Det svänger om landsbygdspolitiken

Det är mycket landsbygdsfrågor nu. Först kom Vinnova med en studie – ”Vad ska man ha ett land till?” – som visade att landsbygden är kroniskt undersysselsatt med en potential att sysselsätta ytterligare en kvarts miljon människor, vilket i o f s är ett annat sätt att uttrycka att folk hänger sig kvar trots att det inte finns jobb att försörja sig på. Jag bloggade om det, faktiskt två gånger, för jag tyckte det var en intressant vinkel.

Sen kom en forskare som i DN berättade att ö-liv inte lockar människor längre. Öarna avfolkas i en allt snabbare takt och antal fastboende blir allt färre. Men det är ju ett problem som inte rör bara Sveriges öar utan hela Sveriges landsbygd. Jag tycker att man med fog kan tala om kris i befolkningsfrågan.

Häromdagen rapporterade så en forskare från Expertgruppen i offentlig ekonomi (ESO)  på SvD Brännpunkt att det s k landsbygdsprogrammet varit i det närmaste verkningslöst. 36 miljarder, varav hälften finansierats av Sveriges skattebetalare och hälften av EU (men vem finansierar egentligen det?) har gått upp i rök utan att lämna något annat efter sig än att de trängt undan verksamheter som annars hade kommit till stånd utan bidrag.

Tesen stöds även av Vinnovas studie där det bl a sägs att ”decennier av arbetsmarknadspolitik, nationell- och europeisk regionalpolitik, regionalt riktade transfereringar och investeringsprojekt, lokala ”utvecklingsprojekt” m.m. har troligen bara marginellt påverkat den regionala fördelningen av sysselsättning och befolkning.”

Forskaren från ESO förordade därför en total omläggning av landsbygds-programmet. ”I stället för att försöka att vända befolkningsströmmar, vilket alla tidigare försök har misslyckats med, bör man satsa på att mildra de problem som är förknippade med avfolkningen. Satsningar på permanenta strukturer bör prioriteras framför satsningar på tillfälliga och kortsiktiga projekt.” 

Även Vinnova resonerade i liknande termer men flaggade särskilt för bristen på specialister för det landsortsbaserade näringslivet som främsta hinder för tillväxt och expansion.

De politiska partierna, trendkänsliga som de är, är inte sena att mobilisera. Centern som har kärnväljare att försvara och försöker freda attacker mot sin domän har gjort utspel om både ko-avdrag och att prioritera landsbygdsprogrammet. Ett program som Eskil Erlandsson olyckligtvis lovprisade bara ett par veckor innan det sågades av ESO-experten vilket snabbt noterades av SvD.

Moderaterna kom med ett utkast till landsbygdsprogram i förra veckan. Socialdemokraterna har tillsatt två regionalpolitiska talesmän och Folkpartiet har en grupp gående som ska ta fram ett nytt landsbygdspolitiskt program.

Svänger det om landsbygdspolitiken? Nja, kanske inte helt men nog verkar det som om det finns rätt goda  möjligheter till en konstruktiv förändring av landsbygdspolitiken framöver.

4 responses to “Det svänger om landsbygdspolitiken

  1. Ska vi utveckla eller avveckla det svenska jordbruket?

    Siri Steijer skrev den 6 aug att Jorbruksprogrammet delvis har slagit fel och måste ändras på några punkter. Det är möjligt att det behövs, men hur kan man skriva så här:
    ”Jordbruksprogrammet är omdiskuterat som det är, inte minst för sin protektionistiska natur. Att subventionera EU:s inhemska jordbruk dämpar handeln med utomstående länder, vilket gör det svårare för utvecklingsländer att ta sig in på världsmarknaden (och därmed ur fattigdom). Dessutom gör det jordbruksprodukterna dyrare för konsumenterna i EU-området. Även om pengarna gick dit de borde, är det alltså ett system med många förlorare.”

    Tydligen vet inte Steijer att vårt svenska jordbruk håller på att avvecklas trots det stöd det får. Antalet småbönder och lantbrukare blir allt färre och snart finns det bara några mycket stora livsmedelsproducenter kvar. Kanske också några entusiastiska gårdsförsäljare och s k stadsodlare. Utländskt producerad och importerad, billigare mat håller på att slå ut den inhemskt producerade – i den heliga frihandelns namn. Samtidigt vill de flesta av oss ha lokalt producerad, småskaligt och närodlad ekologisk mat. Då måste vi ju utveckla istället för att avveckla det svenska jordbruket! Och vi behöver då fler istf färre bönder och lantbrukare! Det är ju dessutom endast dessa och deras betande djur som kan se till så vi får behålla våra fina, öppna landskap. Vill inte Steijer ha kvar detta heller?

    I dagsläget är det är ett problem att vår närodlade, småskaligt och ekologiskt producerade mat är så pass dyr. Många väljer därför den billigare, ofta sämre och importerade. Vi kan säkert få fler att öka sin medvetenhet genom att informera om att bra mat faktiskt måste få kosta lite mer. Det kan nog leda att en del ändrar sitt köpbeteende. Men vi måste också öka subventionerna till jordbruket så att även människor med låg inkomst får råd att köpa bra mat. Jag är övertygad om att i stort sett alla skulle välja att köpa svenskodlad, ekologisk mat om man hade råd.

    Vidare: vad jag förstår anser tydligen Steijer att vi bäst hjälper utvecklingsländerna ur fattigdom genom att det sker på bekostnad av vårt eget jordbruk. Det blir svårare för dem att ta sig in på världsmarknaden om vi subventionerar vårt eget jordbruk, skriver hon. Jag är ganska övertygad om att fattiga utvecklingsländer bäst behöver den mat de själva producerar. Prylar av olika slag är väl bra om de kan exportera, men mat är det ju ofta brist på i dessa länder.
    De som eventuellt skulle tjäna på export av livsmedel i utvecklingsländerna skulle dessutom inte bli folk i allmänhet. Det skulle bli de stora multinationella företag som etablerar sig i dessa länder eftersom arbetskraften där är så mycket billigare!

    Stefan Kvant
    Helsingborg

    • Hej Stefan – det svenska jordbruket hade avvecklat alla former av stöd 1992. Sen gick vi med i EU 1995 och fick tillbaka hela härligheten. Det var olyckligt. Att utan vidare nu ta bort dessa är jag inte heller övertygad om fungerar men på sikt måste de bort.

      Jag tror som du att det svenska jordbruket måste bygga sin attraktivitet på att ta fram ”rena” produkter; ett kött som inte innehåller massa kemikalier och djur som får växa upp under etiskt schysta förhållanden, spannmål och grönsaker som inte innehåller växtgifter. Problemet har varit att få konsumenterna att acceptera detta när priset är så mycket högre. Här tror jag att ”bonderörelsen” måste satsa ännu mer på marknadsföring än vad som görs idag. Det handlar om att förändra den svenska konsumentens attityder i grunden. Att gå från pris till kvalitet.

      När det sen gäller lönsamheten i jordbruket så är det slående att om man betraktar hela kedjan från ax till limpa så är bonden den ende som inte tjänar pengar. Alla andra i det ”jordbruksindustriella komplexet” tjänar pengar – utsädesleverantören, maskinleverantören, kvarnen, matproducenten, distributören, livsmedelsbutiken m fl – men inte bonden. Särskilt konstigt är det när man tänker på att bonderörelsen faktiskt kontrollerar stora delar av kedjan. Hur har det blivit så?

      mvh/Hans

  2. Pingback: Landsbygdspolitik och sjävbestämmande | Hans Åberg

  3. Pingback: Landsbygdens infrastruktur statens uppgift | Hans Åberg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s