Etikettarkiv: strandskydd

Den heliga allemansrätten

Plötsligt en dag var miljöminister Andreas Carlgren på frågan om allemansrätten. Menade att det inte var OK att kommersiellt utnyttja andras mark utan att betala för sig eller ta konsekvenserna av en nedskräpad natur. Detta som ett inspel i Naturvårdsverkets pågående översyn av allemansrätten. Måhända också frampressad av centerns traditionella stödorganisation LRF som tagit en mycket stark ställning för det enskilda ägarintresset. LRF vill se över lagstiftningen kring allemansrätten när det gäller näringsverksamhet där just själva basen är intrång på enskild egendom, t ex organiserad bärplockning, forsränning eller liknande.

Svaret lät inte vänta på sig. Torgny Håstad, före detta justitieråd och händelsevis ordförande i Svenska Turistföreningen invände och hävdade att en sådan inskränkning i själva verket skulle skada markägarintresset. Med en svårförståelig logik så argumenterade han för att en ”allemansavgift” för kommersiella aktörer skulle försämra konkurrensförutsättningarna för alla ideella aktörer som sköter sig, som t ex STF, Friluftsfrämjandet, Scouterna m fl, och därmed skulle det rörliga friluftslivet, markägare och i slutänden naturen själv förlora på en sådan förändring. Bättre vore att låta saken bero och allemansrätten vara som den alltid har varit. Även Stefan Nyström från organisationen Svenskt Friluftsliv och andra argumenterar i liknande termer.

Allemansrätten sitter djupt rotad i den svenska folksjälen och sägs spegla en urgammal sedvanerätt men faktum är att det var inte förrän 1940 som begreppet för första gången vandrade in i den svenska vokabulären. Då la Fritidsutredningen fram ett förslag om att förbättra möjligheten för den icke-jordägande delen av befolkningen att idka friluftsliv. I ett av betänkandena så nämns för första gången begreppet ”alle mans rätt”. Innan dess så går begreppet inte att finna i någon ord- eller uppslagsbok.

Först 1974 lagfästs så allemansrätten genom införandet av Naturvårdslagen, 1994 togs allemansrätten in i grundlagen bl a med motiveringen att ”ett så väl inrotat begrepp hos det svenska folket att något hinder mot att skriva in denna rätt inte kunde anses föreligga”.

Gunnar Viktorsson har i sin bok ”Den grundlagsskyddade myten” övertygande visat hur allemansrätten smugits in i svensk rätt genom att anföra gammal sedvanerätt, något som Viktorsson hävdar inte kan beläggas någonstans. Istället menar han att det handlar om ett gigantiskt intrång i äganderätten som dessutom inte stöds av svensk och internationell lag. Även strandskyddslagen från 1951, som kan sägas vara en utvidgning av allemansrätten, är ett sådant ingrepp av monumentala dimensioner. I ett slag så tvångsförvaltades en yta större än Danmark utan annan motivering än att man vill skydda det rörliga friluftslivet.

Sedvanerätt eller ej, den allmänna uppfattningen är ändå att allemansrätten är något som vi ska vårda och utveckla. Och markägare i gemen är säkert villiga att även fortsättningsvis upplåta sina marker för allmänheten så länge det sker i rimlig omfattning. Naturvårdsverkets sammanfattning av allemansrättens rättigheter och skyldigheter i ” Inte störa – inte förstöra” kan sägas vara en pragmatisk uttolkning av rättsläget. Men problemet verkar vara att så fort man försöker förtydliga eller klarlägga rättsläget i allemansrätten så blir ihåligheterna i lagen så uppenbara.

Den översyn som nu görs måste på ett bättre sätt balansera allemansrättens olika intressenter, inte bara allmänhetens. Särskilt markägarperspektivet synes ha kraftigt undervärderats. Vilken annan reform i något annat sammanhang skulle, helt kompensationslöst, kunna förflytta rådigheten över egen egendom till det allmänna. Det påminner mycket om löntagarfonderna där företagen successivt skulle överföras till det allmänna. Strandskyddet utgör här ett särskilt grovt intrång i våra gängse rättsprinciper. Strandskyddet innebär ju ett totalt överflyttande av all rådighet från den enskilde markägaren till det allmänna i allt utom skyldigheten att betala skatt för egendomen. Det rörliga friluftslivet fick plötsligt en rättsstatus överordnad det enskilda ägandet.

I ett mycket välskrivet inlägg i SvD för någon vecka sedan kastar miljöjuristen Gunilla Sellberg fram förslaget att backa tillbaka hela rättsläget till år 1994 dvs det år då ”allemansrätten” skrevs in i grundlagen. Den något paradoxala gemensamma nämnaren mellan Håstad, Viktorsson och Sellberg, om än med helt olika utgångspunkter, verkar vara att allemansrätten bäst bevaras utan lagligt stöd.

Kanske det bästa vore att helt enkelt slopa lagen om allemansrätt!

Bloggar: Linda Hedlund, Helena Duroj, Alltid Rätt Alltid Rött, Ericas Tillhåll, Elias Granqvist, Lotta Olsson, Inger Fredriksson, Inga Magnusson1, Inga Magnusson2,

Mer i media: KKuriren, SvD1, SvD2,

Annonser

Persilja, Naturskyddsföreningen!

Naturskyddsföreningen ägnar en sida på DN Debatt åt att begråta tider som flytt. Urholkad allemansrätt, ett försvagat strandskydd, minskade möjligheter att expropriera mark för naturskyddsändamål, ökade ersättningar för den mark man ändå exproprierar tas som exempel på ett pågående systemskifte. Det är naturligtvis regeringens fel.

Systemskiftet handlar om att nedprioritera svenskens önskan att värna naturen till fördel för det privata ägandet. Vad vet Naturskyddsföreningen om det? Jag trodde denna ideella förening sysslade med naturvård, inte hade synpunkter på äganderättsfrågor.

Det finns många invändningar att göra. André Assarsson, ungmoderat, fullkomligt pulverisar debattartikelns politiska poänger i sin blogg ”Gräslökssocialisterna…”. Ringborg, miljöpartist, gör det solklart vad det grönröda alternativet innebär i valet – äganderätten kommer alltid i andra hand.

Naturskyddsföreningen oroar sig för den biologiska mångfalden men hur är det med den ideologiska mångfalden på sitt eget kansli? Debatten fortsätter på deras blogg. Från opolitisk intresseorganisation till grönröd megafon!

Även Jägarförbundet väljer, lite förvånande, att stämma in kravet på en större allmännytta i skogen. Johan Westerholm väljer att inte ta ställning till sakfrågan utan kommenterar i sin blogg bara den politiska pennfäktningen.