Etikettarkiv: Zaremba

Äntligen!

Äntligen börjar läkarna själva blanda sig i diskussionen om hur vården ska organiseras och styras. ”Läkaruppropet” har på kort tid samlat in över 4000 namn (dagsnoteringen midsommaraftons förmiddag). Det är sannerligen på tiden att även de som professionellt jobbar med verksamheten börjar delta i vårdens verksamhetsutveckling. Zarembas artikelserie ”Den olönsamma patienten” har i så fall gett ett verkningsfullt eftereko.

Nu riktar ”Läkaruppropet” ett diffust anklagande finger mot politikerna utan att själva komma med några konkreta förslag. Men det är gott nog att läkarna äntligen höjer sin röst. I det hålrum som uppstod när läkarna abdikerade från ansvaret att delta i sjukvårdens verksamhetsutveckling har det getts alltför mycket utrymme åt tjänstemän och politiker. Det har varit till nackdel för patienten och i längden personalen i vården.

Att peka med anklagande fingrar i olika riktningar är dock inte så konstruktivt. Nu måste kraften ägnas att vrida utvecklingen rätt. Det finns inga andra sanningar än att alla behöver hjälpas åt för att lyckas skapa en vård som är mänsklig, effektiv och rolig att jobba i. Läkare, sjuksköterskor, tjänstemän, politiker och patienter. Det klarar vi inte om någon grupp ställer sig utanför.

Ersättningssystemet har varit väldigt kritiserat då det anses att det tvingar fram en jakt på lätta intäkter på bekostnad av de svårare sjuka. Det är lätt att peka på anomalier med alla ersättningssystem. Man i andra branscher där komplexiteten på uppdragen är stor och relationiken mellan uppdragsgivare och uppdragstagare är betydelsefull förekommer  sällan besöksersättning. Hitta den advokat, arkitekt, revisor, konsult som tar betalt per besök. Det finns goda skäl till det; kvalitetskraven tål inte den typen av ersättningsmodell.

I sjukvården vill man gärna hitta ett uniformt ersättningssystem som gäller över hela linjen. Men vården är inte uniform. Man kanske måste acceptera flera olika typer av ersättningssystem. Om detta har jag bloggat tidigare. Birgitta Rydberg bloggar om kvalitetsutvecklingen och gör lite tillrättalägganden från DN. Även SR rapporterar.

Mina partikollegor Anna Starbrink och Olov Lindquist har också kommenterat den fortsatta debatten.

Ser fram emot vad detta upprop kan leda till!

Annonser

Kommunikationskontroll

I söndagens DN läser jag två kommentarer till Zarembas artikelserie om vården. Läkaresällskapet, som inte oväntat är positiva till serien, och Roger Molin, nationell vårdvalssamordnare, som är djupt kritisk.

Läkarsällskapet vill bekräfta den bild som ges i artikelserien av en vård som går på knäna och där ekonomiska avvägningar alltmer kommit att gå före läkarens löfte om att vårda, lindra, trösta. Molin avfärdar Zaremba som en oseriös upptecknare av anekdoter och detaljer.

Det finns väl knappast en sanning och saker går säkert att se på olika sätt utan att den ene eller andre behöver ha fel. Svårt är dock att invända mot att väldigt många som varit i kontakt med vården har mer eller mindre tråkiga erfarenheter och upplevelser som man beredvilligt delar med sig av. Det är trist för det gör att vården ständigt hamnar på defensiven och tvingas försvara sig på ett sätt som inte hade varit nödvändigt om vården jobbat bättre med sin kommunikation.

En gammal sanning är att om man inte själv aktivt jobbar med att skapa bilden av sin verksamhet så skapas den av någon annan; och då inte nödvändigtvis en positiv bild. Varje dag skapas bilden av vården. Varje dag görs också underverk i vården. Varje dag ställs man inför nya kriser. Och löser dem. Men det är inte bilden som framkommer i media och därigenom i diskussionen runt många köksbord.

Vem går med glädje till en arbetsplats som ständigt utmålas som en krisverksamhet? Vilka förväntningar får en patient eller anhörig som ständigt matas med negativa bilder av den vård som man måste konsultera. Kan vårdresultatet rent av påverkas?

Vården måste ta kontroll över bilden av sig själv – sin egen profil – och inse att en systematisk kommunikation med bredare grupper är en synnerligen viktig del av verksamheten på samma sätt som kommunikation med patienterna är en självklar del av vården.

Intressanta bloggar: DHE, Pesto Silvestri

Vems är egentligen skogen vi ärvde?

Maciej Zarembas artikelserie i DN om skog och skogspolitik – ”Skogen vi ärvde” – är ett enda långt vältaligt angrepp på den svenska skogsbruksdoktrinen som föreskriver kalhyggen som enda brukningsform.

Möjligtvis har Zaremba något övertolkat det faktiska sakläget men sant är att skogsbolagen i Sverige har lyckats utveckla ett fruktbart samarbete med ansvariga myndigheter för att hålla kostnaden för sin råvaruförsörjning på en så låg nivå som möjligt. Resultatet har blivit det sk trakthyggesbruket, det vi i dagligt tal kallar kalhyggen.

Doktrinen har också gått ut över naturintresset där kalhyggesbruket omvandlat naturlig skog till monokulturer; en skog där alla träd är lika gamla och av samma sort. Det är dock inte vad vi normalt lägger in i begreppet skog. En ”riktigt” skog är ju något som innehåller träd och buskar av många olika arter och åldrar. Zaremba skriver förfärat om hur skogen förvandlats till vedåkrar.

Den ansvariga myndigheten Skogsstyrelsen har samtidigt tagit som sin uppgift att hålla efter trilskande skogsägare som haft alternativa åsikter om hur man kan sköta sin skog. Den som inte sköter skogen på det sätt som Skogsstyrelsen föreskriver stäms inför domstol. Motivet oftast att återväxten inte kan garanteras. Ungefär som att naturen inte klarar sin egen reproduktion.

Fallet Harald Holmberg är klassiskt. Han ville plockhugga dvs avverka träd för träd så som man gjorde förr i tiden men fick nej från Skogsstyrelsen. Skogsstyrelsen tvivlade på naturens egen förmåga till återväxt, den kunde inte garanteras. Så därför ålade Skogsstyrelsen Harald Holmberg att fälla all skog och plantera ny skog istället och stämde honom inför domstol för att han insisterade på att fälla träd för träd. Fallet lades dock ner när åklagaren tagit del av Holmbergs försvarsinlaga.

Det envisa hyggeskramandet och misstron till naturens egen reproduktions-förmåga från Skogsstyrelsen är svår att förstå. Först de senaste åren har en viss omprövning kunnat skönjas. Kalhyggen kanske inte är det enda sättet att bruka skogen på. I många länder i Europa är kalhyggen förbjudna, så var det även i Sverige före kriget. Skogsstyrelsen talar nu istället om det kalhyggesfria skogsbruket. Notera det pikanta språkbruket; cheeseburgare utan ost!

Zarembas artikelserie skjuter framför allt in sig på de miljömässiga konsekvenserna, både vad gäller biologisk mångfald, förfulning och inskränkningar i det rörliga friluftslivet som blir resultatet av ett ensidigt produktionsinriktat skogsbruk.

Men den rådande doktrinen har också gått ut över enskilda skogsägare som under en mycket lång tid fått sämre betalt än sina kollegor i andra länder och lett till bländande vinster för skogsbolagen, i många fall en ren överlönsamhet. Något det sällan talas om.

Skogsstyrelsen har här totalt missat sitt uppdrag att fungera som en konstruktiv kraft i utvecklingen av alternativa skogsbruksformer och skogsprodukter. Resultatet är en skogsproduktion helt inriktad på massaved och utan någon kvalitetsproduktion att tala om. Visst är det skandal att Sverige som en av de största producenterna av skogsråvara inte kan producera riktigt möbel- eller snickeritimmer.

Här borde Skogsstyrelsen istället ha kunnat agerat mer aktivt. Mångfald handlar inte bara om biologisk mångfald utan även om att utveckla många olika bruksformer, produkter och alternativ.  Något också Åsa Romson (MP) efterlyser:  ”– Vi borde stimulera alternativa hyggesmetoder”.

I kölvattnet av debattserien höjs nu röster för mer regleringar och kontroll i skogen. Skogen är för viktig för att överlåtas till skogsägaren själv. ”Att äga mark innebär inte rätt att utnyttja den hur som helst, det vet varje villaägare. Hänsyn måste tas till grannar, miljön och det omgivande samhället”  skriver t ex DN i en uppföljande ledare.

Från naturintresset finns en underliggande misstro att skogsägare inte vill skogens bästa och håller man inte efter dem så kommer skogen försvinna eller förtvina. Sanningen är ju precis tvärtom, det växer upp mer skog än vad vi hinner hugga ner.

Bland många reformivrare går förvånande nog även Folkpartiets Gröna Liberaler ut och kräver förändring av avverkningstillstånden.

– Det är uppenbart att det här systemet inte fungerar. I stället behövs ett tillståndsförfarande med allmänrättsliga principer, säger Karin Karlsbro, ordförande i FP:s miljöarbetsgrupp, till tidningen ATL.

Det är ju en spetsigare myndighet som ägnar sig åt sitt uppdrag och inte springer ärenden åt skogsjättarna som behövs, inte nya regelverk och mer byråkrati.

För Zaremba räcker det nu inte med det, efter att ha varvat upp mer och mer allteftersom artikelserien utvecklats. I sin senaste artikel hävdar han på fullt allvar att skog inte kan utgöra en exklusiv egendom och underkänner i ett slag heliga liberala principer i allmänhet och äganderätten i synnerhet.

Skog är landskap, är allmän angelägenhet, är inte längre enskild egendom följande en marxistisk logik.

En som ståndaktigt står emot och kraftfullt försvarar äganderätten och de grundläggande principer som gäller i skogspolitiken är jordbruksminister Eskil Erlandsson (c) som frankt hävdar att ”av äganderätten följer förfoganderätten.” Finns det inga särskilda natur- eller kulturvärden gäller skogsägarens rätt att bruka skogen.”

Som liberal vill jag envist hävda att det är bara skogsägaren själv som ska bestämma hur skogen ska brukas, om skogen ska vara hög- eller lågavkastande, vilka träd som ska stå i skogen, om den ska avverkas eller ej – förutsatt att man följer de regler som gäller.

Zarembas artikelserie sätter fingret på ett skogsbruk i kraftfullt behov av förändring men i mina ögon handlar det framförallt om att tydliggöra Skogsstyrelsen roll och funktion – inte att utmana äganderätten. Vems är egentligen skogen vi ärvde?

Bland många bra bloggar: CornucopiaHelena von SchantzIniskogenStaffan Werme, Staffan Danielsson

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5;