De sexiga skatterna

Är det rimligt att två tredjedelar av de skatter som tas in till staten inte uppfattas som skatter? När man frågar den svenska allmänheten om hur hög skatten är så är svaret 34% fast den faktiska nivån är 52%. Ungdomar (15-29 år) uppfattar att skattenivån ligger ännu lägre, under 30%. Det faktiska skattetrycket underskattas av 94% av de svenska folket. Det framgår av en studie som Svenskt Näringsliv nyligen publicerade.

Uppenbarligen så ser man bara den direkta inkomstskatten som ”riktig” skatt trots att  de indirekta skatterna moms och arbetsgivaravgifter var och en bidrar med lika stor intäkt för staten som hushållens inkomstskatter dvs ca en tredjedel var. Folk tenderar att bara uppfatta de skatter som syns i lönebeskedet.

När man frågar vem som belastas av arbetsgivaravgiften så svarar fyra av fem att den belastar arbetsgivaren. Vad ska man annars tro när den heter som den heter kan man tycka. Men arbetsgivaravgiften är ju en kostnad som belastar det löneutrymme som finns tillgängligt för den anställde. Att kalla den en avgift som avser arbetsgivaren fast den i själva verket är en indirekt löneskatt på den anställde är ett ett sofistikerat sätt att blanda bort korten.

Det finns en särskild teori om detta, skatteförvillningsteorin som hävdar att skatterna medvetet konstrueras och benämns på ett sådant sätt att allmänheten missleds kring deras syfte och effekt. Huruvida allmänheten är utsatt för en illvillig komplott må vara osagt men ju mer skatterna automatiseras och döljs under andra namn och begrepp ju mindre tydligt blir omfattningen av skatterna.

Att skatterna är begripliga och synliga är nödvändigt för kunna göra överlagda val och prioriteringar om välfärden. Debatten kring den ekonomiska politiken blir också mer konstruktiv om fakta kring skatterna är tydliga. I andra konsumentsammanhang drivs frågan om transparens och att synliggöra kostnader. Det borde även gälla för våra skatter.

Att synligheten har betydelse visar exemplet med kyrkoskatten. Sen kyrka och stat skildes åt och kyrkoskatten blev synlig på deklarationsblanketten så har 25% av svenska folket valt att lämna kyrkan. Det är högst troligt att den siffran hade varit betydligt lägre om inte kyrkoskatten hade synts.

Gör skatterna mer synliga! Döp om arbetsgivaravgifterna till något som bättre säger vad det handlar om! Socialskatt, välfärdsskatt? Presentera lönen som bruttolön inkl arbetsgivaravgifter på lönebeskedet!

Kan det vara så att det mest sexiga med våra skatter är att de inte syns, bara anas?

Suhonens brist på kvalitetstänkande

Enligt Daniel Suhonen, chef på den fackliga idéutvecklingslådan Katalys, måste skatterna höjas. Suhonen efterlyser i Dagens Industri en mer socialdemokratisk politik. En mer socialdemokratisk politik handlar om att höja skatterna. Gärna till samma nivå som de var år 2000 dvs 51,5 procent. Då kan välfärden räddas. Idag ligger de på 44 procent och resultatet är en totalt raserad välfärd. Enligt Daniel Suhonen.

Men sanningen är att allt medan skatterna har sänkts så har skatteintäkterna höjts. Det finns mer pengar för välfärden idag än det gjorde när Alliansen tog över 2006. Under hela 2000-talet har välfärdssektorn kontinuerligt ökat sina resurser. Mer än vad som är demografiskt motiverat. Det vet Suhonen men han väljer att bortse från det av ideologiska skäl.

Suhonen väljer också helt att bortse från skillnaden mellan resurser och kvalitet. Välfärden fungerar idag bättre än den gjorde 2006. Det återstår massor med utmaningar i välfärden – medges – men den fungerar bättre än tidigare. Men klassisk socialdemokratisk välfärdspolitik handlar alltid bara om resurser, aldrig om kvalitet. Däri ligger den stora skillnaden mellan borgerlig och socialdemokratisk politik; synen att kvalitet är något större än bara nivån  på resurserna.

Sänkta bolagsskatter inte tillräckligt

Dagens DI förhandsrapporterar från regeringens särskilda skattekommitté att bolagsskatten troligtvis kommer sänkas på bekostnad av ränteavdragen. Det är positiva besked för företagare landet över. Skattenivåerna måste långsiktigt anpassas till övriga Europa och då talar vi om skattenivåer på 15-20 procent mot dagens 26.

För småföretagarna är det dock ännu viktigare att arbetsgivaravgifter och sjukförsäkringsreglerna förändras. Hur ska småföretagare kunna växa om man inte vågar anställa? Idag är det alldeles för dyrt och riskfyllt att anställa personal.

Sänk arbetsgivaravgiften för småföretagare och gör det möjligt att flexa med antalet karensdagar är två krav som Liberala Företagare driver i namn av ”Anställarlinjen”. Det måste bli mer lönsamt att anställa också!

Det osynliga jobbskatteavdraget

I dagens DN skriver Lars Calmfors att regeringen bör vänta med ett femte jobbskatteavdrag . Skälet är att det minskar försäkringsskyddet för de som inte omfattas av några jobbskatteavdrag. Det är möjligt att det är den makroekonomiska effekten men tillåt mig kraftfullt tvivla på det som argument på mikroplanet dvs för den enskilde individen.

Jobbskatteavdragets syfte har varit att förändra drivkrafterna genom att skapa ekonomiska incitament för arbetslösa och folk utanför den reguljära arbetsmarknaden att mer envetet söka sig tillbaka på arbetsmarknaden. Huruvida ett osynligt avdrag skapar dessa incitament har varit föremål för mycket diskussion. Den ekonomiska sakkunskapen verkar dock överens om så är fallet.

Själv har jag svårt att förstå hur ett avdrag som inte tydligt kopplas till varför kan förändra beteenden, dessutom inte hos den som ska påverkas dvs den arbetslöse som ju inte ser några effekter av något jobbskatteavdrag annat än att kompisen som har jobb plötsligt får mer kvar i plånboken. Med samma logik skulle en allmän löneökning också få en positiv jobbeffekt bland arbetslösa. Är det så?

Nu hävdar Calmfors att även försäkringsskyddet (som arbetslös eller sjuk) påverkas på samma sätt eftersom den relativt sätt sjunker då skatten blir lägre för den som jobbar. Den blir inte lägre i absoluta tal men procentuellt sjunker ersättningen i jämförelse med den arbetsföre kompisen. Återigen ett osynligt (negativt) incitament med starka effekter. Tillåt mig tvivla.

Jag tycker däremot att man bör skippa det femte jobbskatteavdraget till förmån för ett slopande av värnskatten. Där har vi en påtaglig, synlig, jobbhämmande skatteeffekt.

Gärna stålar men vad står ni för egentligen?

De rödgröna toppar upp med en hundring om man jämför de båda regeringsalternativen. Det uppger SR Ekot som har bett de båda blocken räkna på hur stor skatten blir på en inkomst på 15000 kronor dvs vad en arbetslös max kan få.

Skillnaden visar sig vara liten. Den som jobbar får behålla samma belopp oavsett regering efter valet, den arbetslöse får behålla en hundring mer med de rödgröna och pensionären ca hundrafemti. Den skillnad som ”sliter isär Sverige” enligt de rödgröna visar sig vara liten. Är hundra kronor skillnaden mellan god och ond?

Många ungdomar och förstagångsväljare som kommer fram till valstugan vill veta vad som skiljer partierna åt i grunden. Själva ideologin. Något som hamnar i skuggan av alla utspel och extraerbjudanden som valrörelsen tenderar att utlösa.

Visst är det ett underkännande av den etablerade politiken att valet har kommit att handla om några futtiga hundralappar och en påstådd skatt på pensionärer. För ungdomar och förstagångsväljare liknar säkert mötet med politiken den man upplever när man stiger in i en butik med bara rödmärkta varor. Billigt.

Bloggar om ungdomar  som inte bara värderar plånboksfrågor gör Agneta Berliner.

Två filosofer på väg hemåt i natten

Jobbfrågan är avgjort den del av politiken som skiljer de båda blocken åt mest tydligt. Alliansen vill öka incitamenten till jobbtillväxt och därför förbättra rörligheten på arbetsmarknaden, de rödgröna fokuserar på tryggheten för den enskilde jobbaren och är följaktligen emot sådana förslag. I sin iver att plocka viktiga poäng i matchens slutskede så skenar förslagen allt mer iväg.

Nu senast Lars Ohlys och vänsterns tokiga förslag om att beskatta vikarietjänster och därmed försöka sätta krokben på den förhatliga bemanningsindustrin.  Hur en skatt på vikariat ska kunna öka jobben är en gåta.

Men lika stolligt är nog Maud Olofssons och centerns förslag om att arbetsgivaren ska slippa betala lön vid en arbetsmarknadstvist. Jag förstår uppriktigt talat inte vilket problem förslaget ämnar lösa. Löneansvaret är nog den enskilt viktigaste faktorn för att en arbetsgivaren ska dra sig både en och två gånger innan man säger upp sin personal. Det ska trots allt svida om man vill bli av med folk av andra skäl än arbetsbrist.

Att arbetsmarknaden behöver reformeras är något alla partier är överens om och det kommer säkert bli ett av de viktigaste diskussionsämnena under nästa mandatperiod. Men jag hoppas att den diskussionen kommer ske under mer seriösa former än som två hobbyfilosofer som diskuterar livets allvar på väg hemåt i natten.

Bloggar: Altenberg, Ankersjö, Cwejman, Hartman, Törnqvist, Westerholm

Media: SvT, SvD, Svd 2, Expr

Milstolpar i svensk politik

Vårdvalet (LOV), sjukförsäkringen och RUT är antagligen Alliansens viktigaste insatser under mandatperioden. Till detta ska läggas kärnkraftsbeslutet nu i veckan. Dessa reformer kommer ha större positiv påverkan på Sverige som välfärdsland än några andra reformer under de senaste decennierna. Möjligtvis undantaget ”den underbara natten” då skattesystemet reviderades om och målsättningen kring nivåerna hyfsades till förnuftiga nivåer. Kanske att vi kan återuppleva en ny underbar natt under nästa mandatperiod, behovet finns.

Lagen om valfrihet, LOV:en, för att det flyttade över beslutskraften och utvecklingsinitiativet till patienten och de anhöriga från en förändringstrött vårdsektor där osthyveln hade kommit att bli det enda verktyget i verktygslådan. Nu heter istället utvecklingsmotorn upplevd kvalitet och preferens hos den enskilde individen i form av eget val av vårdgivare.

Sjukförsäkringen, en helig ko i svensk välfärd som alla såg måste slaktas, även socialdemokraterna. Där vågade Alliansen fullfölja en i grunden djupt solidariskt idé om att alla som kan ska bidra till det allmänna, i det här fallet den gemensamma sjukförsäkringen. Kan man jobba så ska man jobba annars ska man in i ett annat försäkringssammanhang. Inte en stupstock som oppositionen målat upp, snarare en räddningsplanka för hundratusentals människor som tidigare lämnades åt sitt öde av en kallsinnig socialdemokrati.

RUT för att man på vågar pröva nya vägar för att skapa jobb och en förändrad näringslivsstruktur. Det är i tjänsteindustrin som nästa stora jobbvåg kommer komma men det förutsätter att man gör upp med ett antal fördomar och strukturella hinder som t ex att även privatpersoner ska ha råd eller inte tycka det är fult att köpa tjänster. Tidigare har tjänstekonsumtion i princip bara varit förbehållet företag men genom RUT-avdraget så sänks priset för en arbetad timme radikalt i konsumentledet. Att få råd att köpa hushållsnära tjänster kommer leda till massa nya jobb och företagare och inte minst till avlastning i gemene mans hushåll.

Slutligen så togs häromdagen det historiska beslutet att häva stoppet för kärnkraft och den fullkomligt förlamande situation som blev följden av linje 2 och folkomröstningen 1980. Linje 2, denna valtaktiska finess som så effektivt kortslöt folkviljan, tyvärr signerad socialdemokratin och folkpartiet i förening, men nu tretti år senare äntligen tillrättat.

Fyra avgörande politiska beslut som kommer förändra Sverige till ett öppnare, effektivare och i grunden mer solidariskt samhälle där fler möjligheter ges för individen att växa men där ingen lämnas åt sitt öde om saker går snett.

Vårdvalet och dess positiva effekter har Anna Starbrink skrivit om, vill man läsa Konkurrensverkets utvärdering kan man klicka här. Om sjukförsäkringen har Per Altenberg skrivit initierat. Och fortsatt om alliansens viktigaste reformer här. Om RUT har Liberala Företagare bloggat. Behovet av en ny skatteuppgörelse har tagits upp av Mark Klamberg och Rasmus Liberal.

Vem har inte råd med jämlik vård?

Tongivande rödgröna välfärdspolitiker har skrivit en debattartikel i SvD där man ställer jämlik vård mot vårdens framtida finansiering. Man vill göra gällande att ett gäng borgerliga olyckskorpar (men var det inte SKL?) som siar om framtida problem med välfärdens finansiering är fel ute och att det istället handlar om ett försåtligt sätt att tumma på jämlikhetsmålen i vården. Jag förstår inte.

En fundamental princip för, jag vågar påstå, alla i vårt land är frågan om allas lika värde och därmed rätt till de vårdresurser som behövs när de behövs. Att försöka skjuta in en kil mellan de rödgröna och alliansen är fruktlöst och leder inte till mer än till allmänt dåligt debattklimat. Vänstern har inte mer legitima skäl än alliansen att hävda kravet på jämlik vård.

Därmed inte sagt att vården är jämlik. Det finns stora ojämlikheter mellan olika befolkningsgrupper. Detta beror inte på att resurser fördelas orättvist utan på kulturella och socioekonomiska faktorer. Men tvärtom vad de rödgröna påstår så har valfrihetsreformer och fri etableringsrätt betytt mer för att fördela om vårdkonsumtionen till förmån för lågkrävande grupper än vad tidigare röda majoriteter lyckats åstadkomma.  Vårdval Stockholm har medfört 35 nya husläkarmottagningar, de flesta av dessa har etablerats i s k utanförskapsområden. Varför? Jo, naturligtvis för att det finns ett oförlöst behov som det tidigare planekonomiska systemet inte lyckades identifiera. Det handlar inte om russinplockande.

I artikeln så görs ett viktigt tillkännagivande; det är inte brist på resurser som är problemet. Kan man därmed sluta sig till att planerna på rödgröna skattehöjningar i vården är avskrivna?

Debattörerna föreslår tillsättandet av en hälsokommission och en innovations- och produktivitetsdelegation. Att satsa mer på folkhälsan och att öka produktiviteten är bra. Viktiga mål för vården men inte heller det blockskiljande. Återigen handlar det om trovärdigheten i strategin, själva genomförandet.  En kommission och en delegation. Kanske.

Bloggar mest gör rödgröna själasörjare: Peter Andersson uppehåller sig mest kring den påstådda kontroversen om jämlik vård, brydd över att moderaterna försöker stjäla begreppet. Ulrika Falk trotsar debattörerna och för ändå in frågan på skattenivåer. Högberg gör sin sammanfattning av den rödgröna politiken; gräddfil passar bara till sill. Moberg illustrerar med ett klipp från Galenskaparna från den tid då vårdens största problem var tillgängligheten. HBT-sossens inlägg handlar om att Stockholms läns landsting behöver en HBT-strategi. Andersson på Kungsholmen (c) anlägger kraftfull moteld.

Idag, torsdag, skriver Vårdföretagen en replik och hävdar, inte oväntat, att valfrihetsreformerna har varit ett viktigt steg mot ökad jämlikhet i vården.

Villaägaren Joakim von Anka

Nu börjar sprickorna öppna upp sig hos de medietränade miljöpartisterna. Många svenskar satte nog kaffet i halsen igår morse när miljöpartiets ekonomiske talesperson Mikaela Valtersson la ut texten om fastighetsskatten med:

”– Har man en dyr villa, även om man köpte den för mycket lägre pris, så har man också en möjlighet att ta lån på sitt hus. Man har ju ett kapital som ligger i botten och som är en tillgång som man sedan kan sälja eller ta lån på.

Så du menar att det är rimligt att ta lån på sin fastighet, eller till och med sälja den, för att kunna betala en fastighetsskatt?

– Man har den möjligheten om man vill. Det är en tillgång som inte alla människor har.”

Visst har man anat att miljöpartiet har ett Kalle Anka perspektiv på tillvaron men tydligare än så här kan det väl knappast uttryckas när man gör om alla villaägare till små Joakim von Anka som varje morgon tar ett dopp i sin penningpool.

Andra spännnande utspel från MP i samma linje handlar om skatt på ”förmögna”, obs inte förmögenheter. Lite dunkelt hur det ska gå till. De funderar på det.

Bloggar: Monke, Ankersjö, Cwejman, Alam, Mary X Jensen,

Media: Svd

Första april två gånger samma år

I dagens morgontidningar har någon som heter Mats Roslin köpt en helsida på premiumplats för att torgföra åsikten att skatterna ska höjas. Roslin ventilerar en gammal marxistisk tanke att alla pengar tillhör staten, de kommer ju från Riksbanken (!), och därför är skattesänkningar egentligen stöld från det allmänna. Stoppa skattesänkarfesten är han stridsrop. Annonsen är något för mångordig, för dyr och för stollig för att bara kunna avfärdas som ett skämt. Nästan så man anar en misslyckad antikampanj regisserad av Svenskt Näringsliv.

Lite längre in i tidningen kan man läsa om nya skatter från de rödgröna; höjd bensinskatt med 49 öre/kilometer, övervinstskatt (gammalt klassiskt begrepp åter till heders) på elbolag och att förmögenhetsskatten återinförs. Det är när jag läser om förmögenhetsskatten jag måste kolla datumet på tidningen igen. Denna totalt misslyckade och orättvisa skatt vill de rödgröna nu återinföra, mer av nostalgiskäl än av sunt ekonomiska får man anta för intäkterna är små och de negativa konsekvenserna förödande.

Man räknar med att ända upp till 500 miljarder kronor flyttades utanför Sveriges gränser för att undvika förmögenhetsskatten.  Pengar som behövs som investeringar i Sverige. Dessutom så införde sossarna ett skattefrälse för de riktigt rika som t ex HM:s och Ikeas grundare. Ägare av sk onoterade aktier undantogs och på så vis kunde familjen Persson, Kamprad helt slippa förmögenhetsskatt. Djupt orättvist.

Orättvis är också skatten i så måtto att många gamla har sin förmögenhet i form av ett avbetalat egnahem eller fritidshus. Det kan man inte flytta utomlands för att undvika skatt. På så sätt slår förmögenhetsskatten bara mot vanliga människor medans de riktigt förmögna slipper undan.

Nu pratar de rödgröna om att skatten ska tas ut på konsumtion eller på annat sätt, men hur? Kanske visa upp sin deklaration när man handlar för att få reda på priset? Ännu en fråga som skjuts på framtiden.

Media: AB, Expr, DN, SvD

Bloggar: Altenberg, Björklund, Larsson, Liberala Anna, Den hälsosamme ekonomisten, Seved Monke

Rödgröna bloggare är idag upptagna med att analysera dagens Tobleroneindex.