De flesta när drömmen om att behöva jobba mindre och få mer tid över för annat. Visst ligger det något förföriskt lockande i tanken. Hos Miljöpartiet och FI stoppar det inte vid förföriska drömmar; de vill göra politik av det också. På dagens Brännpunkt lägger de ut texten kring Sverige som nytt Schlaraffenland. Tillsammans angriper de arbetslinjen.
”Varje år blir vi lite effektivare och behovet av arbetade timmar minskar, men istället för att glädja sig åt denna utveckling är mottot från såväl Socialdemokrater som borgerliga: Arbeta mer, producera mer, köp mer, öka tillväxten!”
Tanken är att byta produktivitetsvinster mot arbetstidsförkortning. Men det görs ju faktiskt redan idag på många arbetsplatser där lön byts mot semester. Kanske dock mer som en konsekvens av höga löneskatter ska tilläggas.
Men är svensken beredd att byta bort framtida standardförbättringar mot mindre arbetstid? Att gå ner till sex timmars arbetsdag med bibehållen lön innebär att man avstår välfärdsförbättringar motsvarande två timmars lön. Per dag. Och ska politikerna bestämma det? Är det inte den enskilde individen som själv ska avgöra vad man vill göra med ersättningen för sitt arbete?
Varken de borgerliga eller socialdemokrater lär ägna förslaget någon större uppmärksamhet. De borgerliga för att de prioriterar realism framför utopism, socialdemokraterna antagligen av rättviseskäl. Alla de som inte jobbar kommer ju inte få ta del av dessa förbättringar. Orättvist.
Intressant är hur Miljöpartiet nu börjar visa sitt rätta politiska ansikte. Länge nog har de lyckats mörka sina mer drömska sidor.
Fler som tycker:
Magnus Andersson pekar på flera av de inkonsekvenser som förslaget innehåller. Johan Ingerö föreslår ironiskt ett ekonomipris. Även Ewa Thalén Finné förfasar sig över bristande insikter i ekonomi. Carl Larsson tycker författarna borde inse att kakan inte är konstant utan att den faktiskt växer när fler människor faktiskt arbetar. Folkpartister i Sollentuna undrar om mindre arbetstid är receptet för att inte bli omsprungna av andra. Odelberg är skeptisk till om delat arbete ger fler arbete. Även Danne Nordling har skrivit ett förnuftigt inlägg.
Hans Åberg 
Pingback: Ett ologiskt steg « Ewa Thalén Finnés Blogg
FP Sollentuna hakar på ditt inlägg om det utopiska med kortare arbetstid. För att inte bli omsprungna av asiater så är ju lösningen inte att vi ska arbeta mindre.
Det är en trevlig vision men utan ekonomisk realism. Och varför ska jag inte själv få bestämma om jag vill byta lön mot fritid?
”Alla de som inte jobbar kommer ju inte få ta del av dessa förbättringar” – du tänkte aldrig på att de förmodligen kommer att ha lättare att hitta ett jobb på arbetsmarknaden när tillgången på arbete minskar men efterfrågan är ungefär densamma (skriver ”ungefär” eftersom påhittade jobb – såsom mobiltelefonabbonemangsförsäljare nere på köpcentrat – förhoppningsvis försvinner och aldrig kommer tillbaka)?
Du har en poäng i att det onekligen blir fler jobb att dela på och att detta indirekt kan vara positivt. Men de som står utanför arbetsmarknaden blir ju inte mer konkurrenskraftiga bara för att man delar upp jobben i mindre bitar.
Hälsn/Hans
Pingback: Civilisation- och frihetsförakt « Odelberg