Tag Archives: privatiseringar

Fem förslag till en effektivare och likvärdigare vård.

Det finns många sätt att förbättra vården i vårt avlånga land. Att förstatliga den är ett av de sämre. Här är några förslag som tar sin utgångspunkt i tanken att vård i grunden är en småskalig serviceverksamhet. Det är f a genom att stärka relationen mellan den enskilde patienten och vårdgivaren som vården kan förbättras. Vissa delar av vårdproduktionen kan dock specialiseras och skalas upp. Det ska dock inte misstolkas så att hela vården ska drivas utifrån ett storskaligt koncept. Här är några förslag till hur vården kan organiseras mer småskaligt och patientnyttigt.

1. Gränsen mellan beställare och utförare måste göras tydligare. Idag sitter man på de flesta landsting ihop i samma lokaler och fungerar mentalt som en gemensam organisation fast den ena delen har i uppgift att styra och övervaka den andra. Börja med att flytta isär rent fysiskt. Även den politiska organisationen. 

2. Vårdproducenter ska inte behöva låsas in på en regional yta utan bör kunna agera fritt över hela Sverige. På så sätt kan man utveckla färdigheter och kompetenser som gagnar hela Sverige och inte bara det egna landstinget. Som patient ska man inte behöva vara hänvisad till den egna regionens vårdapparat om det finns bättre vård att få på andra sidan länsgränsen.

3. Om länsgränserna löses upp för vårdproducenternas upptagningsområde av patienter så blir det naturligtvis bekymmersamt för landstingens egna verksamheter att även operera i rollen som utförare. Risken är att man börjar konkurrera med varandra och att skattemedel plöjs in i ineffektiva verksamheter. Landstingsdrivna vårdenheter bör därför kunna omvandlas till stiftelser, icke vinstutdelande bolag eller helt enkelt delas ut till folket som ömsesidiga bolag modell livförsäkringsbolag. På sikt bör inga vårdenheter ägas av landstingen.

4. Beställarkompetensen måste upp i varje ”landsting”. Det måste bli mer fokus på de lokala hälso- och vårdbehov som finns hos olika befolkningsgrupper i länet eller regionen. Det måste bli mer fokus vad själva inköpet ska leda till. Varje år läggs enorma belopp på sjukvård men huruvida detta också leder till ett förväntat resultat som t ex ett förbättrat hälsoläge är inte alltid självklart.  Att slå ihop landstingens beställarroll till färre enheter är inte vägen till att komma ”närmare” sina uppdragsgivare medborgarna och sitt uppdrag. Snarare borde den beställande rollen brytas ner i mindre enheter som bättre följer specifika medborgargrupper. Tanken att föra samman kommunernas ansvar för äldreomsorg med landstingets för vård för dessa grupper, som man t ex gjort i Norrtälje med det s k TioHundraprojektet, känns som en nödvändig utveckling. 

5. Ansvaret för en likvärdig vård vilar idag främst på Socialstyrelsen. Visst är det egendomligt att när Socialstyrelsen efter 3-4 års funderande utarbetat en ”nationell riktlinje” för ett visst vårdområde så ska samma riktlinjer omarbetas av vart och ett av de 21 landstingen till en ”regional handlingsplan” vilket tar ytterligare 3-4 år. Vid det laget har nya vetenskapliga rön och behandlingsmetoder redan gjort de ursprungliga riktlinjerna överflödiga. Låt Socialstyrelsen gå direkt på handlingsplanerna och skippa möjligheten för landstingen att själva tolka riktlinjerna. 

Annonser

Okritiskt kritisk skolbok

Plötsligt så blossar debatten upp igen. En lärobok i samhällskunskap gör en hårresande beskrivning av marknadslogiken när man privatiserar och sätter ut offentlig omsorg på entreprenad.

Jag skrev om det redan för två år sedan då jag vid läxläsning med yngste sonen blev varse den skeva beskrivningen. Fick gnugga mig i ögonen flera gånger innan jag förstod att det jag läste faktiskt var det som också stod där.

Idag skriver SvD om det på ledarplats efter att utdraget ur läroboken med den kritiska bilden cirkulerat på sociala media några dagar. Även Jesper Svensson bloggar. Malin Appelgren fyller på i Aftonbladet.

Gör Vattenfall och SBAB till svenska folkets pristorpeder

SD och de rödgröna gör gemensam sak och stoppar planerna på att sälja ut Vattenfall, SBAB och ytterligare en bit av Telia. Den nye finansmarknads-ministern rasar och säger att utförsäljningarna behövs för att stärka statskassan inför framtida finansiella stormar. Faen trot.

Utförsäljningen är naturligtvis ideologiskt betingad och inte mig emot men jag tycker, trots att jag principiellt är emot statligt ägda bolag, att när man nu ändå sitter med korten på hand så bör man överväga att spela de mer konstruktivt än att bara saka bort dem.

Om man bortser från Telia, som ju faktiskt redan är privatiserat och blev en handgriplig lektion i att investeringar i aktier är riskfyllt efter att Björn Rosengren lockade en dryg miljon svenskar att köpa Telia-aktien till överkurs, så bör man allvarligt fundera på om man kan använda Vattenfall och SBAB på ett mer nyttigt sätt.  Fortfarande 10 år efter börsintroduktionen är Telia-aktien fortfarande under sin introduktionskurs och svenska folket sitter med lång näsa och funderar på privatiseringar. Men Vattenfall och SBAB bör förmås att skapa mer värde för svenskarna.

Vattenfall och SBAB är statliga företag som båda verkar på marknader som inte fungerar. Bankvärldens oligopolliknande struktur har lett till bristande konkurrens, dålig service, låg kundrörlighet och överlag en stötande överlönsamhet, något man delar med aktörerna på den sk ”elmarknaden”, resultatet av en totalt misslyckad avreglering som inte annat gett svenskarna annat än högre elpriser och lång näsa igen. Det är en politisk uppgift att få båda dessa marknader att fungera bättre men hur?

Mitt förslag är helt sonika att utrusta Vattenfall och SBAB med ett ägardirektiv som innebär att de ska positioneras som sina respektive marknaders lågprisalternativ. Lågpris som strategi behöver inte innebära öken. Sverige kan uppvisa en rad framgångsrika företag som alla har låga priser som bärande affärsidé; IKEA, HM, Stadium, Claes Ohlsson m fl.

Ett potent ägardirektiv ifrån staten med uppdrag att bli svenska folkets pristorpeder kommer förändra el och bankmarknaden mer och ge svenskarna mer i återbäring än vad en privatisering eller utdelning av företagens vinster någonsin kommer generera.

Media: DN, SR, SvD, AB, DN2 (Johannes Åman), VA

Bloggar: Sundin, Westerholm, Röda Berget

Skattechock eller anpassa välfärdsutbudet

Skatten måste höjas med 13 kronor för att välfärden ska garanteras säger en politikergrupp på SKL (DN, SvD) . Alla skattehöjarkramare gnuggar händerna. Pennor vässas, bloggar skrivs.

Är det någon som på allvar tror på den här typen av utsagor. Tänk om Volvo, HM eller Ikea skulle gå ut och berätta för sina kunder att priserna måste höjas med mellan 30-50 % de närmaste åren för att kvaliteten på deras produkter ska kunna garanteras. Nä, det skulle aldrig ske.

Dels vore det affärsmässigt döden, dels för att det inte är sant. Fiffiga produktutvecklare, duktiga produktionstekniker och smarta marknadsförare kommer naturligtvis ta fram nya produktkoncept och effektivare produktionsmetoder för att även i framtiden tillfredställa sina kunder.

I industrin pågår ett ständigt arbete med att producera bättre saker och producera de på ett bättre sätt. Målet är att behålla sina kunder. Det gör man bara om man om man har produkter som folk vill ha och kan betala för. Det behövs mer av det tänket i offentligvärlden.

Vi talar sällan om behovet av ökad produktivitet och behovet av ”produktutveckling” i offentligvärlden. Istället pratas det skatter och skattenivåer. Beredningens tankar tas nu snabbt som intäkt för att en skattehöjarpolitik är riktig, se Andersson, Högberg, Falk, och Alliansfritt Sverige, fast vad diskussionen egentligen borde handla om är hur välfärdens utbud bättre kan möta folks framtida betalningsvilja.

Johan Westerholm – Mitt i steget – närmar sig frågan på ett mer nyanserat sätt: -”I sammanhanget bör vi därför nu ta en jobbigare debatt, debatten om vad som är det gemensamma åtagandet och vad som skall vara individens ansvar. Den debatten kommer vara smärtsam, för bägge politiska läger.”

Nu är tiden mogen att på allvar blanda in ”produktutvecklaren allmänheten” i diskussionen. Individen själv kan bästa avgöra vad som är värt, vad man vill och inte vill betala för av välfärdstjänsterna. Det är också mot den bakgrunden man måste se vårdval och andra försök att öka medborgarnas valmöjligheter av offentligt finansierade tjänster. Det är också ett sätt att utveckla välfärden i bättre takt med betalningsviljan.

———–

Per Pettersson bloggar i liknande anda, ”nyckeln är individuella lösningar och fler alternativ”. Kent Persson (m) efterlyser nya lösningar snarare än nya skatter. ”Vad som måste göras framöver är helt enkelt en hårdare prioritering av resurserna” säger Olof Lindqvist på sin blogg. Andreas Froby ställer frågan ”måste alla få allt”. Idag fredag har även Expressen kommenterat rapporten i sin ledare.