Välfärdens framtid ligger i civilsamhällets framväxt

Framtidens välfärdsproduktion står och faller med civilsamhällets tillväxt. Det stod klart för mig efter att ha åhört ett mycket intressant rundabordssamtal häromdagen. Liberalerna bjöd in företrädare och experter kring den civila sektorn och ett mycket intressant samtal utspann sig.

Den allmänna synen i Sverige på vem som har ansvaret för välfärdsproduktionen sammanfaller av en händelse med socialdemokratisk ideologi och är resultatet av en systematisk och framgångsrik indoktrinering; välfärden är samhällets uppgift, ingen annans. Genom privatiseringar har dock både detta tanke- och produktionsmonopol brutits upp och vi har idag vinstdrivande verksamheter inom snart sagt varje del av av den offentliga sektorn.

Sverige sticker ut i ett internationellt perspektiv, den ideella sektorn. Eller de idéburna företagen. Eller civilsamhället. Just denna svårighet att hitta en passande etikett är nog ett av problemen.
I Sverige för denna del av samhället en tynande tillvaro. Den ideella sektorn står för inte mer än 2-3% av välfärdsproduktionen. Att jämföra med t ex med Norge, där 7% och Danmark, där 14% produceras av den ideella sektorn. I många länder är den ideella sektorn den som bär välfärd- och omsorg.

En målbild skulle kunna vara att den offentliga, den privata och den ideella sektorn i framtiden stod för varsin tredjedel av den totala välfärdsproduktionen i Sverige. Det skulle bidra till en större mångfald i utförandet och därmed en hälsosam utvecklingspress för hela branschen, en större valfrihet för både medborgare och personal och i förlängningen en effektivare produktion av välfärd med högre kvalitet vilket gynnar hela samhället.

För att detta ska kunna nås så måste några saker förändras. Lagen om Offentlig Upphandling (LOU) är ett påtagligt hinder för en sektor där idén om själva utförandet – vård- eller omsorgskonceptet – är huvudsaken och inte passar in fyrkantiga upphandlingars skallkrav. LOU måste förändras.

Incitamentsstrukturen är också viktig att anpassa sig till. Vi talar om verksamheter som inte vill växa och bli större, de vill bara utveckla och förbättra sin metod, sitt koncept eller verksamhetsidé. Här behövs det andra morötter än vinst för att få sektorn att växa. Antagligen är skattelättnader det mest direkta sättet att underlätta för sektorn. Idag kanaliseras stora pengar stiftelsevägen in i forskningen men varför styrs inte sådana pengar även in i välfärdsproduktionen? 

Sektorn själv måste hitta ett bättre sätt att etikettera sin egen verksamhet och marknadsföra den så att den på ett mer påtagligt sätt kan utgöra ett tredje block i välfärden.

Den ideella sektorn är onekligen en outnyttjad resurs för vår framtida välfärd. Här finns många bra initiativ och lösningar som bara väntar på att få släppas loss. Det kommer alla tjäna på. Här finns en politisk uppgift. 

Bättre offentliga inköp bästa vinstregulatorn

Varje år köps det in varor och tjänster i den offentliga sektorn för ca 750 miljarder. En bra upphandling som leder till en prisförbättring på ett par procent, vilket inte bör ses som en omöjlighet, innebär att samhället och skattebetalarna sparar ca 15 miljarder. Varje år. Här finns en enorm potential.

Regeringen och vänstern funderar istället över hur man kan snöpa och begränsa vinstuttagen lagstiftningsvägen. Det bygger dels på myten att välfärdsbolagen skeppar ut guld till skatteparadis på andra sidan jorden men också på vanföreställningen att vinsterna dränerar välfärden. Det är naturligtvis helt fel.

Vinsterna gör inte att välfärden kostar mer. Vinsterna skapas för att välfärdsbolagen producerar välfärd på ett effektivare sätt. Oftast dessutom med bättre kvalitet. De kramar luften ur systemet. Att lämna över produktionen till privata händer betyder ju inte att samhällets nota blir högre. Varför ska vi då lägga ut produktionen?

Dessutom har vinsterna i välfärden visat sig vara mycket beskedliga. Enligt Dagens Samhälle så ligger de utdelningsbara vinsterna i välfärdsbolagen på ca 4 miljarder per år. Detta alltså efter att de betalat in vinstskatt på drygt 1 miljard till samhället.

Inköpssidan i offentliga sektorn är med andra ord en mycket viktig verksamhet. Tyvärr också sorgligt eftersatt. Inte minst ”strumpskandalen” i mitt eget landsting visar på bristerna i upphandlarnas kompetens. Att få in bättre inköpare och stärka upphandlingskompetensen i offentlig sektor borde vara en långt mycket viktigare fråga än att försöka strypa motorn för våra välfärdsbolag.

Minst 15 miljarder kan årligen återföras till skattebetalarna genom bättre upphandlingar medan en begränsning av vinsterna maximalt kan ge 4 miljarder minus 1 miljard som redan idag betalas in som vinstskatt. Regeringen och vänstern föredrar att fokusera på vinstbegränsning. Tala om fel fokus.

Fem förslag till en effektivare och likvärdigare vård.

Det finns många sätt att förbättra vården i vårt avlånga land. Att förstatliga den är ett av de sämre. Här är några förslag som tar sin utgångspunkt i tanken att vård i grunden är en småskalig serviceverksamhet. Det är f a genom att stärka relationen mellan den enskilde patienten och vårdgivaren som vården kan förbättras. Vissa delar av vårdproduktionen kan dock specialiseras och skalas upp. Det ska dock inte misstolkas så att hela vården ska drivas utifrån ett storskaligt koncept. Här är några förslag till hur vården kan organiseras mer småskaligt och patientnyttigt.

1. Gränsen mellan beställare och utförare måste göras tydligare. Idag sitter man på de flesta landsting ihop i samma lokaler och fungerar mentalt som en gemensam organisation fast den ena delen har i uppgift att styra och övervaka den andra. Börja med att flytta isär rent fysiskt. Även den politiska organisationen. 

2. Vårdproducenter ska inte behöva låsas in på en regional yta utan bör kunna agera fritt över hela Sverige. På så sätt kan man utveckla färdigheter och kompetenser som gagnar hela Sverige och inte bara det egna landstinget. Som patient ska man inte behöva vara hänvisad till den egna regionens vårdapparat om det finns bättre vård att få på andra sidan länsgränsen.

3. Om länsgränserna löses upp för vårdproducenternas upptagningsområde av patienter så blir det naturligtvis bekymmersamt för landstingens egna verksamheter att även operera i rollen som utförare. Risken är att man börjar konkurrera med varandra och att skattemedel plöjs in i ineffektiva verksamheter. Landstingsdrivna vårdenheter bör därför kunna omvandlas till stiftelser, icke vinstutdelande bolag eller helt enkelt delas ut till folket som ömsesidiga bolag modell livförsäkringsbolag. På sikt bör inga vårdenheter ägas av landstingen.

4. Beställarkompetensen måste upp i varje ”landsting”. Det måste bli mer fokus på de lokala hälso- och vårdbehov som finns hos olika befolkningsgrupper i länet eller regionen. Det måste bli mer fokus vad själva inköpet ska leda till. Varje år läggs enorma belopp på sjukvård men huruvida detta också leder till ett förväntat resultat som t ex ett förbättrat hälsoläge är inte alltid självklart.  Att slå ihop landstingens beställarroll till färre enheter är inte vägen till att komma ”närmare” sina uppdragsgivare medborgarna och sitt uppdrag. Snarare borde den beställande rollen brytas ner i mindre enheter som bättre följer specifika medborgargrupper. Tanken att föra samman kommunernas ansvar för äldreomsorg med landstingets för vård för dessa grupper, som man t ex gjort i Norrtälje med det s k TioHundraprojektet, känns som en nödvändig utveckling. 

5. Ansvaret för en likvärdig vård vilar idag främst på Socialstyrelsen. Visst är det egendomligt att när Socialstyrelsen efter 3-4 års funderande utarbetat en ”nationell riktlinje” för ett visst vårdområde så ska samma riktlinjer omarbetas av vart och ett av de 21 landstingen till en ”regional handlingsplan” vilket tar ytterligare 3-4 år. Vid det laget har nya vetenskapliga rön och behandlingsmetoder redan gjort de ursprungliga riktlinjerna överflödiga. Låt Socialstyrelsen gå direkt på handlingsplanerna och skippa möjligheten för landstingen att själva tolka riktlinjerna. 

Vinsterna ett ideologiskt spöke

Regeringen och Vänsterpartiet fortsätter jakten på sina ideologiska spöken och tillsätter en utredning om vinsterna i välfärden. Vinsterna ska starkt begränsas är utredningens huvuddirektiv med motiveringen att ”förekomsten av vinstintresse påverkar incitamentsstrukturen i verksamheten, vilket går ut över kvalitet, likvärdighet och arbetsvillkor”.

Ja, vore det så borde all vinstdrivande verksamhet förbjudas men alla vet att vinster i alla andra sammanhang driver kvalitet och förbättring vilket gagnar konsumenterna. Och så är det faktiskt också i välfärden där de privata utförarna enligt Socialstyrelsen toppar de flesta kvalitetsmåtten och får högst kvalitetsbetyg hos patienter och brukare. Men i Ardalan Shekarabis och Jonas Sjöstedts värld är vanföreställningarna starkare än fakta.

En annan vanföreställning är att vinsterna snyter välfärden på pengar och att den därför kostar mer om den är privat. Men skattebetalarna lägger inte ut mer till de privata välfärdsaktörerna än de offentliga. Vinsten skapas genom att man använder resurserna på ett bättre sätt. Man kramar luften ur systemet. Långsiktigt blir det en bättre resursanvändning.

Beskedliga vinstuttag

Alla gynnas av det; patienter, personal och skattebetalare.

Dessutom är utdelningarna från de privata välfärdsföretagen minst sagt beskedliga vilket framgår av följande bild från Aktuellt igår. De sammanlagda vinsterna uppgår till ca 5% och inte mer än 2-3% delas ut, resten återinvesteras.  Men Shekarabi och Sjöstedt vet bättre. Vinsterna dränerar välfärden.

Vem sa att mot barn och troende går inte att argumentera?

Media: DN, SvD, DI, Svenska Vård, Vårdföretagarna, SR,
Bloggar: Almegabloggen, Hökmark, Per Gustafsson, Stockholmsbloggen, Maria Wetterstrand, Dan Olofsson, Janerik Larsson, Kjell-Olof Feldt,

Försäkringskassan en förebild för vården

För en tid sedan var jag på seminarium med självaste managementgurun Michael E. Porter. Ämnet var ”Värdebaserad vård”, något som gjort Porter både berömd och förmögen. Det är nu inte några revolutionerande teser som Porter driver – att vården ska sträva mot att öka patientens upplevda hälsoutfall, dvs att det som patienten själv värderar också ska levereras  – men i vården ses detta som en spännande nymodighet värd att samlas för under ett två dagars seminarium.

I de flesta branscher är kundorientering en förutsättning för att kunna leverera en bra produkt och faktiskt kunna driva en effektiv verksamhet men i välfärdsbranschen så är begreppet kundorientering, eller personcentrering eller patientorientering som det heter i vården, ännu bara en intressant tankefigur.

Porters erfaringar är viktiga i omstöpningen av den offentligt finansierade välfärden och var intressanta att lyssna på. Det som dock gjorde djupast intryck på seminariet var en presentation av Försäkringskassan om det förändrings- och utvecklingsarbete som man för närvarande genomför i syfte att bli mer serviceorienterade. 

Försäkringskassan har gjort valet att man ska utforma verksamheten utifrån kundernas behov och man ska se till kundens hela resa och vara en försäkringskassa i kundens ögon. Det låter som en direkt kopia på de målsättningar som finns formulerade för vården. Men Försäkringskassan har tagit ett betydelsefullt steg vidare; man har nämligen genomfört en genomgripande segmentering av sina klientgrupper och låtit dessa segment vara utgångspunkten för hur processer och organisation ska utformas.

I dagens debattsida i Dagens Samhälle följer Försäkringskassan upp och lanserar sex löften som avser ett av de identifierade segmenten; de funktionsnedsatta.
”Vi förändrar nu vårt arbetssätt i grunden för att anpassa det till dem som behöver oss mest. Mötet ska bli tryggare, enklare och mer personligt”.

De sex löftena handlar om en utpekad kontaktperson, personligt stöd till anhöriga, förenklade uppföljningar, kortare väntetider och en personlig plan för varje klient. Ett lysande resultat av att analysera sina klienters behov och fundera på hur relationen kan förenklas och göras effektivare.

Jag menar att lösningarna utan vidare kan överföras till vården men det är inte brist på lösningar som är främsta hindret. Problemet är att vården saknar den genomgripande segmenteringsanalys som Försäkringskassan gjort. Den är förutsättningen för att kunna strömlinjeforma processer och arbetssätt.

Tänk om vården kunde se och lära av det som just nu sker på Försäkringskassan. Det är antagligen ett av de mest intressanta omgörningarna av en offentlig verksamhet i modern tid. För vården finns en enorm potential om man kunde påbörja en liknande resa. Låt Försäkringskassans förändringsarbete visa vägen för vården. 

Sätt Sjöstedt i skolbänken

Gårdagens uppgörelse om vinsterna i välfärden är chockerande. Det röjer både en djup misstro till privat företagande och en djup okunskap om grundläggande marknadsekonomi. Bakom Sjöstedts paroller om att stoppa vinstuttagen i välfärden döljer sig tanken att det egentligen bara är oegennyttigt arbete som är hederligt. Allt annat är moraliskt tvivelaktigt.

Att driva företag är suspekt, särskilt suspekt är att driva välfärdsföretag. De drivs med dunkla motiv och ägarna tar varje chans att sno sina kunder och uppdragsgivare på pengar. Varje vinstkrona tas från någon annan och vanföreställningen är att vinsterna fördyrar välfärden.

Men det är ju samma skolpeng, vårdpeng, äldrepeng som betalas vare sig det är är privat eller offentligt driven verksamhet. Vinsterna skapas genom att man driver verksamheten på ett annat, bättre sätt. Och det finns inga forskningsresultat som visar att privat drivna verksamheter håller sämre kvalitet än sina offentliga konkurrenter. Vinst är i marknadsekonomin normalt ett kvitto på god kvalitet men tolkas av de rödgröna som motsatsen.

Över 160000 människor som jobbar i privata välfärdsföretag har nu anledning att oroa sig över hur det ska bli med deras arbetsplats, över 17000 företagare hur det ska bli med deras företag och leverbröd.

Den svenska välfärden har genomgått – och genomgår – en unik förvandling.  En mycket stor del av denna utveckling kan härledas till privatiserings- och valfrihetsreformer som alliansen sjösatt under sin tid vid makten. Utan de privata företagen så hade svenska folket erbjudits en välfärd med färre alternativ, lägre kvalitet och till en högre kostnad.

Lyckligtvis så innebär det parlamentariska läget att förslaget inte obehindrat kan passera Riksdagen. Och även om förslaget skulle passera så läggs det i en utredning som först 2016 ska presentera hur förslaget rent praktiskt ska genomföras. Det ger möjligheter för alliansen och eventuella rödgröna skeptiker att mobilisera moteld. Här krävs informationsinsatser av folkbildningskaraktär. Företagens roll för välfärden måste bli tydligare och på vilket sätt vinst bidrar till att höja kvalitet och leveransförmåga.

Sjöstedt har skickligt gjort frågan om vinster till en moralfråga och dömer ogenerat ut en hel bransch. Så kan man bara göra om man inget förstår. Men svenska folket har väldigt mycket att förlora om uppgörelsen om vinstbegränsning går igenom. Sätt Sjöstedt och hans vänner i skolbänken!

Media: DN, SvD, AB, Expr
Bloggar: Skjöldebrand, Sivert, Rasmus

Min politik valet 2014

Jag söker ditt förtroende för en plats i Stockholms läns landstingsfullmäktige i valet 2014.

Bättre bemötande och mer service!  Jag vill förbättra bemötandet och servicekänslan i vården och kollektivtrafiken. Bara individen själv vet vad bra service och omsorg innebär. Individens krav och behov måste få ta större plats när vården och SL ska leverera.

-::-

Patientansvarig läkare
Det är inte rimligt att ansvaret för dig som patient också skjutsas runt bara för att vården kräver mer än en specialistinsats. När det krävs flera olika vårdinsatser behövs en läkare som tar ansvar för hela resan i vården. Det behövs ett personligt utpekat ansvar, en personlig läkarkontakt och en ny befattning i vården.

Vårdkoordinatorer
Anställ vårdkoordinatorer i kommunerna för bättre samordning mellan sjukvård, hemtjänst och äldreomsorg. Idag skjutsas äldre och multisjuka fram och tillbaka mellan olika huvudmän beroende på hur sjuka eller vilka vård- och omsorgsbehov de har. Vårdkoordinatorn bör ha samma roll i kommunen som den patientansvarige läkaren har i vården; en personlig kontakt.

Storsatsa på IT i vården
IT-systemen och de administrativa systemen är sorgligt eftersatta i vården. Det stjäl energi och resurser från det viktiga patientarbetet och är också en del av en dålig arbetsmiljö. Inget är så frustrerande som att sparka sig trött mot tröga och användarovänliga IT-system. Bemötande, service och kvalitet på topp kräver också IT-stöd på topp. Vi måste nu investera i IT på samma sätt som vi investerar i personal och byggnader.

Varudeklarera vården
Tillgänglighet, bemötande och kvalitet måste vara lika enkelt att jämföra i vården som i andra branscher. Utveckla ett enkelt betygssystem för att ringa in patientupplevelse och service. Kanske något sådant här på varje vårdenhets hemsida skulle fungera för att enklare kunna jämföra serviceviljan:

Stärk integriteten i vården
Det är för lätt att ”glutta” i din journal. Skicka en avisering, liknande den  du får när någon tar en kreditupplysning, varje gång någon obehörig kikar i din journal. Självsanering är bättre än regelverk och inloggningsskydd som alltid går att runda.

Gör SL till ett modernt resebolag
SL ska vara ett modernt resebolag med stora öron som lyssnar på sina resenärer och gör det enkelt, bekvämt och tryggt att resa, betala och arbeta eller umgås när man reser. Krångliga biljettsystem, ruttplanering utan kontakt med resenärerna är saker som kan förbättras. Varför inte WiFi på alla pendeltåg och tunnelbanor?

Fler tvärbanor och billigare spårlösningar 
Fler tvärbanor innebär fler bytespunkter och att befintliga spår utnyttjas på ett smartare sätt. Många tvärbanor kan byggas omgående. Att lägga spår på ovanjord är inte komplicerat och behöver inte ta 15 år att utreda. De kan också tas bort när bättre lösningar är framme. Konsekventa överkrav på spårlösningarna undergräver ekonomin. Stockholms spår får inte kosta mer än i övriga Europa.

Vi behöver mer feminism, inte socialism.

Igår var det Folkpartiets dag i Almedalen och Björklund höll ett av sina bästa tal någonsin. Det vävde ihop sunt liberalt tänkande kring ekonomi och tillväxt med sociala ambitioner för välfärden. Det finns alltid en uppgift för liberaler att visa på den underliggande ekonomiska ekvationen som förutsättning för ambitioner i välfärden. Det är tillväxt och utveckling i vår ekonomi som skapar utrymme för välfärdsförbättringar, inte drömmar. 

Björklunds röda tråd handlade om feminism och kravet på bättre jämställdhet. Folkpartiet har tagit feministiska initiativ i över 100 år och nu tar vi ytterligare några viktiga steg för att jämna ut skillnaderna mellan könen. Genom att lansera en karriärreform i vården och förskolan på liknande sätt som förstelärare är i skolan så ges möjlighet till individuell löneutveckling. Det är mer handfast feminism, där ambition och utbildning måste löna sig även i kvinnodominerade yrken, än vänsterns politik som bygger på att löneskillnader är av ondo.

Sverige behöver inte mer vänster i välfärden, Sverige behöver mer feminism utan socialism!

Media: DN, AB, Expr

 

Antagen vinst en antagen sanning

DN fortsätter att granska de privata välfärdsbolagen. Efter att tidigare ha sänkt Caremas ambitioner i äldresektorn genom att rikta grundlösa anklagelser mot bolaget (läs SvD:s anmälan av boken ”Folk dör här”) fortsätter man nu sitt korståg i välfärden genom att granska de privata bolagens skattemoral. En bra genomgång av de privata välfärdsbolagen om bara det inte vore för den tes som drivs i artikeln.

DN driver tesen att bolagen antagligen betalar för lite skatt. Detta görs antagligt (!) genom att lansera ett nytt begrepp: antagen vinst. Resten av resonemanget utgår från den antagna vinsten.  Inte så att det är ett faktum att företagen betalar för lite skatt utan bara att det anatgligen är så.
Skatteverkets chef Ingmar Hansson tas in som kronvittne och intygar:”- Jag skulle gissa att det mesta av det här är inom lagens ram. Men det här är låg skatt jämfört med vad bolagssektorn totalt betalar.”

DN missar dock att ställa frågan om branschen helt enkelt har dålig lönsamhet. Kanske för att det är emot den bild man vill skapa av välfärdsbolagen som ett gäng skattefifflare.
Capio har dock på eget initiativ – eftersom DN inte var intresserade av att ge plats åt deras synpunkter – publicerat sin förklaring.

Det visar sig att Capio inte har delat ut en krona sedan 2007, allt har återinvesterats i verksamheten. Det har alltså inte funnits någon vinst att beskatta. DN hastar dock aningslöst vidare till nästa artikel som handlar om riskkapitalbolagens bristande intresse för fortsatt engagemang i välfärdssektorn.

Kan denna brist på intresse inte bara handla om dålig lönsamhet utan även en ovilja kring det tvivelaktiga nöjet att bli rullad i tjära och fjäder av våra oberoende media närhelst de hittat en ny påstådd oklarhet?

Bloggar: Sivert, Ekonomisten, Vårdföretagarbloggen
Media: DN

Monstret i den offentliga välfärden heter maktlöshet

Om monstret i den privata välfärden kallas vinster vad kallas då monstret i den offentliga? Frågan ställs av Åsa Moberg i en krönika i Dagens Samhälle och är verkligen berättigad. Allt för mycket tid och kraft ägnas åt att nagelfara de privata aktörernas balans- och resultaträkningar som om det är det som betyder mest för de som vårdas eller deras anhöriga. 

Monstret i den offentliga välfärden heter maktlöshet. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att faktiskt kunna påverka och aktivt bidra till förbättring vare sig man är medarbetare, brukare eller anhörig.

Det handlar om dålig kvalitet, lågt personligt engagemang och bristande service. Gör som du blir tillsagd, här har vi inte tid med en massa utopiska förslag. Ta vad du erbjuds och knorra inte. Detta i motsats till privat drivna verksamheter som aktivt bjuder in medarbetare, anhöriga och brukare till utveckling och förnyelse, en kultur som ofta saknas i offentligt drivna verksamheter.

Att aktivt stimulera till förbättring och nytänkande är ofta en bärande del av företagskulturen i privata verksamheter. Men tanken att ständigt försöka överträffa sina ”kunders” förväntningar är främmande i den offentliga. Istället mal man på som man alltid har gjort.

Maktlöshet bland medarbetare och brukare i den offentliga välfärden, och inte vinsterna i den privata, är det stora monster vi borde tala mer om. Det krävs inget maktskifte, utan ett kulturskifte, för att mala ner det monstret.