Liberalen – en maktskeptiker

Det pågår en intressant diskussion i det liberala nyhetsmagasinet NU om liberalismen och folkpartiets framtid. Cwejman, Romanus m fl har lagt ut texten om partiets rötter, framtida huvudfåra och tänkbara positionering. I senaste numret lägger Jan Björklund ut sin syn.

Återkommande tema i denna diskussion är begreppet socialliberalism som ofta används för att positionera och motivera att vår liberalism är finare än andras. Jag är inte lika övertygad om begreppets slagkraft.  Socialliberalism är en tröstnapp för de som fortfarande har svårt att frigöra sig från socialdemokraternas tidigare tankemonopol. Det tillkom i en tid då det var viktigt att tydligt peka på alternativ till socialdemokratin och utgår ifrån en förlegad höger-vänster skala. Min åsikt är att attraktionskraften i begreppet spelat ut sin roll, det är helt enkelt omodernt.

Med sossarna slagna i spillror och en borgerlig väljarkår som till mycket stor del definierar sig som liberaler gäller det att hitta andra, mer relevanta koordinater att positionera sig gentemot. Att vara liberal är att vara socialt ansvarstagande. Det behöver inte särskilt poängteras. För FP är utmaningen istället att återta ledarrollen i den liberala rörelsen, att vitalisera det liberala ”originalet” och göra det mer attraktivt och spännande; inte splittra upp det i fraktioner.

För det krävs en bättre, tydligare kommunikation, en annan tonalitet som bättre speglar den liberala attityden. Kanske också en ny politik även om jag inte tror det primärt är haken. Folkpartiets kräftgång tror jag framförallt handlar om bristande kommunikation.

En viktig komponent som inte kommer fram i den utsträckning jag önskar är vår inställning till makt. Politik handlar om makt och maktutövning och i det spelet måste ett sant liberalt parti alltid inta rollen som maktskeptiker. Det är vår roll att vara i opposition emot makt och orättfärdig maktutövning.

Folkpartiets och folkpartisters trovärdighet är här historiskt stark. Varhelst enskilda, grupper eller nationer utsatts för maktförtryck så har vi intagit rollen som försvarare av de utsatta. Så ska det vara och så måste det förbli. Liberalismen är en frihetsrörelse emot mobbare, roffare, systemkramare och monopolister. Vi är maktskeptiker. Låt det bli tydligare!

Andra intressanta inlägg om liberalism och socialliberalism: DN, Cwejman, NU, Westerholm, Agitaire, Nordfors

13 responses to “Liberalen – en maktskeptiker

  1. Saken är ju den att liberalerna övergav maktkritiken så fort de sista resterna från medeltidens samhälle hade rensats bort.

    När det var adeln som hade makten, då var liberalismen en progressiv kraft som kämpade för ökad demokrati och frihet. Men i dag när adeln är borta och det är kapitalisterna som har makten så har liberalerna blivit konservativa apologeter för systemet.

    De rika betalar ju mer skatt, varför ska de då inte också ha mer att säga till om än de som är så korkade att de envisas med att vara fattiga? Varför ska kapitalisten tåla inskränkningar i sin maktutövning? Varför ska han inte få godtyckligt avskeda dem som vägrar acceptera att världen är platt om deras arbetsgivare propsar på detta? Varför ska han inte fritt få bryta ner, förgifta och ha ihjäl sina anställda så länge andra står i kö utanför hans port och därmed bevisar att de själva godtar arrangemanget. Och sammalunda med staten. Varför ska inte polisen få bugga våra telefoner, avlyssna våra samtal, öppna vår post och registrera våra ekonomiska transaktioner efter eget gottfinnande? Är du kanske något slags brottsling som har något att dölja?

    Detta är vad liberalismen de facto står för i dag. De klassiska värdena har ersatts med en nyliberalism vars själva essens är anti-demokratin. Det är faktiskt det enda som är gemensamt med all nyliberal politik, att den minskar demokratin i samhället.

    • Om detta kan vi tycka olika. Din apokalyptiska beskrivning ger mig inget annat än ord att bearbeta. Imponerande att du lyckas vända maktskepticism till en rörelse mot demokrati.

  2. Du skriver att folkpartiet skall ”vara i opposition emot makt”. Men samtidigt skriver du att all politik handlar om ”makt och maktutövning”. Det vore intressant om du kunde fördjupa ditt resonemang, eftersom det årminstone på ytan, kan förefalla som lite av en målkonflikt.

    /Utkanten

    • Ja, se där en konflikt att grunna över. Som liberal måste man alltid kritiskt granska makten så att individen inte far illa. Men makt kan ju också användas för att göra gott.

  3. Ja, ja, men det är väl inget som är specifikt utmärkande för just ”liberaler”. Men hur tydliggör du konkret din liberala maktskepticism när du de facto sitter i dagens regering?

    • Hans Åberg

      Det handlar mycket om mod; att våga stå för sina värderingar och bejaka sina liberala reflexer och inte ängsligt böja sig för grupptryck och andra uttryck för makt.
      Du kanske också uppmärksammar att jag avslutar bloggposten med en uppmaning.

  4. Hans Åberg är en aning naiv, tycker jag och styrs väl, som de flesta politiker av känslor för vad som gagnar dem och deras intressen mer än för verkliga kunskaper om vad det är de egentligen försvarar.
    Socialliberalismen var en rörelse som försvarade de svagas intressen och sammarbetade med socialdemokratin i en rad frågor, medan nyliberalismen lyfter fram marknadens och kapitalets intressen. För dessa ska vi ”vanliga” böja oss. Det enda vi har att göra är att blint lita på att marknaden tjänar våra intressen.

    • Du får läsa min bloggppost en gång till. Ingenstans talar jag om nyliberalism, ingenstans om att böja sig för kapitalet och marknadens intressen. Tvärtom. Varhelst de utövar tryck mot individen så finns en liberal uppgift.

  5. En diskussion om partiets politik och hur vi bör positionera oss kommunikativt måste naturligtvis ske nu, strax efter ett val och med 3,5 år till nästa. Därför är Hans Åbergs synpunkter vältimade och ett intressant inlägg i debatten! Men personligen är jag inte riktigt med på samma tåg.
    Är det omodernt att vara socialliberal? I USA är ju redan liberal något man etiketterar sina motståndare med, när man vill klassa dem som nästintill kommunister och socialliberal torde väl där vara liktydigt med Röda Khmererna, men i Sverige?? Jag tycker att socialliberal är en klockren beteckning på en rörelse, som omhuldar individens frihet och som samtidigt distanserar sig från kapitalismens hårdaste kärna. Det är därför jag tillhör FP! Om vi fått fram detta budskap i senaste valrörelsen så tror jag inte, att Alliansen förlorat sin majoritet på frågan om sjuk- och utförsäkring.
    Jag håller helt med på synpunkterna om maktskepticism! Exemplen i inlägget är helt relevanta, men för att kunna åstadkomma något som motverkar maktmissbruk behövs ju makt. Med 7% i Riksdagen är det knepigt att få genomslag.
    Att FPs kräftgång skulle beror på att vi misslyckats med att kommunicera vårt budskap är jag inte heller helt överens med Hans om. De flesta mindre partier, utom möjligen SD, verkar anse att gammelmedia (Bloggar och Twitter tjänar väl fortfarande mest syftet att ge de redan frälsta ytterligare argument för sin tro) inte fört fram deras budskap tillräckligt. Men rent konkret, vad är det i FPs program, som inte blivit kommunicerat?
    -Vår stora fråga, skol- och utbildningspolitiken, har genomlysts och belysts i åratal. SVTs succéserie ”Klass 9A” tolkar många med mig som en utmärkt propaganda för FP.
    – Vår andra hjärtefråga, försvarspolitiken, har också fått stort kommunikativt utrymme. I denna vecka har vi i SR hört Allan Widman och Fredrik Malm starkt betonda FPs krav på medlemsskap i NATO samt en kritik av den passive Carl Bildt. Vi borde ha framfört vår önskan att få aktivt deltaga i bombningen av Libyen istället för att vänta på att Sverige får en förfrågan om deltagande.
    – FP är välkänt som Sveriges mest kärnkraftsvänliga parti.
    – FP är det enda parti, som på senare år krävt införande av euron.
    – FP är det enda parti, som på allvar driver frågan om avskaffandet av värnskatten.
    Eftersom dessa frågor är tydliga och väl kommunicerade menar jag, att det inte finns speciellt mycket fog för påståendet, att vi är dåliga på att kommunicera. Jag tror vi uppfattas efter förtjänst som ett lättbegripligt alternativ med ganska klar politik och utan osäkerhet i partiledningen. Min slutsats är, att det är inget fel på att vara socialliberal. Men är alla de ovan givna exemplen uttryck för ett socialliberalt parti?

    • Jag kan nog tycka att allt för mycket energi läggs ner på att etikettera vår liberalism. Det är absolut inget fel på socialliberalismens värderingar eller dess sakpolitiska ställningstagande. Min invändning rör begreppets attraktionskraft som samlande marknadsföringsbegrepp. Jag tycker vi ska ta ledningen i hela den liberala rörelsen, inte fraktionera den. Där är de socialliberala frågorna en mycket viktig del, men det finns fler aspekter. Jag pekar på vår ”rebelliska” inställning till makt och överhet som en annan viktig attraktionsfaktor. Det finns fler.
      Bilden av folkpartiet är inte optimal. Vi tvingas ägna för mycket tid och kraft åt att försöka mjuka upp mediabilden av ett parti som oftast omskrivs som ett parti som är för hårdare straff, tvångstester av förmodat drogande ungdomar, förbud mot burkor, språktester som krav för medborgarskap, ett parti med underförstått främlingsfientliga inslag, som vill ha tillbaka katederundervisningen i skolan, krav- och batongliberalism mm. Kort sagt en massa vanföreställningar, medvetna missuppfattningar och i vissa fall total okunskap om vår faktiska politik. Är inte det ett kommunikationsproblem, så säg?
      Mycket kraft bör/måste nu läggas på att förbättra vår kommunikation så att vi kan skapa bilder hos väljarna som bättre speglar de värderingar och åsikter som vi som ideologisk rörelse och parti faktiskt omfattar.

    • Jan; jag tolkar det som att du menar att vi uppfattas så som vi/partiledningen/PS strategiskt har beslutat att vi ska uppfattas. Dvs att de prioriteringar som gjorts, har fått gott genomslag. Är det så du menar?

  6. Hans,
    Jag håller med Dig om att det läggs för mycket tid (internt i FP) kring etiketteringen av olika varianter av liberalismen (med en underton av att en socialliberal är mer nobel än en marknadsliberal).
    Håller också med dig om värdet av att vara maktkritiker, i min senaste blogg (http://agnetaberliner.blogspot.com/2011/03/sverige-behover-en-liberal-vision.html) skriver jag så här;
    ” Makt innebär alltid en fara för att förslag och utspel tappar sin ideologiska grund. Att ökade regleringar, lagstiftning och «den omhändertagande staten» ges företräde framför tron på frihet och kraften i varje människas förmåga att skapa sin egen framtid. Ett förhållningssätt präglat av «Varför ska man vara rädd för staten, när staten det är vi?».”
    Folkpartister bör förvisso alltid vara maktskeptiker – men jag är fundersam över om det verkligen är det som behöver lyftas som vårt främsta signum. Låt oss vara maktkritiska i vår gärning (särskilt när vi själva sitter i makten, vilket ju inte är helt lätt) men jag menar att det kommunikationsmässigt behövs något annat för att få stort genomslag för de liberala idéerna. God pragmatisk sakpolitik och rakryggade ställningstaganden (t ex när det gäller integritetsfrågor och att slåss för dem som inte själv har kraft att göra det) behöver kombineras med ett visionärt ledarskap som målar bilden av ett attraktivt framtida samhälle. Ett liberalt samhälle. Som ger framtidstro och engagemang för många människor i Sverige. Den liberala visionen – och hur den ska kommuniceras – önskar jag att FP skulle lägga kraft och tid på de närmaste åren.

    • Agneta,
      De citat ur din blogg du pekar på är verkligen på pricken. Jag har kanske inte tänkt att maktskepticism ska lyftas fram som vårt främsta signum. Jag menar att det måste var ett av flera starka karaktärsdrag hos en sann liberal. Men det kräver också ett visst mått av mod, att våga följa sin ideologiska kompass, att inte ängsligt anpassa sig till rådande sanningar och börvärden. Här talar jag inte bara om staten. Att rösta mot sin riksdags-, kommun eller landstingsgrupp t ex kräver ett ganska stort mått av mod. Att ompröva en starkt befäst åsikt kräver också mod. Nog kan jag tycka att Folkpartiet många gånger har blivit väl mycket maktkramare och glömt bort att visa sitt mod.
      Du efterlyser en starkare liberal vision, jag med. Men vad är den stora samhällsutmaningen för liberaler. Den ”konflikt” som gör att visionen lever. Fattiga/rika, spara/slösa, starka/svaga, jämlikhet/ojämlikhet, kollektivet/individen, tid/inte tid?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s