok och tjäna pengar på den är ok men inte att lära någon läsa boken, att tillverka en blöja är ok men inte att byta den, att sälja en röntgenapparat med vinst är ok men inte att analysera röntgenplåten. Fulvinster och finvinster. Svårbegripligt.

Övervinster är stötande var de än uppstår. Men, övervinster i välfärdssektorn är ju oftast resultatet av kvalitetshöjande effektiviseringar. Någon kramar luften ur systemet vilket genererar överskott, ibland extrema. Välfärdsoligarker skapas. Det kan tyckas stötande men är frukten av ett förbättringsarbete som ytterst kommer samhället till del.

Vår uppgift som politiker är att styra upp marknaden och upphandlingar så att övervinster inte uppstår. Men att begränsa eller helt förbjuda vinster är som att säga till en sjuk att du får inte ha feber, framförallt inte hög.

Våra välfärdssystem måste vara effektiva och skapa nytta för brukarna. Vi vill vara generösa men inte dyra. Ett nyckelbegrepp i detta sammanhang är mångfald. Jag är helt övertygad om att system med många olika typer av utförare och ägare är effektivare än ett homogent.

Mångfald innnebär alternativ för mig som konsument eller brukare. Människor är olika med olika behov, preferenser och prioriteringar. ”One size fits all” fungerar inte som koncept. Mångfald bland producenter innebär också konkurrens om verksamhetsidéer. Det driver utvecklingen mycket mer än bara förändringstryck från brukare och beställare.

Här behövs både offentligt drivna verksamheter, ideella och privata, både vinstmaximerande och vinstbegränsade. Det är mitt huvudskäl till varför jag är inte kan avskriva vinstdrivande verksamheter i välfärden. Jag ger mig inte om vinster i välfärden. De behövs för mångfalden. Mångfald och vinster skapar ett bättre välfärdssystem!

Annonser

Riskkapitalfrossa

Folkpartiets Jan Björklund föreslår ett förbud för riskkapitalbolag i vård- och omsorgssektorn. Jag tycker det är ett egendomligt utspel. I mina ögon helt emot liberala principer och vad marknadsekonomi står för.
Allt kapital i den privata sektorn är riskkapital så det är svårt att ha några synpunkter på om vissa företag består av ful- eller finkapital. Privata företag står för en betydande del av vården och min förhoppning är att detta kan utvecklas framöver. De bidrar till en hälsosam utveckling av branschen, till en större mångfald och att skapa valfrihet för både patienter och anställda.

Pengar luktar som bekant inte, det gör däremot dålig verksamhet. Viktigare är därför att ha synpunkter på verksamheterna och hur de drivs. Det gör vi genom att bygga upp bättre kompetens i beställar- och upphandlingsledet, genom att bygga ut traditionella marknadsövervakningsmekanismer, genom att fokusera ännu mer på kvalitet och patientens upplevda nytta samt genom att fortsatt flytta makt till brukarna genom LOV m fl.

Långsiktighet och kvalitet kan säkerställas genom att vi utvecklar befintligt regelverk, inte förbud. Man kan tänka sig att företag som ger sig in i skolsektorn tvingas visa upp finansiella säkerheter så att eleverna kan garanteras en skolgång igenom ett helt stadium. Genom hembudsklausuler kan man eliminera möjligheten till att välfärdsbolag blir en handelsvara. SKL och andra landstingskommunala samarbetsinstanser borde man kunna driva en hårdare utveckling av upphandlings- och uppföljningskompetens. En tillståndsmyndighet, som är del av FP:s förslag, är ett sätt att noggrannare pröva nya aktörer men finns inte det redan?
Jag har i andra sammanhang propagerat för samma konsumenträttigheter och lagstöd i den offentligt finansierade välfärdssektorn som i den ”vanliga” marknaden. Det vore inte helt fel att kunna reklamera dåligt utförda välfärdstjänster på samma sätt som man kan reklamera ett dåligt utfört hantverksjobb.

Här borde Folkpartiet kunna gå före genom att vara lite innovativa och faktiskt utveckla välfärdsmarknaden, inte bara stå på hälarna. Regleringar behövs för att tygla en otyglad marknad men att förbjuda riskkapitalbolag i välfärdssektorn är ett dumt förslag.

Media: SvT, DN1, DN2Dagens Medicin, Dagens Samhälle, FP, SvD
Bloggar: Anna Starbrink, 1, HÅ2

Den kontraproduktiva lagen

Lagen om offentlig upphandling tillkom för att ge alla leverantörer en lika chans, skapa en öppen konkurrens och motverka korruption. Priset har varit en fördyrande inköpsbyråkrati, illa genomförda upphandlingar som skjutit bredvid målet när komplexa uppdrag kondenserats till några få upphandlingskriterier, oftast bara pris, och en systematisk diskriminering av små och mindre företag. För mycket ljus riktas på genomförandet av upphandlingen och formulerande av skallkrav och för lite mot det resultat som upphandlingen ska leda till. Lagen har blivit kontraproduktiv och kostar mer än den smakar. Därför fortsätter jag att plädera för att lagen ska skrotas.

Idag föreslår Christina Ramberg och Ilmar Reealu i en vältalig artikel i DN Debatt att Sverige bör bli ett försöksland i EU att testa att ta bort lagen. I den mycket uttömmande analysen av de negativa konsekvenserna med LOU så vill jag dock komplettera med ytterligare ett argument.

LOU kan inte hantera kravet på verksamhetsutveckling. Hela den offentliga sektorn har ett enormt behov att vässa sina processer och utveckla sin verksamhet men det kan inte hanteras i en hårt inboxad upphandlingsmodell där man måste specificera ett färdigt slutresultat. Hur vet man det i en utvecklingsprocess? Ta bort lagen!

Bra bloggar: Fredman, Bjurström, Ipse Cogita, Röda Berget

 

 

Landsbygdspolitik och självbestämmande

I Norge är landsbygden en del av landet som ska brukas och bidra, inte bara leva. Där har man lokal beskattningsrätt. Där tillåts kommunerna beskatta lokala industrier och fastigheter som vattenkraft, gruvor, sågverk m fl vilket gör att lokala resurser eller mervärden inte bara skeppas ut från kommunerna. I en ofta använd men sällan citerad ledare i Skogsbruksaktuellt (som faktiskt skrevs redan 2011) redogörs för skillnaden mellan svensk och norsk landsbygdspolitik.

En bygd rik på naturtillgångar, och/eller företagsamma människor, blir inte beroende av att dessa även bor i kommunen utan kan dra fördel av själva lokaliseringen vilket är själva grunden i det kommunalekonomiska hjulet. Det ska löna sig för den lokala ekonomin att verksamheter förläggs där, inte bara att folk bor där.

I Sverige däremot har vi valt att flytta företagsbeskattningen från kommunerna till staten. Därmed begränsas den kommunala ekonomins intäktssida till att bara omfatta inkomstskatterna medan bygdens tillgångar, vare sig det handlar om naturresurser eller driftiga företagare, helt plötsligt hamnar utanför den direkta kommunala ekonomin. Därmed slår man också sönder något fundamentalt i den kommunalekonomiska ekvationen. Man tappar helt enkelt fokus på de välfärdsgenererande krafterna.

En effektiv landsbygdspolitik måste därför utgå från tanken att dess viktigaste syfte är att stärka den lokala ekonomin och det lokala näringslivet. Och den måste omfatta hela näringslivet, inte bara skogs- och jordbruket. Det handlar om att bygga upp en modern klusterekonomi med allt vad det innebär av stödjande service och infrastruktur.

I Sverige har vi effektivt lyckats slå sönder den lokala ekonomin genom att förstatliga näringslivspolitiken utan att ta ansvar för de negativa konsekvenserna. Som kompensation har vi infört ett komplext och oförutsägbart skatteutjämningssystem som dock helt saknar de dynamiska effekterna som en sund lokal ekonomi innebär. Bättre vore att avskaffa skatteutjämningssystemet och återinföra den lokala beskattningsrätten av företag och naturresurser.

Vår tillverkningsindustri är nästan uteslutande lokaliserad utanför de stora städerna. Om förutsättningarna inte är konkurrenskraftiga flyttar de bara någon annanstans. Deras problem handlar främst om att kunna rekrytera nyckelarbetskraft och långa och dyrbara godstransporter. Därför är fungerande kommunikationer en självklar del av en framsynt landsbygdspolitik. De fysiska transporterna måste förbättras, det måste byggas fler och snabbare vägar, järnvägar, flygplatser. De elektroniska motorvägarna måste täcka hela landet. Att bygga ut den fysiska infrastrukturen är antagligen den viktigaste landsbygdspolitiska uppgiften på central nivå.

Specialisterna är en nyckelresurs som behövs för att majoriteten ska få produktiva jobb. En nyckelfråga är därför hur driftiga människor kan förmås att se landsbygdens som bas för sina affärsidéer och fysiska lokalisering och hur kan man stimulera deras företagande och företag när de etablerar sig och vill växa.

Duktiga människor drar till sig fler duktiga människor. En ensam Zlatan gör inget lag men en ensam Zlatan kan sannerligen ändra ett lags förutsättningar och framgång. Därför är det prioriterat att koncentrera sig på de individer som är klustermotorer eller har potential att bli.

Man kan förmoda att det är lättare att få dessa att bosätta sig på en ort om man får bygga och bo på vackra och attraktiva platser än om man inte får det. Alla människor vill bo nära vatten eller med sjöutsikt. Släpp en aning på alla hänsynsregler i allmännyttans intresse. Gödsla och vattna rikligt med det som finns på den lokala arenan. Om nyckelpersonerna inte vill flytta kanske man kan underlätta genom skräddarsydda pendlarlösningar. Därför är de fysiska transporterna, återigen, så oerhört viktiga att bygga ut.

Jord- och skogsbruket då? I en nyligen publicerad studie så döms hela landsbygdsprogrammet ut. 36 miljarder som spillts ut över bönderna sägs vara helt verkningslöst och skulle göra bättre nytta på andra områden. Kanske är det så. I det jordbruksindustriella komplexet är bonden den ende som inte tjänar pengar. Det är ett problem, oavsett var stöden hamnar.

Sverige hade avskaffat alla former av jordbruksstöd 1992 men fick tillbaka hela hela härligheten 1995 när vi gick med i EU. Att 36 miljarder inte har haft någon betydelse för priset på maten i konsumentledet är svårt att acceptera. Det är också svårt att förstå hur en hel näringsgren skulle klara sig om Sverige ensidigt avvecklade jordbruksstöden. Att detta inte skulle slå igenom på livsmedelspriserna är en omöjlighet.

Små kommuner måste bli större. Det finns antagligen en undre gräns för hur små kommuner kan vara för att kunna fungera som kommuner och ge den service som befolkningen kräver. Huvuduppgiften är att stimulera tillväxt, identifiera befintliga och potentiella klustermöjligheter och och röja väg för dessa.

Att upprätta en tillväxtstrategi för varje kommun är antagligen en väg för att utveckla landsbygden. Att inrätta någon form av statligt kunskaps- och processstöd för detta – en Klusterakademi – är antagligen också något som skulle bidra.

Vi måste värna de välståndsgenererande krafterna sa redan Bertil Ohlin på sin tid och det håller än. Det finns för många hinder inbyggda, för många sätt för planerare och myndigheter att ta ner entusiasm och mod bland eldsjälar och framtida klustermotorer. Det är en liberal uppgift att moderera de krafter som tar ner individuella initiativ, som håller individen kort gentemot systemet. Eget ansvar är en viktig del i liberal politik. Återetablera det kommunala ansvaret och självbestämmandet över hela den lokala ekonomin!

Har skrivit flera inlägg i ämnet senaste tiden. Läs gärna här, här och här.  Bloggar gör också Jesper Svensson, Roger Jönsson, anybody´s place. En bra bloggning är också Philip Sandberg.
Media: Dagens Samhälle, SvD, Svd2, SvD3, DN1, DN2

Bra och dåliga pengar i friskolorna

Frågan om friskolornas varande har, i och med John Bauer Educations konkurs, åter blivit högaktuell. Inte utan anledning. Konkursboet visar ett underskott på ofattbara en miljard kronor varav skattebetalarna förväntas bidra med ca 140 miljoner i lönegarantier. Nivån på underskottet ska ställas i relation till att koncernen under åren 2009-2011 genererade en sammanlagd rörelsevinst på drygt 250 miljoner.

Jag är böjd att fundera i samma banor som journalisten Kent Werne i ett inlägg i Dagens Arena. Gick verkligen verksamheten med förlust? Var det inte så att ett vikande elevunderlag medförde befarade framtida förluster och att ägaren därför valde att helt sonika gå ur sitt engagemang genom en konkurs? Agerandet är i så fall skandalöst och jag hoppas att konkursen noga nagelfars av marknadsvårdande myndigheter och inte bara blir en fråga för konkursförvaltaren att reda ut.

Förutom 11000 elever och 1900 anställda som plötsligt ställs inför en osäker höststart så har hela friskolesektorn satts i vanrykte. Det är helt fel. Över 120 000 elever går idag i friskolor som överlag både uppskattas av sina elever och fungerar som utmärkta utbildningar. Att en kortsiktig investeringshorisont inte passar sig i en verksamhet där leveranscykeln är minst tre år – det tar ju tre år för eleven att gå igenom varje stadium i skolan – säger sig självt.

Utbildningsminister Björklund aviserar nu också skarpare regler och deklarerar tydligt att de som inte är beredda att stanna kvar som ägare under hela den tid man går i skolan göre sig icke besvär. Det är bra. Krav på t ex en bankgaranti, eller försäkring som Björklund skissade på, för att täcka kostnaderna för elevens och dennes klasskamraters skolgång skulle ju omedelbart tydliggöra vilka krav på långsiktighet som gäller. Det är viktigare än att försöka bestämma vilka som står för bra eller dåligt ägarkapital.

Media: DN, DN2, AB

Sysselsättningen är ödesfrågan

Arbetslösheten och sysselsättningspolitiken kommer bli huvudfrågan för nästa val. I dagens DN så speglas detta i två olika artiklar. I den ena så efterlyser två ekonomer från Saco en mer pragamtisk syn på matchningsproblematiken från arbetsgivarnas sida.

”Målet kan inte vara att anställa en perfekt matchad person. Alla människor, oavsett bakgrund, lär sig jobbet genom att utföra det” och debattörerna menar att det är ”dags att överge drömmen om en perfekt matchning”.

Ja, tanken att arbetsgivarna ska sitta som små fågelungar och matas med allehanda godsaker från utbildningssystemet kännes verkligen inte bra men kanske typiskt för vår tid där allt större ansvar utkrävs av samhället men allt mindre personligen. Det är dags att arbetsgivarna tar ett ordentligt steg framåt vad gäller ansvaret för det slutliga yrkesutbildandet men också att utbildningssystemet tar ett steg bakåt och koncentrerar sig mer på uppgiften att ta fram folk med bred allmän, akademisk bildning.

I den andra artikeln så gläntar finansmarknadsminister Norman på dörren till vad som kan vara en ny moderat politik. ”Det är en trend att företagen ser sig alltmer som en del av samhället och vill ta mer ansvar. Det är rimligt att även statliga bolag tänker så och drar sitt strå till stacken” säger ministern och tycks mena att dessa bolag i framtiden kan användas i sysselsättningspolitiken.

Hm, visst ligger det något i att alla bolag, oavsett om de är statligt eller privat ägda, måste medverka till att göra vårt samhälle bättre. Men vore det inte bättre att ministern, tillsammans med sina övriga regeringskollegor, verkligen satte sig ner och försökte formulera en konkret jobbpolitik för alliansen. Det är hög tid att faktiskt fundera i mer strukturella termer än nödhjälpsprogram genom våra statliga bolag.

En sådan ”Allianspakt för jobben” måste innehålla ställningstaganden vad gäller hur småföretagandet kan stimuleras genom t ex lättnader i arbetsgivaravgifter, sjuklöneansvar och uppluckring av LAS-regler. De nya jobben kan bara komma genom att företag vill växa och anställa men Alliansen måste nu utveckla en politik så det blir verklighet också.

Landsbygden – ett ekosystem i obalans

Landsbygdens dilemma är att man inte bara avfolkas utan att man även tvingas ta hand om en oproportionerligt stor del av den icke arbetande befolkningen. Man utbildar de unga som sedan flyttar iväg till städerna för att jobba och när man sen blir pensionär så flyttar man tillbaka och där står hemkommunen med en omöjlig försörjningsbörda. Med enbart de stora städerna som draglok så hamnar hela ekosystemet i obalans.

Det blir som sjön som bara innehåller småaborrar. Det behövs fisk av alla stor-lekar för att sjön ska upplevas som en frisk sjö. Om landsbygden bara kan här-bärgera tusenbröderna och de större städerna bara de stora fiskarna så finns här en politiskt uppgift.

Därför måste en bra landsbygdspolitik innehålla något som i grunden återställer ekosystemet och inte bara dämpar effekterna av obalansen. Skatteutjämnings-systemet är ett exempel på en åtgärd som bara tar bort symptomen men inte går till botten med de faktiska problemen.

Det är mångfalden som måste värnas. Sverige blir ett bättre land om det finns städer, tätorter och landsbygd av olika storlekar och profil. De kan inte form-stöpas i en gemensam mall utan måste utvecklas utifrån sina egna förutsättningar och konkurrensfaktorer.

Landsbygden behöver också en bättre näringslivsstruktur. Det måste finnas något emellan de internationella storföretagen, sprungna ur den gamla bruks-miljön, och alla tusentals egenföretagare. Det krävs en bättre förståelse för vilka drivkrafter som lockar fram en sådan utveckling.

I mina ögon handlar det om tron på företagande som motorer och samhället som serviceinrättning. Inte tvärtom. Det är företag och deras framgång som driver tillväxt. Och en förutsättning kan vara tillgången till service eller samverkan med andra företag. Där har kommunerna sin viktigaste uppgift; att leverera service och hjälpa till med samverkan.

Men i grund och botten handlar det om att attrahera de människor som startar och får företagen att växa till sig och bli framgångsrika. Som Anita Brodén, folk-partistisk riksdagsledamot med särskilt intresse för landsbygds- och företagar-frågor, påpekade på seminariet; ”en ensam individ kan sätta sin prägel på en hel bygd”.

Jag skulle därför önska att mitt parti Folkpartiet – som just nu sitter och grubblar på hur en framtida landsbygdspolitik ska utformas – breddade sitt bevarande-fokus och sina djupa omsorger om naturen och den biologiska mångfalden att även omfatta industrin och småföretagarna. Det är de som är de hotade arterna på landsbygden.

Företagsamma människor drar till sig fler företagsamma människor men inte sätter man sig och metar i en sjö om det bara finns småaborre i den. Att locka dessa med ekonomiska incitament känns naturligt men för många är kanske möjligheten till ett rejält lyft boendemässigt det viktigaste argumentet för en flytt. Större, vackrare, nära naturen, billigare boende.

Ofta har alla möjliga hållbarhetsargument en framträdande plats  i landsbygds-politiken. Det ångestfyllda förhållandet till bilism och s k glesa strukturer gör det oftast omöjligt att exploatera landsbygdens unika konkurrensfördelar för t ex bostadsbyggande.

Detta trots att landsbygden står för den absoluta merparten av alla ekosystem-tjänster som produceras i vårt samhälle. Som region torde Landsbygden helt klart återfinnas på balansräkningens tillgångssida när det gäller ekosystemet även om folk där kör bil mer än andra och bor strandnära och i en gles struktur.

Om man vill ha landsbygden som mer än ett tittskåp så måste man  möjliggöra en friare exploatering landsbygdens unika konkurrensfördelar; naturen, stränderna och stillheten för de som ska bo och verka där. Inte bara besökarna. Det är inte landsbygdspolitikens uppgift att lösa klimatfrågan.

Man åker inte heller till en dålig fiskesjö om det knappt går att ta sig dit. Därför är transportfrågan en fullkomligt fundamental fråga för landsbygdens fortsatta existens. Och visst finns det utrymme för utveckling här. Det är över hundra år sedan som järnvägen byggdes och etsade fast en ekonomisk/geografisk struktur.

Dagens samhälle kräver smartare transportlösningar än så för att spegla behovet och den ekonomiska verkligheten. Idag har vi tämligen fungerande digitala motorvägar över hela Sverige men fortfarande finns förfärande brister när det gäller de fysiska transporterna, vare sig det gäller människor eller gods.

Så min andra önskan till mitt parti är att frågan om den fysiska infrastrukturens modernisering i Sverige får ett större genomslag i kommande landsbygds-politiska program.

Det här är bloggning nummer två om landsbygdspolitikens utmaningar. Den första bloggningen – ”Den undersysselsatta landsbygden” – hittar du här. En tredje bloggning kommer inom kort. Den kommer uppehålla sig mer kring praktiska förslag som jag tycker Folkpartiet bör driva. 

Jordbruksverket har en särskild site i ämnet: Allt om landet och deras landsbygdsstrateg Christel Gustafsson (som också deltog på seminariet) följer ämnet: Se Landet1, Se Landet2, DN, JsV1, JsV2, DN2