Landsbygden – ett ekosystem i obalans

Landsbygdens dilemma är att man inte bara avfolkas utan att man även tvingas ta hand om en oproportionerligt stor del av den icke arbetande befolkningen. Man utbildar de unga som sedan flyttar iväg till städerna för att jobba och när man sen blir pensionär så flyttar man tillbaka och där står hemkommunen med en omöjlig försörjningsbörda. Med enbart de stora städerna som draglok så hamnar hela ekosystemet i obalans.

Det blir som sjön som bara innehåller småaborrar. Det behövs fisk av alla stor-lekar för att sjön ska upplevas som en frisk sjö. Om landsbygden bara kan här-bärgera tusenbröderna och de större städerna bara de stora fiskarna så finns här en politiskt uppgift.

Därför måste en bra landsbygdspolitik innehålla något som i grunden återställer ekosystemet och inte bara dämpar effekterna av obalansen. Skatteutjämnings-systemet är ett exempel på en åtgärd som bara tar bort symptomen men inte går till botten med de faktiska problemen.

Det är mångfalden som måste värnas. Sverige blir ett bättre land om det finns städer, tätorter och landsbygd av olika storlekar och profil. De kan inte form-stöpas i en gemensam mall utan måste utvecklas utifrån sina egna förutsättningar och konkurrensfaktorer.

Landsbygden behöver också en bättre näringslivsstruktur. Det måste finnas något emellan de internationella storföretagen, sprungna ur den gamla bruks-miljön, och alla tusentals egenföretagare. Det krävs en bättre förståelse för vilka drivkrafter som lockar fram en sådan utveckling.

I mina ögon handlar det om tron på företagande som motorer och samhället som serviceinrättning. Inte tvärtom. Det är företag och deras framgång som driver tillväxt. Och en förutsättning kan vara tillgången till service eller samverkan med andra företag. Där har kommunerna sin viktigaste uppgift; att leverera service och hjälpa till med samverkan.

Men i grund och botten handlar det om att attrahera de människor som startar och får företagen att växa till sig och bli framgångsrika. Som Anita Brodén, folk-partistisk riksdagsledamot med särskilt intresse för landsbygds- och företagar-frågor, påpekade på seminariet; ”en ensam individ kan sätta sin prägel på en hel bygd”.

Jag skulle därför önska att mitt parti Folkpartiet – som just nu sitter och grubblar på hur en framtida landsbygdspolitik ska utformas – breddade sitt bevarande-fokus och sina djupa omsorger om naturen och den biologiska mångfalden att även omfatta industrin och småföretagarna. Det är de som är de hotade arterna på landsbygden.

Företagsamma människor drar till sig fler företagsamma människor men inte sätter man sig och metar i en sjö om det bara finns småaborre i den. Att locka dessa med ekonomiska incitament känns naturligt men för många är kanske möjligheten till ett rejält lyft boendemässigt det viktigaste argumentet för en flytt. Större, vackrare, nära naturen, billigare boende.

Ofta har alla möjliga hållbarhetsargument en framträdande plats  i landsbygds-politiken. Det ångestfyllda förhållandet till bilism och s k glesa strukturer gör det oftast omöjligt att exploatera landsbygdens unika konkurrensfördelar för t ex bostadsbyggande.

Detta trots att landsbygden står för den absoluta merparten av alla ekosystem-tjänster som produceras i vårt samhälle. Som region torde Landsbygden helt klart återfinnas på balansräkningens tillgångssida när det gäller ekosystemet även om folk där kör bil mer än andra och bor strandnära och i en gles struktur.

Om man vill ha landsbygden som mer än ett tittskåp så måste man  möjliggöra en friare exploatering landsbygdens unika konkurrensfördelar; naturen, stränderna och stillheten för de som ska bo och verka där. Inte bara besökarna. Det är inte landsbygdspolitikens uppgift att lösa klimatfrågan.

Man åker inte heller till en dålig fiskesjö om det knappt går att ta sig dit. Därför är transportfrågan en fullkomligt fundamental fråga för landsbygdens fortsatta existens. Och visst finns det utrymme för utveckling här. Det är över hundra år sedan som järnvägen byggdes och etsade fast en ekonomisk/geografisk struktur.

Dagens samhälle kräver smartare transportlösningar än så för att spegla behovet och den ekonomiska verkligheten. Idag har vi tämligen fungerande digitala motorvägar över hela Sverige men fortfarande finns förfärande brister när det gäller de fysiska transporterna, vare sig det gäller människor eller gods.

Så min andra önskan till mitt parti är att frågan om den fysiska infrastrukturens modernisering i Sverige får ett större genomslag i kommande landsbygds-politiska program.

Det här är bloggning nummer två om landsbygdspolitikens utmaningar. Den första bloggningen – ”Den undersysselsatta landsbygden” – hittar du här. En tredje bloggning kommer inom kort. Den kommer uppehålla sig mer kring praktiska förslag som jag tycker Folkpartiet bör driva. 

Jordbruksverket har en särskild site i ämnet: Allt om landet och deras landsbygdsstrateg Christel Gustafsson (som också deltog på seminariet) följer ämnet: Se Landet1, Se Landet2, DN, JsV1, JsV2, DN2

10 responses to “Landsbygden – ett ekosystem i obalans

  1. Det är så här den nya strandskyddslagen fungerar

    Kommunerna ska ansvara för strandskyddet och ge dispens. Men alla dispenser granskas av Länsstyrelsen och över länsstyrelsen granskar Naturvårdsverket och Boverket.

    Samt en massa friluftsföreningar. Kommunerna vill ju sköta sig och det innebär att det blir mycket svårt att få en dispens av kommunen. Chansen att få dispens beviljad efter alla överprövningar är ungefär 1 %.

  2. Pingback: Det svänger om landsbygdspolitiken | Hans Åberg

  3. Landsbygdsutveckling i strandnära lägen (L.I.S.) funkar inte 2013

    Just för att ett område ska kunna pekas ut som ett landsbygdsutvecklingsområde i strandnära lägen alltså (LIS). Måste ett stort antal kriterier som anges i miljöbalken vara uppfyllda.

    Dessa kriterier anger bland annat att reglerna ska tillämpas mycket restriktivt i miljöbalken. Som att det måste finnas vägar och bussförbindelser till dessa sjöar annars går det inte att genom föra detta.

    Finns det en tätort inom 9 km avstånd då räknas inte det som en landsbygd. Det måste finnas bil vägar till sjön. Annars får man inte igenom ett LIS-område överhuvudtaget.

    Man kommer aldrig att få bygga i glesbygden just för att det finns för lite hus vid sjön och dåligt med vägar där. En kommun kan peka ut ett LIS-område.

    Det är Länsstyrelsen som har det slutgiltiga ordet på hela LIS processen. Det är så det funkar med den nya strandskyddslagen. Senast uppdaterad nu i juni 2013.

  4. Antagligen kan man dra den här frågan inför EU-rätten. Men vem orkar göra det.

  5. Pingback: Landsbygdspolitik och sjävbestämmande | Hans Åberg

  6. Landsbygdsutveckling i strandnära lägen har för höga krav

    Det är så att Länsstyrelsen lämnar naturligtvis in synpunkter i kommunernas process med att ta fram LIS-områden till översiktsplanen. När ett område pekas ut som LIS-område innebär det inte att strandskyddet inom området upphävs överhuvudtaget.

    Varje verksamhet, byggnation, åtgärd och dylikt som är förbjuden att utföra inom strandskyddsområde måste prövas mot de särskilda skäl som finns angivna för dispens i miljöbalken. De särskilda skäl som kan åberopas står i 7 kap 18 c punkt 1-6 och d §§ miljöbalken. Det sistnämnda kan åberopas om det gäller ett LIS- område.

    När det gäller landsbygdsutveckling i strandnära läge (LIS) får man beakta om ett strandnära läge för en byggnad, verksamhet, anläggning eller åtgärd bidrar till utvecklingen av landsbygden.

    Och när det gäller byggnation av enstaka en- eller två bostadshus inom LIS- område är en förutsättning för dispens att det uppförs i anslutning till ett befintligt bostadshus.

    Det som finns skrivet om begreppet i anslutning till är ”Endast i undantagsfall, huvudsakligen i glest bebyggda delar av landet eller vid gårdsmiljöer, kan ett hus anses ligga i anslutning till ett befintligt bostadshus om avståndet är tvåhundra meter.

    I större delen av Sverige bör avståndet i allmänhet vara klart mindre än så för att bestämmelsen ska vara tillämplig” (regeringens proposition 2008/09:119).

    Anledningen är att det annars finns en risk att ny bebyggelse utvecklas på ett ostrukturerat och felaktigt sätt och med stora avstånd och att det i många fall inte skulle finnas kvar några stora orörda strandskyddsområden för djur och växtriket och för allmänheten.

    En anledning till att det finns de som upplever motsättningar i strandskyddsärenden kan vara att man haft högre förväntningar på lättnader i strandskyddet än vad som faktiskt medges i lagen.

  7. Länsstyrelsen sabbar landsbygden i strandnära lägen

    Landsbygden försvinner allt mer och Länsstyrelsen låter det ske med en död landsbygd. Gör det lättare att bygga som det var innan nittonhundra sjuttiofem då man kunde bygga vid vatten.

    Jag har visat hur det ska gå till när man beviljar byggen vid vatten och det tål inte myndigheter. Mjuka upp det så hårt reglerade strandskyddet. Det är ju typiskt svenskt med strandskydd. Värna massinvandringen dem måste också bo någonstans så bygg mer vid vatten. Alla kan inte bo i storstäderna?

  8. Tips på Strandskyddet i landsbygden borde förändras

    Givetvis borde det vara tillåtet att bygga vid stränder med villkor att man inte hindrar någon att komma dit. Man stickar av en tomtruta och där bygger man ett fritidshus en bod och ett dass och håller sig inom denna ruta på ca 500 kvm borde räcka.

    Resten av sin egna tomt ska vem som helst kunna gå som de vill. Där gäller allemansrätten. Brygga ska man absolut få ha men den ska vem som helst få gå på. Blir folk osäkra om man får gå i land och vara på marken med stugan en bit upp då ska man göra det så tydligt att ingen undrar om man får vara där eller inte.

    Med flera skyltar som t ex välkommen på min mark och välkommen att bada här, ska det stå vid bryggan. Länsstyrelsen säger: Att du kommer privatisera din mark mer och mer?

    Svar på det är att det ska stå som ett villkor för att få dispens från strandskyddet. Att man bara får bygga inom tomtrutan och bygger man utanför då har man gjort sig skyldig till miljöbrott och får dryga böter om man inte snabbt återställer detta.

    Vi tycker att det är bättre att få bygga vid stränder på en begränsad del av sin egen mark än att inte alls få göra det som det är i dagens strandskyddslag landsbygdsutveckling, medelstora sjöar 2014.

  9. Pingback: Landsbygdens infrastruktur statens uppgift | Hans Åberg

  10. Strandskyddet borde balanseras mer

    Det borde vara ett långsiktigt hållbart regelverk som krävs för ett mer rättvist strandskydd. Att man finner en balans mellan allmänhetens tillgång till strandkanten och den enskilda fastighetsägarens nyttjanderätt av sin mark.

    Till exempel att markägaren bara får en ruta att bygga på. Ungefär 50 m från strandkanten. Sätta upp en enkel sommarstuga men man får bara bygga i rutan och inte utanför även om man äger marken.

    Då kan allmänheten gå längs strandkanten hur mycket dem vill. Samt att markägaren får bygga sin stuga. Då skulle man kunna få gå i land på fler stränder.

    Stränder där det inte finns stugor är oftast igenvuxna med mycket sly = ingen kan gå där och ingen får bygga nytt. Gud så dumt, gör det enklare att få bygga vid stränder på landsbygden och det skapar mer arbeten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s