Fusk i landstinget (uppdaterad)

Den senaste veckan har media fyllts med inslag om olika vårdbolag som fuskar med tidrapportering och diagnossättning för att på så sätt öka sin ersättning. Är vi förvånade? Trodde vi att vårdsektorn skiljde sig från andra branscher? Det finns alltid folk som fuskar. Inte alla men några. Vanliga människor; läkare, politiker m fl. Frågan är vad vi gör åt det.

Alliansstyret tillsatte omedelbart en ”expertgrupp” med uppgift att utreda de fuskande vårdgivarna. Det kan tyckas vara tillräckliga krafttag för att rätta till en alarmerande situation. Personligen anser jag dock att landstingets hela verksamhet måste styras in mycket mer mot kvalitetssäkring och tillsyn. Det är liksom en av huvuduppgifterna för en landstingsförvaltning där allt fler vårduppdrag ligger på privata händer. Att motverka fusk är en del av kvalitetsarbetet.

Just nu vill alla snacka om kvalitet i vården. Det vill även socialdemokraternas nye man i landstingen Ilja Batjlan som ser hårdare tag som en väg till kvalitetssäkring.  Han vill införa dryga straff för den vårdenhet som missbrukar sin ställning eller förfar bedrägligt. Det ligger en del i det. I jordbrukssektorn riskerar man grava repressalier om man fuskar med arealstödet eller miljöersättningarna. Det minskar fusket men det utvecklar inte jordbruket.

Det är därför viktigt att inte bara snacka om kvalitet utan även bygga upp kompetens och strukturer för kvalitetsutveckling inom landstinget. Det utvecklar vården. Birgitta Rydberg redogör för hur man redan i höstas inrättade en medicinsk granskningsfunktion för att bättre kunna övervaka t ex vårdvalet. Det är rätt väg.

Jag tror att man kan komma ytterligare ett steg genom att bygga upp en självständig kvalitetsorganisation med ungefär samma status som internrevisionen i ett bolag. Denna ”kvalitetsbyrå” kan med fördel ha ett uppdrag som mer fokuserar på de kommersiella delarna i vårdprocessen och inte bara de rent medicinska parametrarna.

Liksom i andra branscher kan det vara idé för landstinget att då och då studera de fakturor man får innan man betalar. Det är ett normalt inslag i de flesta verksamheter. Så borde det vara även för landstinget men i en värld där rollerna som beställare och utförare historiskt alltid flutit ihop finns ingen tradition för detta. Det handlar ju om att kritiskt granska och övervaka sig själv vilket kanske inte alltid känns prioriterat.

Skilj därför ut förvaltningen från produktionen för att på så sätt tydliggöra skillnaden i beställar- och utförarrollen. Kvalitetskraven och uppföljningen ligger alltid ytterst på beställaren, inte på utföraren. Med en gemensam organisation så riskerar ansvaret att hamna mellan stolarna. Det är därför en viktig kvalitetsförbättrande förändring att skilja dessa organisationer åt.

Till syvende och sist handlar kvalitet om prioriteringar; vad man tolererar och inte tolererar. Det är en politisk uppgift att utifrån givna ekonomiska ramar formulera kvalitetsmål och bygga stödjande strukturer för att dessa ska kunna nås. Vårdvalet är en sådan stödjande struktur där plötsligt patienterna bjuds in i kvalitetsutvärderingen.

Vissa delar av oppositionens bloggare vill nu göra gällande att det är Vårdvalet som i sig själv inbjuder till fusk. Som om dåliga jobb inte finns i andra system. Den hälsosamme ekonomisten har som vanligt en nykter syn och breddar kunskapen. Westerholm är moderat i sin kritik, ser felen men också fördelarna med privata vårdgivare. Peter Andersson vill göra det till en ideologisk fråga men hans blogg utmynnar i samma uppmaning som jag själv ovan; att kvalitetssystemen i Landstinget bör byggas ut.

Expressens Ann-Charlotte Marteus kritiserar Filippa Reinfeldt för att ta för lättsinnigt på fusket av i onsdagens utgåva och därmed är en ny repa i bloggvärlden igång. Westerholm, Andersson, Alltid Rött, Alltid Rätt, Storstad, Högberg tar chansen att sparka på bollen igen.

Jobbpolitik blev mest tom retorik

Stora ord men liten verkstad, så kan man väl sammanfatta de rödgrönas skuggbudget. De skattesänkningar som oppositionen rasat mot de senaste åren har nu helt sonika accepterats. Hotet om skattehöjningar kvarstår dock, inte minst fastighetsskatten kan bli en rysare för den dryga hälft av Sveriges befolkning som bor i egen villa. Vad gäller den lätt utopiska skatten på ”förmögna men inte förmögenheter” så uppfattar jag den mest som skådebröd för att lugna de mer ortodoxa skattehöjarna i de egna leden.  Ett antal punktskatter på bränslen och transporter var ämnade att lysa upp men är nu så kraftigt nedtagna så effekten är mest av doftljuskaraktär.

Bra i förslaget; sänkt arbetsgivaravgift för småföretag, bör kopieras av Alliansens som inledde sin regeringsperiod med att olyckligtvis höja arbetsgivaravgiften. Bra i förslaget; jobcoacher bort, det är en misslyckad satsning som mycket påminner om den förströdde föräldern som köper sig fri från engagemang i sina barn genom att höja veckopengen. Jobbcoacher skapar inga nya jobb och en miljard är en vansinnig massa pengar. När konjunkturen drar så behövs inga coacher.

Men av de rödgrönas jobbpolitik bidde det inte stort mer än en tumme. De förmår inte ge svar på hur de ekonomiska drivkrafterna ska förstärkas. Än mindre hur jobben ska skapas.

Att ge 10-12 miljarder till kommunerna för en diffus satsning på utbildning imponerar inte. Att höja arbetsgivaravgiften för ungdomar skapar inte heller fler jobb. Att erbjuda en sänkning för att anställa en arbetslös ungdom är bara en kopia av Alliansens politik. Nystartsjobb heter det då. Att avskaffa RUT slår också direkt mot tusentals anställda och småföretagare och skapar inga nya jobb.

Kvar blir mest tomma ord och fraser. Jobbskatteavdraget som ”slitit isär Sverige” blev inför TV-skranket något som trots allt gick att svälja. ”Spilld mjölk” klagar Östros som grumlig motivering till att ändå acceptera och skickar med detta uttalande en loska ner i plånboken hos den arbetande delen av befolkningen.

De rödgröna förmår inte sätta upp ett hållbart alternativ till Alliansens politik. Trots några profilbärande förändringar så har oppositionen i allt väsentligt accepterat huvuddragen i den förda politiken. I allt utom det faktum att det är Alliansen som står bakom den.

Media: DN, DN, SvD, AB, Expr, Expr

Bloggs: Altenberg, Monke, Runo, Rasmus

Prassel, prassel

”Allt vad du gör kan jag göra bättre”. Hur var det den gamla slagdängan ljöd? Nu satsar de rödgröna 12 miljarder MER än Alliansen på välfärden. Förutom den vanliga uppräkningen av Alliansens alla missgrepp så innehåller dagens förslag i SvD få nyheter.

I förslaget upprepas åter löftet om att höja skatterna för ”de med goda inkomster”.  Det motiveras av stora behov av välfärd dock ges inga exempel annat än att kvaliteten ska bli bättre. Ökad personaltäthet, fortbildning och kompetensutveckling heter receptet. Totalt beräknas ”välfärdssatsningen” generera 10–15000 jobb dvs ca 1 miljon per jobb. Inte illa.

Så mycket mer än prasslande med sedelbunten innehåller inte de rödgrönas utspel.

Jublande bloggare: Westerholm, Högberg, Ulvenlöv. Inte helt invändningsfria: Haddad, Böhlmark, Andersson

RUT-multiplikatorn

I lördags så var jag på Företagarriksdag, Folkpartiets eget forum för diskussion kring näringslivspolitik i allmänhet och småföretagarpolitik i synnerhet.  Välkommet! En rasande bra panel och massa spännande företagare gjorde dagen mycket intressant och konstruktiv. Agneta Berliner, Carl B Hamilton m fl ska äras för evenemanget.

Monika Lindstedt, grundare av Hemfrid och en i panelen, presenterade en talande bild över de totala penningströmmarna för en hushållsnära tjänst som jag tog mig friheten att teckna ner. Jag kallar den RUT-multiplikatorn. Den stora vinnaren på RUT är Staten. När RUT sätts i arbete så genererar det så mycket pengar åt staten i form av arbetsgivaravgifter, inkomstskatter och moms att det mer än väl täcker själva RUT-avdraget. Tvärtemot oppositionen som hävdar att det handlar om en orättvis skattesubvention som tas från de fattiga för ett fåtal rika.

En RUT-timme för 300 kronor genererar direkt 60 kronor till statskassan i form av moms. Tjänsten måste betalas med en arbetad tid på 450 kronor lågt räknat. Från det dras inkomstskatten (ca 35%) på ca 160 kr.

Men kundens arbetsgivare betalar också in sociala avgifter 144 kr ovanpå detta. För Rut själv så generar timmen 104 kronor i kollektivavtalad lön, från det ska inkomstskatt på 35 kr dras och sociala avgifter på ca 32 kr betalas in ovanpå.

Totalt till staten 421 kronor – vem är vinnaren?

Sen avgår ju hälften av arbetskostnaden för själva RUT-avdraget dvs 150 kronor men fortfarande är Staten (dvs vi alla gemensamt) den som får ojämförligt störst positiv effekt av RUT-avdraget. Oaktat övriga effekter i form av minskad svartekonomi, minskade arbetslöshetsunderstöd, nyttoeffekter hos kunderna mm.

Många är det som bloggat kring RUT: Seved Monke, Mark Klamberg, Rasmus Jonlund, Liberala Företagare och många fler.

Införandet av RUT-avdraget är en av Alliansens största insatser och kommer varaktigt förändra hela samhället till det bättre. Nästa steg är att se över hela skattesystemet med avseende på tjänster. Dagens skattesystem missgynnar tjänsteindustrin, särskilt i hushållssektorn.

Välfärdsnys eller förnyelse

I dagens krönika i SvD – ”Den 13-procentiga lösningen” – tar PJ Anders Linder upp den rapport från SKL som förutspådde chockhöjda skatter i framtiden. Linder konstaterar, som de flesta av oss, att skattehöjningar i dessa nivåer aldrig kommer accepteras men uppmärksammar samtidigt behovet av en diskussion i frågan. ”När välståndet växer i ett samhälle växer även förväntningarna på välfärdstjänster som sjukvård och omsorg, och de ansvariga kan inte ta för givet att business as usual klarar biffen.

Jag har redan i en tidigare bloggpost skrivit kritiskt om rapporten som så invändningsfritt landar i slutsatsen att det är skatterna som måste höjas. Att välfärdssektorn allt för länge har kunna glida utanför kravet på produktivitetsförbättringar och förnyelse borde inte vara en blockskiljande fråga, det är ju hanteringen av allas skattepengar vi pratar om.

Men det är först i och med alliansens maktövertagande som någon konkret utveckling börjat ta form. LOV, vårdval, avknoppningar, privatiseringar är all delar i en omvandling av den offentligt finansierade välfärden som ytterst handlar om att använda begränsade resurser på ett effektivare sätt och som bättre speglar medborgarnas preferenser.

Som vanligt så utlöser den här typen av resonemang vånda och konvulsioner hos skattekramarna. Peter Andersson säger sig i för sig förstå kraven på förändring men ifrågasätter om det är möjligt att effektivisera tjänster. Möjligtvis skulle en jämförelse av sina egna resvanor idag och igår förlösa en del av hans grubblerier. Tänk dig flyget för tjugo år sedan, då var det fortfarande Business Class och fri champagne på SAS, sen kom Ryan Air.  Visst går det att förändra preferens, beteende och utbud över tiden.

Christer Sörliden tror också på att välfärden går att förnya i sin bloggpost ”Framtidens offentliga finansiering”. Per Ankersjö skriver: ”För mig visar rapporten att svenska kommuner och landsting måste förnya sig och hitta nya sätt att producera välfärd.”

I bästa fall så har SKL rapporten satt igång en positiv och konstruktiv debatt om välfärdens förnyelse utifrån medborgarnas preferenser och betalningsvilja, i sämsta fall så blir den bara ännu ett inlägg i en politisk maktdebatt.

Skattechock eller anpassa välfärdsutbudet

Skatten måste höjas med 13 kronor för att välfärden ska garanteras säger en politikergrupp på SKL (DN, SvD) . Alla skattehöjarkramare gnuggar händerna. Pennor vässas, bloggar skrivs.

Är det någon som på allvar tror på den här typen av utsagor. Tänk om Volvo, HM eller Ikea skulle gå ut och berätta för sina kunder att priserna måste höjas med mellan 30-50 % de närmaste åren för att kvaliteten på deras produkter ska kunna garanteras. Nä, det skulle aldrig ske.

Dels vore det affärsmässigt döden, dels för att det inte är sant. Fiffiga produktutvecklare, duktiga produktionstekniker och smarta marknadsförare kommer naturligtvis ta fram nya produktkoncept och effektivare produktionsmetoder för att även i framtiden tillfredställa sina kunder.

I industrin pågår ett ständigt arbete med att producera bättre saker och producera de på ett bättre sätt. Målet är att behålla sina kunder. Det gör man bara om man om man har produkter som folk vill ha och kan betala för. Det behövs mer av det tänket i offentligvärlden.

Vi talar sällan om behovet av ökad produktivitet och behovet av ”produktutveckling” i offentligvärlden. Istället pratas det skatter och skattenivåer. Beredningens tankar tas nu snabbt som intäkt för att en skattehöjarpolitik är riktig, se Andersson, Högberg, Falk, och Alliansfritt Sverige, fast vad diskussionen egentligen borde handla om är hur välfärdens utbud bättre kan möta folks framtida betalningsvilja.

Johan Westerholm – Mitt i steget – närmar sig frågan på ett mer nyanserat sätt: -”I sammanhanget bör vi därför nu ta en jobbigare debatt, debatten om vad som är det gemensamma åtagandet och vad som skall vara individens ansvar. Den debatten kommer vara smärtsam, för bägge politiska läger.”

Nu är tiden mogen att på allvar blanda in ”produktutvecklaren allmänheten” i diskussionen. Individen själv kan bästa avgöra vad som är värt, vad man vill och inte vill betala för av välfärdstjänsterna. Det är också mot den bakgrunden man måste se vårdval och andra försök att öka medborgarnas valmöjligheter av offentligt finansierade tjänster. Det är också ett sätt att utveckla välfärden i bättre takt med betalningsviljan.

———–

Per Pettersson bloggar i liknande anda, ”nyckeln är individuella lösningar och fler alternativ”. Kent Persson (m) efterlyser nya lösningar snarare än nya skatter. ”Vad som måste göras framöver är helt enkelt en hårdare prioritering av resurserna” säger Olof Lindqvist på sin blogg. Andreas Froby ställer frågan ”måste alla få allt”. Idag fredag har även Expressen kommenterat rapporten i sin ledare.

Saknas det riskkapital i Sverige?

Staten och kapitalet bör skapa nya fonder, skriver Marcus Wallenberg, Stefan Löfven m fl idag på DN Debatt. Genom en ny typ av ”kompetent kapital” samlade i fonder så ska fler små företag kunna utvecklas till större.

Men, är det verkligen kapital som är den trånga sektorn? Och fonder, är det bästa metoden för kapitalanskaffning? Här föreslås storskaliga lösningar för småskaliga problem. Det luktar ”överkompetent” affärsupplägg på skattebetalarnas bekostnad med små mervärden för andra än fondernas huvudmän.

Felet med Sverige som entreprenörs- och företagarland är att risken i förhållande till belöningen är för stor. Att starta ett företag är relativt enkelt men att få det att växa, våga anställa och skala upp produktion, lokaler mm är förenat med så stora risker i förhållande till den avkastning som kan förväntas att för många blir för försiktiga. Försiktighet skapar inga tillväxtkanoner.

Därför måste vi förändra individens vilja att ta risk. Belöningen måste bli större. Då kommer också kapitalet. Liberala Företagare driver frågan om ett riskkapitalavdrag på individnivå för investeringar i onoterade företag, skattegynnat sparande på sk entreprenörskonton, sänkta arbetsgivaravgifterna för småföretag. Förslag som vi tror bättre än nya fonder kan förändra småföretagarklimatet i Sverige.

Carl Larsson, ung liberal, är också skeptisk till nya fonder och undrar ”Varför inte bara sänka skatten? ”Den hälsosamme ekonomisten” tycker att det behövs åtgärder för att skapa fler riskkapitalister, inte kapital. Johan Westerholm efterlyser en mer småskalig, regional vinkel på förslaget. Högberg är, inte förvånande, positiv till att staten tar ett större grepp om frågan (alltid denna övertro på staten) men efterlyser ett större ansvar från näringslivet.

Arbetstidsförkortning och drömmar (uppdaterad)

De flesta när drömmen om att behöva jobba mindre och få mer tid över för annat. Visst ligger det något förföriskt lockande i tanken.  Hos Miljöpartiet och FI stoppar det inte vid förföriska drömmar; de vill göra politik av det också. På dagens Brännpunkt lägger de ut texten kring Sverige som nytt Schlaraffenland. Tillsammans angriper de arbetslinjen.

”Varje år blir vi lite effektivare och behovet av arbetade timmar minskar, men istället för att glädja sig åt denna utveckling är mottot från såväl Socialdemokrater som borgerliga: Arbeta mer, producera mer, köp mer, öka tillväxten!”

Tanken är att byta produktivitetsvinster mot arbetstidsförkortning. Men det görs ju faktiskt redan idag på många arbetsplatser där lön byts mot semester. Kanske dock mer som en konsekvens av höga löneskatter ska tilläggas.

Men är svensken beredd att byta bort framtida standardförbättringar mot mindre arbetstid?  Att gå ner till sex timmars arbetsdag med bibehållen lön innebär att man avstår välfärdsförbättringar motsvarande två timmars lön. Per dag. Och ska politikerna bestämma det? Är det inte den enskilde individen som själv ska avgöra vad man vill göra med ersättningen för sitt arbete?

Varken de borgerliga eller socialdemokrater lär ägna förslaget någon större uppmärksamhet. De borgerliga för att de prioriterar realism framför utopism, socialdemokraterna antagligen av rättviseskäl. Alla de som inte jobbar kommer ju inte få ta del av dessa förbättringar. Orättvist.

Intressant är hur Miljöpartiet nu börjar visa sitt rätta politiska ansikte. Länge nog har de lyckats mörka sina mer drömska sidor.

Fler som tycker:

Magnus Andersson pekar på flera av de inkonsekvenser som förslaget innehåller. Johan Ingerö föreslår ironiskt ett ekonomipris. Även Ewa Thalén Finné förfasar sig över bristande insikter i ekonomi. Carl Larsson tycker författarna borde inse att kakan inte är konstant utan att den faktiskt växer när fler människor faktiskt arbetar. Folkpartister i Sollentuna undrar om mindre arbetstid är receptet för att inte bli omsprungna av andra. Odelberg är skeptisk till om delat arbete ger fler arbete. Även Danne Nordling har skrivit ett förnuftigt inlägg.

Miljöpartiet medelklassens fiende

Miljöpartiets opinionsmässiga framgångar manar till eftertanke och analys. I veckan kom en rapport från Novus Opinion som visade att partiet ”äger” miljöfrågan. Inget annat parti gör sig besvär. Vad man nu lägger in i begreppet ”miljöfrågan”.

Själv tror jag att den har kommit att stå för mycket mer än bara miljö, den står för en utmaning av etablerade sanningar om hur vårt samhälle kan och bör byggas. Miljöpartiets framgångar handlar till stor del om deras vision, i brist på tydliga sådana från övriga etablerade partier.

Visionen utmanar materialismen och ett samhälle som överspenderar. De har inget klart svar men när en dröm. Det ligger något bra i detta; vem kan inte i perspektiv av klimatförändringar, orättvist fördelade rikedomar i världen och ökade etniska och religiösa spänningar fundera i termer av andra ekonomiska system och världsordningar? Drömmen om ett bättre samhälle organiserat efter nya principer bör övriga partier ta på största allvar.

Men miljöpartiet när inte bara en dröm; de har en sakpolitisk agenda också. Den borde fler oroa sig för. Dagens krönika i SvD ägnas åt denna sida av miljöpartiet.

Förutom restprodukter från tidigare gröna kulturlager som t ex att sänka arbetstiden till 30 timmar/vecka, en snabb avveckling av kärnkraften, att man motsätter sig utbyggnad av vattenkraften och stopp för importkabel ner mot Europa så bör partiets skattepolitik specialgranskas.

Partiet tycks ha övergivit sin principiella ståndpunkt kring grön skatteväxling och ersatt denna med rena skattehöjningar. Förslag finns om skattehöjningar på drygt 41 miljarder över nästa treårsperiod. Dessutom väntas ökad skatt på bensin på 2 kr/liter, miljöavgifter på flyg på 600 kr/resa, höjd skatt på el samt ett avskaffade av RUT-avdraget.

Inte minst eftergiften till övriga rödgröna kamrater om att avskaffa RUT-avdraget förvånar. Vägen mot ett tjänstesamhälle borde ligga i miljöpartiets intresse.

Fram tonar en politik som slår rakt mot medelklassen som inget annat parti. Politiken innebär avgörande vardagsbegränsningar och plånboksingrepp; inte mot de rika, inte mot de fattiga utan mot vanligt folk. Man kan med fog utropa miljöpartiet till medelklassens fiende nummer ett.

Marcus Grundén har också skrivit om Miljöpartiets andra sidor. Per Ankersjö ser en musikalisk koppling.

Östros anklagar (uppdaterad)

Thomas Östros anklagar på dagens Brännpunkt regeringen för skattepopulism. Menar att skattesänkningar för lånade pengar kommer att stå skattebetalarna dyrt. Inte en rad dock, om hur svensken kommer att få det bättre med en politik signerad socialdemokraterna. Förutom löftet att skatterna ska höjas.

Det här är bara ännu ett i raden av tomma utspel från Östros. Oftast uppbackad med ett knippe nyss framtagen statistik som sägs stödja tesen att allt är sämre med en Alliansregering. Är vi förvånade?

I artikeln pekar Östros på de borgerliga partiernas olika skatteförslag. Allianspartierna diskuterar möjligheten att sänka bolagsskatten och de generella sociala avgifterna så att det blir billigare att anställa folk och driva företag, att sänka brytpunkten på den statliga inkomstskatten så att färre betalar statlig skatt så att det lönar sig mer när man jobbar, att sänka momsen på arbetsintensiva tjänster så att tjänster blir billigare för folk att köpa och fler kan tjäna pengar på att producera och sälja tjänster, att sänka kapitalinkomstskatten så att det blir billigare att spara pengar mm mm. En lång rad av offensiva, konstruktiva förslag för hur Sverige ska bli ett bättre land att leva i.

Östros slutsats: det blir för dyrt. Men rent konkret; vad är Östros svar på de underliggande frågorna?  Hur ska man stimulera tillväxten av nya jobb, sänka trösklarna för de som står utanför, få fram fler nya företagare, kunna spara mer? Inte ett ord. Förutom skattehöjningar. Östros bara anklagar.

Några som stämmer in i anklagarnas kör är Peter Andersson, Roger Jönsson och Röda Berget. Välformulerat analyserar Kent Persson (s) icke-strategi. Även Sörliden och  ”den hälsosamme ekonomisten” kommenterar Östros. Per Altenberg undrar om det är skatten på pensionerna som ska sänkas eller löntagarnas som ska höjas. Carl Hamilton har idag (31 mars) replikerat i Svd.