Arbetstidsförkortning och drömmar (uppdaterad)

De flesta när drömmen om att behöva jobba mindre och få mer tid över för annat. Visst ligger det något förföriskt lockande i tanken.  Hos Miljöpartiet och FI stoppar det inte vid förföriska drömmar; de vill göra politik av det också. På dagens Brännpunkt lägger de ut texten kring Sverige som nytt Schlaraffenland. Tillsammans angriper de arbetslinjen.

”Varje år blir vi lite effektivare och behovet av arbetade timmar minskar, men istället för att glädja sig åt denna utveckling är mottot från såväl Socialdemokrater som borgerliga: Arbeta mer, producera mer, köp mer, öka tillväxten!”

Tanken är att byta produktivitetsvinster mot arbetstidsförkortning. Men det görs ju faktiskt redan idag på många arbetsplatser där lön byts mot semester. Kanske dock mer som en konsekvens av höga löneskatter ska tilläggas.

Men är svensken beredd att byta bort framtida standardförbättringar mot mindre arbetstid?  Att gå ner till sex timmars arbetsdag med bibehållen lön innebär att man avstår välfärdsförbättringar motsvarande två timmars lön. Per dag. Och ska politikerna bestämma det? Är det inte den enskilde individen som själv ska avgöra vad man vill göra med ersättningen för sitt arbete?

Varken de borgerliga eller socialdemokrater lär ägna förslaget någon större uppmärksamhet. De borgerliga för att de prioriterar realism framför utopism, socialdemokraterna antagligen av rättviseskäl. Alla de som inte jobbar kommer ju inte få ta del av dessa förbättringar. Orättvist.

Intressant är hur Miljöpartiet nu börjar visa sitt rätta politiska ansikte. Länge nog har de lyckats mörka sina mer drömska sidor.

Fler som tycker:

Magnus Andersson pekar på flera av de inkonsekvenser som förslaget innehåller. Johan Ingerö föreslår ironiskt ett ekonomipris. Även Ewa Thalén Finné förfasar sig över bristande insikter i ekonomi. Carl Larsson tycker författarna borde inse att kakan inte är konstant utan att den faktiskt växer när fler människor faktiskt arbetar. Folkpartister i Sollentuna undrar om mindre arbetstid är receptet för att inte bli omsprungna av andra. Odelberg är skeptisk till om delat arbete ger fler arbete. Även Danne Nordling har skrivit ett förnuftigt inlägg.

Miljöpartiet medelklassens fiende

Miljöpartiets opinionsmässiga framgångar manar till eftertanke och analys. I veckan kom en rapport från Novus Opinion som visade att partiet ”äger” miljöfrågan. Inget annat parti gör sig besvär. Vad man nu lägger in i begreppet ”miljöfrågan”.

Själv tror jag att den har kommit att stå för mycket mer än bara miljö, den står för en utmaning av etablerade sanningar om hur vårt samhälle kan och bör byggas. Miljöpartiets framgångar handlar till stor del om deras vision, i brist på tydliga sådana från övriga etablerade partier.

Visionen utmanar materialismen och ett samhälle som överspenderar. De har inget klart svar men när en dröm. Det ligger något bra i detta; vem kan inte i perspektiv av klimatförändringar, orättvist fördelade rikedomar i världen och ökade etniska och religiösa spänningar fundera i termer av andra ekonomiska system och världsordningar? Drömmen om ett bättre samhälle organiserat efter nya principer bör övriga partier ta på största allvar.

Men miljöpartiet när inte bara en dröm; de har en sakpolitisk agenda också. Den borde fler oroa sig för. Dagens krönika i SvD ägnas åt denna sida av miljöpartiet.

Förutom restprodukter från tidigare gröna kulturlager som t ex att sänka arbetstiden till 30 timmar/vecka, en snabb avveckling av kärnkraften, att man motsätter sig utbyggnad av vattenkraften och stopp för importkabel ner mot Europa så bör partiets skattepolitik specialgranskas.

Partiet tycks ha övergivit sin principiella ståndpunkt kring grön skatteväxling och ersatt denna med rena skattehöjningar. Förslag finns om skattehöjningar på drygt 41 miljarder över nästa treårsperiod. Dessutom väntas ökad skatt på bensin på 2 kr/liter, miljöavgifter på flyg på 600 kr/resa, höjd skatt på el samt ett avskaffade av RUT-avdraget.

Inte minst eftergiften till övriga rödgröna kamrater om att avskaffa RUT-avdraget förvånar. Vägen mot ett tjänstesamhälle borde ligga i miljöpartiets intresse.

Fram tonar en politik som slår rakt mot medelklassen som inget annat parti. Politiken innebär avgörande vardagsbegränsningar och plånboksingrepp; inte mot de rika, inte mot de fattiga utan mot vanligt folk. Man kan med fog utropa miljöpartiet till medelklassens fiende nummer ett.

Marcus Grundén har också skrivit om Miljöpartiets andra sidor. Per Ankersjö ser en musikalisk koppling.