Fulvinster och finvinster

Skrev för någon vecka sedan en blogg om vinster i välfärden som publicerades på Folkpartiets Stockholmsblogg. För fullständighetens skull publicerar jag den även här på min egen blogg. 

Likt en mask på en metkrok vrider sig nu större delen av det politiska etablissemanget inför frågan om vinster i välfärden och vilka som får äga välfärdsbolag. När till och med borgerliga politiker börjar svaja i den mediala snålblåsten, då blir jag bekymrad.

Vinst i välfärden är något vi alltid accepterat. Varje år köper offentligvärlden varor och tjänster för över 800 miljarder. Större delen hamnar i vinstgivande företag, inte sällan ägda av riskkapitalbolag. En liten del går till direkt vård, omsorg och skola. Största delen handlar om olika insatsvaror som krävs för att offentligvärlden ska snurra runt. Utan vinst, inga varor och tjänster.

I andra sammanhang betraktas vinst som tecken på en välvårdad verksamhet. Nöjda kunder belönar bra verksamheter som genererar vinst. Nu vill man skilja på fulvinster och finvinster. Att skriva en bok och tjäna pengar på den är ok men inte att lära någon läsa boken, att tillverka en blöja är ok men inte att byta den, att sälja en röntgenapparat med vinst är ok men inte att analysera röntgenplåten. Fulvinster och finvinster. Svårbegripligt.

Övervinster är stötande var de än uppstår. Men, övervinster i välfärdssektorn är ju oftast resultatet av kvalitetshöjande effektiviseringar. Någon kramar luften ur systemet vilket genererar överskott, ibland extrema. Välfärdsoligarker skapas. Det kan tyckas stötande men är frukten av ett förbättringsarbete som ytterst kommer samhället till del.

Vår uppgift som politiker är att styra upp marknaden och upphandlingar så att övervinster inte uppstår. Men att begränsa eller helt förbjuda vinster är som att säga till en sjuk att du får inte ha feber, framförallt inte hög.

Våra välfärdssystem måste vara effektiva och skapa nytta för brukarna. Vi vill vara generösa men inte dyra. Ett nyckelbegrepp i detta sammanhang är mångfald. Jag är helt övertygad om att system med många olika typer av utförare och ägare är effektivare än ett homogent.

Mångfald innnebär alternativ för mig som konsument eller brukare. Människor är olika med olika behov, preferenser och prioriteringar. ”One size fits all” fungerar inte som koncept. Mångfald bland producenter innebär också konkurrens om verksamhetsidéer. Det driver utvecklingen mycket mer än bara förändringstryck från brukare och beställare.

Här behövs både offentligt drivna verksamheter, ideella och privata, både vinstmaximerande och vinstbegränsade. Det är mitt huvudskäl till varför jag är inte kan avskriva vinstdrivande verksamheter i välfärden. Jag ger mig inte om vinster i välfärden. De behövs för mångfalden. Mångfald och vinster skapar ett bättre välfärdssystem!

Den omvända Pysslingen-debatten

Attendos ägare skiftar ut en miljard. Orimliga vinstuttag. Kanske, men hur blev det så höga vinster? De som höll i upphandlingarna tyckte antagligen att de tog ett bra beslut när de valde Attendo och höll nere kostnaderna för sina skattebetalare. Och Attendo lyckades tydligen sänka sina kostnader ännu mer vilket ledde till vinst. Men oj vilket slöseri det måste varit tidigare. En miljard  i offentlig överspendering utan att få någon kvalitetsvinst tillbaka. Var är alla indignerade?

Magnus Henrekson, professor på Institutet för Näringslivsforskning, säger i DI (tyvärr bara i pappersversionen) att det är fel av politikerna att slå mot företagen som verkar på en marknad som enbart är en produkt av politisk avreglering.

”Politiker har de senaste 20 åren bejakat fri företagsamhet i välfärdssektorn snarare än att reglera verksamheten på ett bra sätt. När det uppstår brister på grund av dåliga regleringar slår politikerna på företagen istället för att gå tillbaka till ritbordet och se hur de de kan göra regelverket bättre så att vi som medborgare kan få ut det vi vill av företagen.”

Mycket bra sagt. Om Alliansen inte på allvar reflekterar över de brister som trots allt upprör svenska folket i så hög grad så kommer inte bara regeringsmakten ryka all väg i nästa val utan även den reformering av den offentliga sektorn som varit så välbehövlig. En återgång till gamla tiders offentliga välfärdsmonopol känns som en förfärlig returresa i tiden men att inte ta kritiken på allvar är lika allvarligt.

Det tål att upprepas; det är inte vinsterna som är huvudfrågan, även om vänstern vill göra det till det, utan kvaliteten. Övervinster är alltid ett problem, även i strikt kommersiella branscher. Men om sjuka, handikappade, barn, unga, äldre upplever att de erhåller en bra vård, omsorg, utbildning mm så kommer man ha överseende med eventuella vinster.

Välfärd är inte, till skillnad mot t ex el, en uniform produkt. Det finns tydliga skillnader i bra och dålig vård, utbildning etc. Det var den dåliga kvaliteten i den offentliga välfärdsapparaten som ledde fram till Pysslingen. Nu måste vi ta den omvända Pysslingen-debatten och lyfta fram de kvalitetsvinster som privatisering och avreglering trots allt lett till.

Media: DI, SvD, DN, AB, Expr, DN2

Veto innebär välfärdskollaps

Socialdemokraternas vacklande inställning till vinster i välfärdsföretagen ledde fram till en kompromiss på senaste partikongressen. Beslutet om vinstförbud undveks men till priset av en lokalpolitisk vetorätt. Ett socialdemokratiskt maktövertagande hotar därmed välfärden på ett avgörande sätt.

För den valkrets jag representerar – Bromma/Kungsholmen/Essingen – skulle ett sådant veto ge förödande effekter. 14 av 16 vårdcentraler skulle behöva stängas, 19 av 23 korttidsboenden, 7 av 9 vård- och omsorgsboenden. Även akutsjukhuset S:t Göran skulle behöva stängas. Vetot skulle med andra ord innebära en total kollaps i vården och omsorgen och i ett slag radera ut tryggheten för hela stadsdelens befolkning.

Människor är olika och har olika krav och behov. Det behöver speglas bättre i utbudet av välfärdstjänster. För Folkpartiet är det därför viktigare att förbättra mångfalden och kvaliteten hos välfärdsproducenterna än att följa deras balans- och resultaträkningar.

Har bloggat många gånger om detta. HÅ1, HÅ2, HÅ3. Det kan också finnas skäl att åter visa den sammanställning av vinsterna som Dagens Samhälle gjorde och Vårdföretagarnas kommentar kring beslutets omedelbara effekter. Eller skolborgarådet Lotta Edholms funderingar kring Stockholms skolor under vinstförbud. DN, SvD, Expr

Hela äldreomsorgen borde etikprövas

Nu presenterar Vårdföretagarnas egen etikutredning en första genomgång av den sk Caremaskandalen i SvD idag. Inte oväntat visar det sig att företaget faktiskt har följt de regler som branschen själv satt upp. Det har funnits missförhållanden men de flesta av dessa hade redan identifierats av vårdföretaget och åtgärdsprogram var sjösatta innan mediadrevet drog igång.

Skandalen framstår alltså i själva verket mer som en medial lynchning baserad på okunskap och kanske ovilja bland journalister och allmänheten att ta till sig de faktiska sakförhållandena som råder i äldreomsorgen oavsett om det är privata eller offentligt drivna verksamheter. Uppdragsgivaren allmänheten vill inte se hur besvärligt äldreomsorgen faktiskt har det i tider av sparbeting och effektiviseringskrav.

Mycket av skandalen handlar alltså om ett klassiskt kommunikationsproblem. Carema har också snabbt agerat genom att förstärka sin informations- och kommunikationsfunktion. Till saken hör också att ett flertal av de enheter som privatiserats har varit problemenheter där vanmäktiga politiker försökt rätta till illa skötta offentligt drivna verksamheter genom att byta ut ledning och huvudmän. Det är ingen dålig strategi och inget säger att det inte heller varit en lyckosam strategi.

Min förhoppning är att hela affären kan leda fram till en mer professionell uppföljning av hela branschen oavsett ägarform och kanske till bättre insikter om att resurser inte är en oväsentlig del av hur kvalitet kan levereras. Att kvalitetskraven skruvas upp på hela äldresidan kan inte vara annat än positivt. Äldreomsorgen är ju framsprungen ur den gamla fattigstugan och fortfarande lever konceptet kvar mentalt när resurser ska allokeras och fördelas.

En liknande etikutredning inom den offentligt drivna äldrevården och omsorgen, som den Vårdföretagarna nu gjort för den privat drivna, skulle säkert upptäcka förfärande brister och vanförhållanden.

Synergi mellan kommun och landsting

‎”Primärvård + hemtjänst = sant” skriver Dagens Medicin. Det är SKL som i en ny rapport kommit fram till att samma företag borde kunna utföra både hemtjänst och äldrevård. De konstaterar samtidigt att ”ett av hindren är att det är landstingen som beställer vård och kommunerna som beställer hemtjänst.
I Norrtälje pågår ett spännande projekt där man slagit ihop dessa två till en gemensam beställarnämnd – TioHundranämnden. Ett försök som utvärderats ett flertal gånger och visat på stora välfärdsvinster. Trots det är det ständigt utsatt för politiskt ifrågasättande. Folkpartiet står ståndaktigt upp för idén.

Fulvinst eller finvinst

Lars Pettersson, generalsekreterare för Famna skriver idag i DN (tyvärr bara i pappersversionen men även på egen blogg) om att det inte är vinsten i sig som är det viktiga utan hur vinsterna används. Detta som en kommentar till Johannes Åmans ledarstick häromdagen där han menade att frågan om vinst eller inte vinst är fördummande. Något jag också skrev om här.

Famna organiserar non-profit verksamheter i vård och omsorg och har inget emot vinst men är lite petig på hur de används. All vinst i Famnas verksamheter återinvesteras i verksamheterna. Något liknande de ömsesidiga försäkrings-bolagen där all vinst återgår till spararna. Det som utgör skillnaden mellan fulvinst och finvinst är hur de används menar Pettersson. Jag håller helt med.

Famna menar att de icke vinstdrivande organisationerna är missgynnade idag då kommuner och landsting tillämpar LOU på ett konkurrensbegränsande sätt. Det låter oroväckande och helt stick i stäv med samhällets önskemål. Jag menar att vårt sätt att möta fulvinster i vård- och omsorg är just att bygga upp alternativa verksamhetsformer.

Det är en grannlaga uppgift för politiker att undanröja alla konkurrens-hämmande hinder. Vinst är en viktig drivkraft för de flesta verksamheter men det förutsätter jämlika konkurrensvillkor. Låt sen konsumenterna avgöra om de vill stödja verksamheter som gör fulvinster eller finvinster.

Att göra vinst eller inte göra vinst

Ja eller nej till vinstintresset är en fördummande fråga skriver Johannes Åman i DN idag. Javisst, avsaknad av vinstmotiv i offentlig regi har inte nödvändigtvis lett till hög kvalitet. I en fungerande marknad brukar vinster vara kopplat till nöjda kunder och därmed en upplevelse av bra kvalitet.

Vad som krävs är många alternativ som gör det möjligt att välja eller välja bort för mig som finansiär. Mångfald är grundbulten i en marknadsekonomi. Vi måste jobba på att få in fler stiftelser, kooperativ och andra alternativa ekonomiska former, inte bara aktiebolag, i vård och omsorgsmarknaden. Där finns en politisk utmaning att stimulera och underlätta för dessa att verka.

Ser till min glädje att min efterlysning av mer politik för att stärka mångfalden inom vård- och omsorgsmarknaden också delas av mina partikollegor Anna Starbrink och Olle Schmidt som skriver bra om detta på SvD.

Inom parentes sagt så kan man, som skribenterna föreslår, runda LOU genom att införa vårdval eller att helt undanta lagen för t ex idéburna organisationer. Mer radikalt är att helt sonika skrota LOU som i mina ögon är helt kontraproduktiv.

Ordet är mångfald sa Bill!

Andra som bloggar: Peter Andersson, Johan Westerholm, Olle Schmidt, Anna Starbrink

Nya produktionsmetoder betyder mer än nya pengar

I en ledare i DN idag så diskuteras den svåra välfärdsekvationen; allt färre i produktiv ålder ska sörja för allt fler äldre och yngre. Under rubriken ”Pengar är inte allt” ifrågasätts den traditionella lösningen i form av mer resurser. Som exempel anförs att mer än var fjärde person som söker vård på akuten är en läkemedelsförgiftad åldring. Här handlar det mer om att göra rätt från början än att bara skjuta till mer resurser. Just exemplet om de förgiftade åldringarna har jag själv skrivit om tidigare.

I grund och botten handlar det om hur vi kan stimulera förbättringsarbetet och öka produktiviteten i den offentliga sektorn. I industrin jobbar man systematiskt med produktivitetsförbättringar. Det saknas ofta i den offentliga sektorn. Oftast handlar det bara om osthyvelneddragningar; mer sällan om genomgripande förändringar.

Införandet av titthålskirurgi är ett exempel på hur man kan radikalt förbättra kvaliteten och produktiviteten i vården. En ny metod som eliminerar flera riskabla moment, förkortar vårdtiden och förbättrar kvaliteten och patientupplevelsen.

För att stimulera fram fler ”titthålsgenombrott” i den offentliga sektorn så måste vi lyfta arbetet med förbättringar och produktivitetsökningar. Det handlar om att ta fram nya produktionsmetoder hur kusligt det än låter. Här fordras i många fall ett mer organisationsövergripande angreppssätt och en större helhetssyn där politikerna sitter med initiativrätten. Och skyldigheten.

Bloggar gör även Johan ”Mitt i steget” Westerholm. Jag har tidigare bloggat om produktivitetsförbättringar i offentligvärlden, här och här.

Parboendegaranti – ingen dålig idé!

(Uppdaterad) Gunnel  (84) och Arne (96) får inte bo tillsammans längre berättar Aftonbladet idag. Arne orkar inte ta hand om Gunnel efter att hon fick en kollaps.

”– Jag är ingen yngling och behöver en vårdplats där jag kan bo med Gunnel. Det går tyvärr inte att bo hemma längre.”

Men kommunen säger nej, det finns inget boende där båda kan bo tillsammans. Däremot kan de få varsitt boende. Utan att närmare ha analyserat den specifika situationen så är det ovärdigt ett välfärdsland som Sverige.

Jan Björklund och Barbro Westerholm lanserade på DN Debatt i höstas idén med sk parboendegaranti dvs rätten att få bo tillsammans trots att kanske bara den ena är i behov av vård och särskild omsorg. Idag tvingas många äldre att leva separerade från varandra de sista åren just på grund av stolpiga regler för bistånd och boende. En parboendegaranti skulle låta äldre få leva hela livet tillsammans.

Mattias Lönnqvist , som även undrar varför ”någonting som är laddat med så mycket hjärta och empati kan låta så torftigt”, och Rasmus Jonlund skriver också om äldres rättigheter och behovet av en parboendegaranti. Frykman som bor i den berörda kommunen har ställt frågor till (s). Darrell berättar att de i Linköping föreslagit äldrenämnden att införa parboendegarantin. ”Detta kan inte vara en partipolitisk fråga” hävdar Fredriks Funderingar. Carl Larsson, Runo och Boberg fyller på. Även Snällman (m) har bloggat på samma tema. Frågan berör.

Idag, torsdag, har Barbro Westerholm och Folkpartiet publicerat en rapport som visar att bara 44 kommuner kan garantera äldre att få leva tillsammans livet ut när väl den ene hamnar i ett ärldreboende. Hon föreslår en lag för att komma tillrätta med problemet. Seved Monke, Mark Klamberg, Andreas Froby och Rosie Rothstein har kommenterat förslaget. Även Per Ankersjö (c) bloggar om garantin.