Fulvinster och finvinster

Skrev för någon vecka sedan en blogg om vinster i välfärden som publicerades på Folkpartiets Stockholmsblogg. För fullständighetens skull publicerar jag den även här på min egen blogg. 

Likt en mask på en metkrok vrider sig nu större delen av det politiska etablissemanget inför frågan om vinster i välfärden och vilka som får äga välfärdsbolag. När till och med borgerliga politiker börjar svaja i den mediala snålblåsten, då blir jag bekymrad.

Vinst i välfärden är något vi alltid accepterat. Varje år köper offentligvärlden varor och tjänster för över 800 miljarder. Större delen hamnar i vinstgivande företag, inte sällan ägda av riskkapitalbolag. En liten del går till direkt vård, omsorg och skola. Största delen handlar om olika insatsvaror som krävs för att offentligvärlden ska snurra runt. Utan vinst, inga varor och tjänster.

I andra sammanhang betraktas vinst som tecken på en välvårdad verksamhet. Nöjda kunder belönar bra verksamheter som genererar vinst. Nu vill man skilja på fulvinster och finvinster. Att skriva en bok och tjäna pengar på den är ok men inte att lära någon läsa boken, att tillverka en blöja är ok men inte att byta den, att sälja en röntgenapparat med vinst är ok men inte att analysera röntgenplåten. Fulvinster och finvinster. Svårbegripligt.

Övervinster är stötande var de än uppstår. Men, övervinster i välfärdssektorn är ju oftast resultatet av kvalitetshöjande effektiviseringar. Någon kramar luften ur systemet vilket genererar överskott, ibland extrema. Välfärdsoligarker skapas. Det kan tyckas stötande men är frukten av ett förbättringsarbete som ytterst kommer samhället till del.

Vår uppgift som politiker är att styra upp marknaden och upphandlingar så att övervinster inte uppstår. Men att begränsa eller helt förbjuda vinster är som att säga till en sjuk att du får inte ha feber, framförallt inte hög.

Våra välfärdssystem måste vara effektiva och skapa nytta för brukarna. Vi vill vara generösa men inte dyra. Ett nyckelbegrepp i detta sammanhang är mångfald. Jag är helt övertygad om att system med många olika typer av utförare och ägare är effektivare än ett homogent.

Mångfald innnebär alternativ för mig som konsument eller brukare. Människor är olika med olika behov, preferenser och prioriteringar. ”One size fits all” fungerar inte som koncept. Mångfald bland producenter innebär också konkurrens om verksamhetsidéer. Det driver utvecklingen mycket mer än bara förändringstryck från brukare och beställare.

Här behövs både offentligt drivna verksamheter, ideella och privata, både vinstmaximerande och vinstbegränsade. Det är mitt huvudskäl till varför jag är inte kan avskriva vinstdrivande verksamheter i välfärden. Jag ger mig inte om vinster i välfärden. De behövs för mångfalden. Mångfald och vinster skapar ett bättre välfärdssystem!

One response to “Fulvinster och finvinster

  1. Kärnpunkten är principer för upphandlingen och uppföljning. Jag har inte erfarenhet av upphandling av hälso- och sjukvårdstjänster, men upphandling av kollektivtrafiktjänster vet jag mycket om. Jag har varit både på den upphandlande sidan, och jag har sålt kollektivtrafik till länstrafikbolag under massor av år.

    Entreprenadupphandling följer två tendenser:

    1. Vinsterna är stora i början. På sikt pressar detta priserna, och efter ett antal år så sjunker vinsterna. I kollektivtrafikbranschen blev det till slut nollresultat för många entreprenörer, och i flera fall stora förluster.
    Prispressen gör det möjligt bara för de riktigt stora, långsiktiga och kapitalstarka entreprenörerna att vara med i leken. Följden har blivit en oligopolsituation där ett fåtal stora internationella spelare kan dominera marknaden fullständigt. Nisses busstrafik i Tierp blev utspelad. Nu börjar priserna gå upp igen, men Nisses busstrafik är inte med längre.

    2. Entreprenörerna bestämmer allt mer själva. Man kan ha entreprenadavtal på en skala, där ena änden innebär att upphandla timmar efter en specifikation som huvudmannen ger. Entreprenören blir mer som ett bemanningsföretag. Den andra ändan av skalan är att entreprenören får ersättning helt efter utfall eller måluppfyllelse. Entreprenören får själva får utforma servicen för att maximera hur många eller hur nöjda användarna är. Tendensen är att entreprenadavtal går allt mer från bemanningsänden mot utfallsänden av skalan. Detta innebär att inflytandet för huvudmannen minskar – på gott och på ont, politikerna slipper grotta sig i detaljfrågor, men å andra sidan minskar möjligheterna för medborgarna att få inflytande.

    Entreprenadformen förbättras allt eftersom tiden går, men det finns stora förbättringar att göra. Fokus bör vara på tre saker:
    1. Upphandlingen bör bli bättre.
    2. Utvärdering och uppföljning bör bli väldigt mycket bättre.
    3. De politiska församlingarna (kommun och landsting) måste sätta upp grundläggande regler. Exempel:
    • Det skall finnas möjlighet för medborgarna/politikerna att ha insyn i upphandlad verksamhet
    • Ökat skydd för whistle-blowers
    • Erfarenhet av verksamhet skall värderas vid utvärdering av anbud. Då kan Nisses buss fortfarande vara med i leken
    • Regler för om entreprenadföretaget köps upp av annat företag

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s