Tanken om en förstatligad vård är ett feltänk

Frågan om vården ska förstatligas lanseras av Kristdemokraterna som ett vallöfte och för några dagar sedan fyllde Heidi Stensmyren, ordförande för Läkarförbundet, på med krav på att slopa landstingen i en debattartikel i SvD.

Hägglunds motiv till förstatligad vård är att det krävs för att trygga en jämlik och likvärdig vård, det är alltför stora skillnader i kvalitet mellan olika delar av Sverige. Stensmyren hävdar å sin sida att för många små landsting inte kommer klara finansieringen av vården. Båda invändningarna är relevanta men receptet förstatligad vård är svårtuggat.

Vårdens problem är bristande närhet till sina medborgare och brukare, bristande beställar- och förvaltningskompetens och en alltför tung och otymplig produktionsapparat. Hur dessa problem kan lösas genom att lyfta upp organisationen en nivå är svårt att förstå. Kravet på förstatligad bygger på en alltför enkel syn på vårdens organisation.

Landstingen har två roller; beställaren och utföraren. För sin befolkning köper man vård och sjukvårdstjänster och så utför man vård på sjukhus, vårdcentraler, rehabkliniker och sjukhem. Avregleringar till trots, så är vårdproduktionen fortfarande till största delen landstingsdriven i Sverige. Så när man talar om att skrota landstingen och förstatliga vården; vad talar man egentligen om då?

Att all landstingsdriven vårdproduktion skulle slås ihop till ett jättelikt statligt vårdbolag typ ”Svenska Vård & Sjukhus”? Är det den bästa vägen till en mer patientorienterad, effektivare och mer innovativ vård i Sverige?

Eller att alla regionala beställare – landstingen och regionerna – skulle slås ihop till ”Verket för inköp av sjukvård i Sverige”? Är det den bästa vägen för att spegla lokala eller regionala skillnader i befolkning och behov av sjukvård.

Förslaget om förstatligad vård bygger i mitt tycke på en alltför förenklad bild av verkligheten och en övertro på att det finns enkla politiska lösningar på problemen. Det finns ingen quick fix men här är mina egna tankar kring detta.

1. Gränsen mellan beställare och utförare måste göras tydligare. Idag sitter man på de flesta landsting ihop i samma lokaler och fungerar mentalt som en gemensam organisation fast den ena delen har i uppgift att styra och övervaka den andra. Börja med att flytta isär rent fysiskt. Även den politiska organisationen. 

2. Vårdproducenter ska inte behöva låsas in på en regional yta utan bör kunna agera fritt över hela Sverige. På så sätt kan man utveckla färdigheter och kompetenser som gagnar hela Sverige och inte bara det egna landstinget. Som patient ska man inte behöva vara hänvisad till den egna regionens vårdapparat om det finns bättre vård att få på andra sidan länsgränsen.

3. Om länsgränserna löses upp för vårdproducenternas upptagningsområde av patienter så blir det naturligtvis bekymmersamt för landstingen att även operera i rollen som utförare. Risken är att man börjar konkurrera med varandra och att skattemedel plöjs in i ineffektiva verksamheter. Landstingsdrivna enheter borde kunna omvandla till stiftelser, icke vinstutdelande bolag eller helt enkelt delas ut till folket som ömsesidiga bolag modell livförsäkringsbolag.

4. Beställarkompetensen måste upp i varje ”landsting”. Det måste bli mer fokus på de lokala hälso- och vårdbehov som finns hos olika befolkningsgrupper i länet eller regionen. Det måste bli mer fokus vad själva inköpet ska leda till. Varje år läggs enorma belopp på sjukvård men huruvida detta också leder till ett förväntat resultat som t ex ett förbättrat hälsoläge är inte alltid självklart.  Att slå ihop landstingens beställande roll till färre enheter är inte vägen till att komma ”närmare” sina uppdragsgivare medborgarna och sitt uppdrag.

5. Ansvaret för en likvärdig vård vilar idag främst på Socialstyrelsen. Visst är det egendomligt att när Socialstyrelsen efter 3-4 års funderande utarbetat en ”nationell riktlinje” för ett visst vårdområde så ska samma riktlinjer omarbetas av vart och ett av de 21 landstingen till en ”regional handlingsplan” vilket tar ytterligare 3-4 år. Vid det laget har nya vetenskapliga rön och behandlingsmetoder redan gjort de ursprungliga riktlinjerna överflödiga. 

Nog vore det enklare att helt enkelt ge Socialstyrelsen uppdraget att utarbeta en färdig praxis direkt. Det skulle antagligen vara en mycket snabbare väg till likvärdig vård än att organisera om hela VårdSverige.

Skrota förslaget om att skrota landstingen!

Bloggar: Harald Nordlund, Jonas Andersson, Barbro Westerholm,
Media: SKL svarar på Stensmyren, replik Läkarförbundet

 

2 responses to “Tanken om en förstatligad vård är ett feltänk

  1. Men – att förstatliga (fy bubblan vilket ord!) skolan eller sjukvården – vad är det för skillnad??? Jag anser att kommun och landsting skall ha mindre inflytande på skola och sjukvård, men att använda ordet ”förstatliga”….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s