Suhonens brist på kvalitetstänkande

Enligt Daniel Suhonen, chef på den fackliga idéutvecklingslådan Katalys, måste skatterna höjas. Suhonen efterlyser i Dagens Industri en mer socialdemokratisk politik. En mer socialdemokratisk politik handlar om att höja skatterna. Gärna till samma nivå som de var år 2000 dvs 51,5 procent. Då kan välfärden räddas. Idag ligger de på 44 procent och resultatet är en totalt raserad välfärd. Enligt Daniel Suhonen.

Men sanningen är att allt medan skatterna har sänkts så har skatteintäkterna höjts. Det finns mer pengar för välfärden idag än det gjorde när Alliansen tog över 2006. Under hela 2000-talet har välfärdssektorn kontinuerligt ökat sina resurser. Mer än vad som är demografiskt motiverat. Det vet Suhonen men han väljer att bortse från det av ideologiska skäl.

Suhonen väljer också helt att bortse från skillnaden mellan resurser och kvalitet. Välfärden fungerar idag bättre än den gjorde 2006. Det återstår massor med utmaningar i välfärden – medges – men den fungerar bättre än tidigare. Men klassisk socialdemokratisk välfärdspolitik handlar alltid bara om resurser, aldrig om kvalitet. Däri ligger den stora skillnaden mellan borgerlig och socialdemokratisk politik; synen att kvalitet är något större än bara nivån  på resurserna.

Gärna stålar men vad står ni för egentligen?

De rödgröna toppar upp med en hundring om man jämför de båda regeringsalternativen. Det uppger SR Ekot som har bett de båda blocken räkna på hur stor skatten blir på en inkomst på 15000 kronor dvs vad en arbetslös max kan få.

Skillnaden visar sig vara liten. Den som jobbar får behålla samma belopp oavsett regering efter valet, den arbetslöse får behålla en hundring mer med de rödgröna och pensionären ca hundrafemti. Den skillnad som ”sliter isär Sverige” enligt de rödgröna visar sig vara liten. Är hundra kronor skillnaden mellan god och ond?

Många ungdomar och förstagångsväljare som kommer fram till valstugan vill veta vad som skiljer partierna åt i grunden. Själva ideologin. Något som hamnar i skuggan av alla utspel och extraerbjudanden som valrörelsen tenderar att utlösa.

Visst är det ett underkännande av den etablerade politiken att valet har kommit att handla om några futtiga hundralappar och en påstådd skatt på pensionärer. För ungdomar och förstagångsväljare liknar säkert mötet med politiken den man upplever när man stiger in i en butik med bara rödmärkta varor. Billigt.

Bloggar om ungdomar  som inte bara värderar plånboksfrågor gör Agneta Berliner.

Vem har inte råd med jämlik vård?

Tongivande rödgröna välfärdspolitiker har skrivit en debattartikel i SvD där man ställer jämlik vård mot vårdens framtida finansiering. Man vill göra gällande att ett gäng borgerliga olyckskorpar (men var det inte SKL?) som siar om framtida problem med välfärdens finansiering är fel ute och att det istället handlar om ett försåtligt sätt att tumma på jämlikhetsmålen i vården. Jag förstår inte.

En fundamental princip för, jag vågar påstå, alla i vårt land är frågan om allas lika värde och därmed rätt till de vårdresurser som behövs när de behövs. Att försöka skjuta in en kil mellan de rödgröna och alliansen är fruktlöst och leder inte till mer än till allmänt dåligt debattklimat. Vänstern har inte mer legitima skäl än alliansen att hävda kravet på jämlik vård.

Därmed inte sagt att vården är jämlik. Det finns stora ojämlikheter mellan olika befolkningsgrupper. Detta beror inte på att resurser fördelas orättvist utan på kulturella och socioekonomiska faktorer. Men tvärtom vad de rödgröna påstår så har valfrihetsreformer och fri etableringsrätt betytt mer för att fördela om vårdkonsumtionen till förmån för lågkrävande grupper än vad tidigare röda majoriteter lyckats åstadkomma.  Vårdval Stockholm har medfört 35 nya husläkarmottagningar, de flesta av dessa har etablerats i s k utanförskapsområden. Varför? Jo, naturligtvis för att det finns ett oförlöst behov som det tidigare planekonomiska systemet inte lyckades identifiera. Det handlar inte om russinplockande.

I artikeln så görs ett viktigt tillkännagivande; det är inte brist på resurser som är problemet. Kan man därmed sluta sig till att planerna på rödgröna skattehöjningar i vården är avskrivna?

Debattörerna föreslår tillsättandet av en hälsokommission och en innovations- och produktivitetsdelegation. Att satsa mer på folkhälsan och att öka produktiviteten är bra. Viktiga mål för vården men inte heller det blockskiljande. Återigen handlar det om trovärdigheten i strategin, själva genomförandet.  En kommission och en delegation. Kanske.

Bloggar mest gör rödgröna själasörjare: Peter Andersson uppehåller sig mest kring den påstådda kontroversen om jämlik vård, brydd över att moderaterna försöker stjäla begreppet. Ulrika Falk trotsar debattörerna och för ändå in frågan på skattenivåer. Högberg gör sin sammanfattning av den rödgröna politiken; gräddfil passar bara till sill. Moberg illustrerar med ett klipp från Galenskaparna från den tid då vårdens största problem var tillgängligheten. HBT-sossens inlägg handlar om att Stockholms läns landsting behöver en HBT-strategi. Andersson på Kungsholmen (c) anlägger kraftfull moteld.

Idag, torsdag, skriver Vårdföretagen en replik och hävdar, inte oväntat, att valfrihetsreformerna har varit ett viktigt steg mot ökad jämlikhet i vården.

Jobbpolitik blev mest tom retorik

Stora ord men liten verkstad, så kan man väl sammanfatta de rödgrönas skuggbudget. De skattesänkningar som oppositionen rasat mot de senaste åren har nu helt sonika accepterats. Hotet om skattehöjningar kvarstår dock, inte minst fastighetsskatten kan bli en rysare för den dryga hälft av Sveriges befolkning som bor i egen villa. Vad gäller den lätt utopiska skatten på ”förmögna men inte förmögenheter” så uppfattar jag den mest som skådebröd för att lugna de mer ortodoxa skattehöjarna i de egna leden.  Ett antal punktskatter på bränslen och transporter var ämnade att lysa upp men är nu så kraftigt nedtagna så effekten är mest av doftljuskaraktär.

Bra i förslaget; sänkt arbetsgivaravgift för småföretag, bör kopieras av Alliansens som inledde sin regeringsperiod med att olyckligtvis höja arbetsgivaravgiften. Bra i förslaget; jobcoacher bort, det är en misslyckad satsning som mycket påminner om den förströdde föräldern som köper sig fri från engagemang i sina barn genom att höja veckopengen. Jobbcoacher skapar inga nya jobb och en miljard är en vansinnig massa pengar. När konjunkturen drar så behövs inga coacher.

Men av de rödgrönas jobbpolitik bidde det inte stort mer än en tumme. De förmår inte ge svar på hur de ekonomiska drivkrafterna ska förstärkas. Än mindre hur jobben ska skapas.

Att ge 10-12 miljarder till kommunerna för en diffus satsning på utbildning imponerar inte. Att höja arbetsgivaravgiften för ungdomar skapar inte heller fler jobb. Att erbjuda en sänkning för att anställa en arbetslös ungdom är bara en kopia av Alliansens politik. Nystartsjobb heter det då. Att avskaffa RUT slår också direkt mot tusentals anställda och småföretagare och skapar inga nya jobb.

Kvar blir mest tomma ord och fraser. Jobbskatteavdraget som ”slitit isär Sverige” blev inför TV-skranket något som trots allt gick att svälja. ”Spilld mjölk” klagar Östros som grumlig motivering till att ändå acceptera och skickar med detta uttalande en loska ner i plånboken hos den arbetande delen av befolkningen.

De rödgröna förmår inte sätta upp ett hållbart alternativ till Alliansens politik. Trots några profilbärande förändringar så har oppositionen i allt väsentligt accepterat huvuddragen i den förda politiken. I allt utom det faktum att det är Alliansen som står bakom den.

Media: DN, DN, SvD, AB, Expr, Expr

Bloggs: Altenberg, Monke, Runo, Rasmus

Välfärdsnys eller förnyelse

I dagens krönika i SvD – ”Den 13-procentiga lösningen” – tar PJ Anders Linder upp den rapport från SKL som förutspådde chockhöjda skatter i framtiden. Linder konstaterar, som de flesta av oss, att skattehöjningar i dessa nivåer aldrig kommer accepteras men uppmärksammar samtidigt behovet av en diskussion i frågan. ”När välståndet växer i ett samhälle växer även förväntningarna på välfärdstjänster som sjukvård och omsorg, och de ansvariga kan inte ta för givet att business as usual klarar biffen.

Jag har redan i en tidigare bloggpost skrivit kritiskt om rapporten som så invändningsfritt landar i slutsatsen att det är skatterna som måste höjas. Att välfärdssektorn allt för länge har kunna glida utanför kravet på produktivitetsförbättringar och förnyelse borde inte vara en blockskiljande fråga, det är ju hanteringen av allas skattepengar vi pratar om.

Men det är först i och med alliansens maktövertagande som någon konkret utveckling börjat ta form. LOV, vårdval, avknoppningar, privatiseringar är all delar i en omvandling av den offentligt finansierade välfärden som ytterst handlar om att använda begränsade resurser på ett effektivare sätt och som bättre speglar medborgarnas preferenser.

Som vanligt så utlöser den här typen av resonemang vånda och konvulsioner hos skattekramarna. Peter Andersson säger sig i för sig förstå kraven på förändring men ifrågasätter om det är möjligt att effektivisera tjänster. Möjligtvis skulle en jämförelse av sina egna resvanor idag och igår förlösa en del av hans grubblerier. Tänk dig flyget för tjugo år sedan, då var det fortfarande Business Class och fri champagne på SAS, sen kom Ryan Air.  Visst går det att förändra preferens, beteende och utbud över tiden.

Christer Sörliden tror också på att välfärden går att förnya i sin bloggpost ”Framtidens offentliga finansiering”. Per Ankersjö skriver: ”För mig visar rapporten att svenska kommuner och landsting måste förnya sig och hitta nya sätt att producera välfärd.”

I bästa fall så har SKL rapporten satt igång en positiv och konstruktiv debatt om välfärdens förnyelse utifrån medborgarnas preferenser och betalningsvilja, i sämsta fall så blir den bara ännu ett inlägg i en politisk maktdebatt.

Skattechock eller anpassa välfärdsutbudet

Skatten måste höjas med 13 kronor för att välfärden ska garanteras säger en politikergrupp på SKL (DN, SvD) . Alla skattehöjarkramare gnuggar händerna. Pennor vässas, bloggar skrivs.

Är det någon som på allvar tror på den här typen av utsagor. Tänk om Volvo, HM eller Ikea skulle gå ut och berätta för sina kunder att priserna måste höjas med mellan 30-50 % de närmaste åren för att kvaliteten på deras produkter ska kunna garanteras. Nä, det skulle aldrig ske.

Dels vore det affärsmässigt döden, dels för att det inte är sant. Fiffiga produktutvecklare, duktiga produktionstekniker och smarta marknadsförare kommer naturligtvis ta fram nya produktkoncept och effektivare produktionsmetoder för att även i framtiden tillfredställa sina kunder.

I industrin pågår ett ständigt arbete med att producera bättre saker och producera de på ett bättre sätt. Målet är att behålla sina kunder. Det gör man bara om man om man har produkter som folk vill ha och kan betala för. Det behövs mer av det tänket i offentligvärlden.

Vi talar sällan om behovet av ökad produktivitet och behovet av ”produktutveckling” i offentligvärlden. Istället pratas det skatter och skattenivåer. Beredningens tankar tas nu snabbt som intäkt för att en skattehöjarpolitik är riktig, se Andersson, Högberg, Falk, och Alliansfritt Sverige, fast vad diskussionen egentligen borde handla om är hur välfärdens utbud bättre kan möta folks framtida betalningsvilja.

Johan Westerholm – Mitt i steget – närmar sig frågan på ett mer nyanserat sätt: -”I sammanhanget bör vi därför nu ta en jobbigare debatt, debatten om vad som är det gemensamma åtagandet och vad som skall vara individens ansvar. Den debatten kommer vara smärtsam, för bägge politiska läger.”

Nu är tiden mogen att på allvar blanda in ”produktutvecklaren allmänheten” i diskussionen. Individen själv kan bästa avgöra vad som är värt, vad man vill och inte vill betala för av välfärdstjänsterna. Det är också mot den bakgrunden man måste se vårdval och andra försök att öka medborgarnas valmöjligheter av offentligt finansierade tjänster. Det är också ett sätt att utveckla välfärden i bättre takt med betalningsviljan.

———–

Per Pettersson bloggar i liknande anda, ”nyckeln är individuella lösningar och fler alternativ”. Kent Persson (m) efterlyser nya lösningar snarare än nya skatter. ”Vad som måste göras framöver är helt enkelt en hårdare prioritering av resurserna” säger Olof Lindqvist på sin blogg. Andreas Froby ställer frågan ”måste alla få allt”. Idag fredag har även Expressen kommenterat rapporten i sin ledare.

Miljöpartiet medelklassens fiende

Miljöpartiets opinionsmässiga framgångar manar till eftertanke och analys. I veckan kom en rapport från Novus Opinion som visade att partiet ”äger” miljöfrågan. Inget annat parti gör sig besvär. Vad man nu lägger in i begreppet ”miljöfrågan”.

Själv tror jag att den har kommit att stå för mycket mer än bara miljö, den står för en utmaning av etablerade sanningar om hur vårt samhälle kan och bör byggas. Miljöpartiets framgångar handlar till stor del om deras vision, i brist på tydliga sådana från övriga etablerade partier.

Visionen utmanar materialismen och ett samhälle som överspenderar. De har inget klart svar men när en dröm. Det ligger något bra i detta; vem kan inte i perspektiv av klimatförändringar, orättvist fördelade rikedomar i världen och ökade etniska och religiösa spänningar fundera i termer av andra ekonomiska system och världsordningar? Drömmen om ett bättre samhälle organiserat efter nya principer bör övriga partier ta på största allvar.

Men miljöpartiet när inte bara en dröm; de har en sakpolitisk agenda också. Den borde fler oroa sig för. Dagens krönika i SvD ägnas åt denna sida av miljöpartiet.

Förutom restprodukter från tidigare gröna kulturlager som t ex att sänka arbetstiden till 30 timmar/vecka, en snabb avveckling av kärnkraften, att man motsätter sig utbyggnad av vattenkraften och stopp för importkabel ner mot Europa så bör partiets skattepolitik specialgranskas.

Partiet tycks ha övergivit sin principiella ståndpunkt kring grön skatteväxling och ersatt denna med rena skattehöjningar. Förslag finns om skattehöjningar på drygt 41 miljarder över nästa treårsperiod. Dessutom väntas ökad skatt på bensin på 2 kr/liter, miljöavgifter på flyg på 600 kr/resa, höjd skatt på el samt ett avskaffade av RUT-avdraget.

Inte minst eftergiften till övriga rödgröna kamrater om att avskaffa RUT-avdraget förvånar. Vägen mot ett tjänstesamhälle borde ligga i miljöpartiets intresse.

Fram tonar en politik som slår rakt mot medelklassen som inget annat parti. Politiken innebär avgörande vardagsbegränsningar och plånboksingrepp; inte mot de rika, inte mot de fattiga utan mot vanligt folk. Man kan med fog utropa miljöpartiet till medelklassens fiende nummer ett.

Marcus Grundén har också skrivit om Miljöpartiets andra sidor. Per Ankersjö ser en musikalisk koppling.

Östros anklagar (uppdaterad)

Thomas Östros anklagar på dagens Brännpunkt regeringen för skattepopulism. Menar att skattesänkningar för lånade pengar kommer att stå skattebetalarna dyrt. Inte en rad dock, om hur svensken kommer att få det bättre med en politik signerad socialdemokraterna. Förutom löftet att skatterna ska höjas.

Det här är bara ännu ett i raden av tomma utspel från Östros. Oftast uppbackad med ett knippe nyss framtagen statistik som sägs stödja tesen att allt är sämre med en Alliansregering. Är vi förvånade?

I artikeln pekar Östros på de borgerliga partiernas olika skatteförslag. Allianspartierna diskuterar möjligheten att sänka bolagsskatten och de generella sociala avgifterna så att det blir billigare att anställa folk och driva företag, att sänka brytpunkten på den statliga inkomstskatten så att färre betalar statlig skatt så att det lönar sig mer när man jobbar, att sänka momsen på arbetsintensiva tjänster så att tjänster blir billigare för folk att köpa och fler kan tjäna pengar på att producera och sälja tjänster, att sänka kapitalinkomstskatten så att det blir billigare att spara pengar mm mm. En lång rad av offensiva, konstruktiva förslag för hur Sverige ska bli ett bättre land att leva i.

Östros slutsats: det blir för dyrt. Men rent konkret; vad är Östros svar på de underliggande frågorna?  Hur ska man stimulera tillväxten av nya jobb, sänka trösklarna för de som står utanför, få fram fler nya företagare, kunna spara mer? Inte ett ord. Förutom skattehöjningar. Östros bara anklagar.

Några som stämmer in i anklagarnas kör är Peter Andersson, Roger Jönsson och Röda Berget. Välformulerat analyserar Kent Persson (s) icke-strategi. Även Sörliden och  ”den hälsosamme ekonomisten” kommenterar Östros. Per Altenberg undrar om det är skatten på pensionerna som ska sänkas eller löntagarnas som ska höjas. Carl Hamilton har idag (31 mars) replikerat i Svd.