Tag Archives: kalhyggen

Vems är egentligen skogen vi ärvde?

Maciej Zarembas artikelserie i DN om skog och skogspolitik – ”Skogen vi ärvde” – är ett enda långt vältaligt angrepp på den svenska skogsbruksdoktrinen som föreskriver kalhyggen som enda brukningsform.

Möjligtvis har Zaremba något övertolkat det faktiska sakläget men sant är att skogsbolagen i Sverige har lyckats utveckla ett fruktbart samarbete med ansvariga myndigheter för att hålla kostnaden för sin råvaruförsörjning på en så låg nivå som möjligt. Resultatet har blivit det sk trakthyggesbruket, det vi i dagligt tal kallar kalhyggen.

Doktrinen har också gått ut över naturintresset där kalhyggesbruket omvandlat naturlig skog till monokulturer; en skog där alla träd är lika gamla och av samma sort. Det är dock inte vad vi normalt lägger in i begreppet skog. En ”riktigt” skog är ju något som innehåller träd och buskar av många olika arter och åldrar. Zaremba skriver förfärat om hur skogen förvandlats till vedåkrar.

Den ansvariga myndigheten Skogsstyrelsen har samtidigt tagit som sin uppgift att hålla efter trilskande skogsägare som haft alternativa åsikter om hur man kan sköta sin skog. Den som inte sköter skogen på det sätt som Skogsstyrelsen föreskriver stäms inför domstol. Motivet oftast att återväxten inte kan garanteras. Ungefär som att naturen inte klarar sin egen reproduktion.

Fallet Harald Holmberg är klassiskt. Han ville plockhugga dvs avverka träd för träd så som man gjorde förr i tiden men fick nej från Skogsstyrelsen. Skogsstyrelsen tvivlade på naturens egen förmåga till återväxt, den kunde inte garanteras. Så därför ålade Skogsstyrelsen Harald Holmberg att fälla all skog och plantera ny skog istället och stämde honom inför domstol för att han insisterade på att fälla träd för träd. Fallet lades dock ner när åklagaren tagit del av Holmbergs försvarsinlaga.

Det envisa hyggeskramandet och misstron till naturens egen reproduktions-förmåga från Skogsstyrelsen är svår att förstå. Först de senaste åren har en viss omprövning kunnat skönjas. Kalhyggen kanske inte är det enda sättet att bruka skogen på. I många länder i Europa är kalhyggen förbjudna, så var det även i Sverige före kriget. Skogsstyrelsen talar nu istället om det kalhyggesfria skogsbruket. Notera det pikanta språkbruket; cheeseburgare utan ost!

Zarembas artikelserie skjuter framför allt in sig på de miljömässiga konsekvenserna, både vad gäller biologisk mångfald, förfulning och inskränkningar i det rörliga friluftslivet som blir resultatet av ett ensidigt produktionsinriktat skogsbruk.

Men den rådande doktrinen har också gått ut över enskilda skogsägare som under en mycket lång tid fått sämre betalt än sina kollegor i andra länder och lett till bländande vinster för skogsbolagen, i många fall en ren överlönsamhet. Något det sällan talas om.

Skogsstyrelsen har här totalt missat sitt uppdrag att fungera som en konstruktiv kraft i utvecklingen av alternativa skogsbruksformer och skogsprodukter. Resultatet är en skogsproduktion helt inriktad på massaved och utan någon kvalitetsproduktion att tala om. Visst är det skandal att Sverige som en av de största producenterna av skogsråvara inte kan producera riktigt möbel- eller snickeritimmer.

Här borde Skogsstyrelsen istället ha kunnat agerat mer aktivt. Mångfald handlar inte bara om biologisk mångfald utan även om att utveckla många olika bruksformer, produkter och alternativ.  Något också Åsa Romson (MP) efterlyser:  ”– Vi borde stimulera alternativa hyggesmetoder”.

I kölvattnet av debattserien höjs nu röster för mer regleringar och kontroll i skogen. Skogen är för viktig för att överlåtas till skogsägaren själv. ”Att äga mark innebär inte rätt att utnyttja den hur som helst, det vet varje villaägare. Hänsyn måste tas till grannar, miljön och det omgivande samhället”  skriver t ex DN i en uppföljande ledare.

Från naturintresset finns en underliggande misstro att skogsägare inte vill skogens bästa och håller man inte efter dem så kommer skogen försvinna eller förtvina. Sanningen är ju precis tvärtom, det växer upp mer skog än vad vi hinner hugga ner.

Bland många reformivrare går förvånande nog även Folkpartiets Gröna Liberaler ut och kräver förändring av avverkningstillstånden.

– Det är uppenbart att det här systemet inte fungerar. I stället behövs ett tillståndsförfarande med allmänrättsliga principer, säger Karin Karlsbro, ordförande i FP:s miljöarbetsgrupp, till tidningen ATL.

Det är ju en spetsigare myndighet som ägnar sig åt sitt uppdrag och inte springer ärenden åt skogsjättarna som behövs, inte nya regelverk och mer byråkrati.

För Zaremba räcker det nu inte med det, efter att ha varvat upp mer och mer allteftersom artikelserien utvecklats. I sin senaste artikel hävdar han på fullt allvar att skog inte kan utgöra en exklusiv egendom och underkänner i ett slag heliga liberala principer i allmänhet och äganderätten i synnerhet.

Skog är landskap, är allmän angelägenhet, är inte längre enskild egendom följande en marxistisk logik.

En som ståndaktigt står emot och kraftfullt försvarar äganderätten och de grundläggande principer som gäller i skogspolitiken är jordbruksminister Eskil Erlandsson (c) som frankt hävdar att ”av äganderätten följer förfoganderätten.” Finns det inga särskilda natur- eller kulturvärden gäller skogsägarens rätt att bruka skogen.”

Som liberal vill jag envist hävda att det är bara skogsägaren själv som ska bestämma hur skogen ska brukas, om skogen ska vara hög- eller lågavkastande, vilka träd som ska stå i skogen, om den ska avverkas eller ej – förutsatt att man följer de regler som gäller.

Zarembas artikelserie sätter fingret på ett skogsbruk i kraftfullt behov av förändring men i mina ögon handlar det framförallt om att tydliggöra Skogsstyrelsen roll och funktion – inte att utmana äganderätten. Vems är egentligen skogen vi ärvde?

Bland många bra bloggar: CornucopiaHelena von SchantzIniskogenStaffan Werme, Staffan Danielsson

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5;

Annonser