Fusk i landstinget (uppdaterad)

Den senaste veckan har media fyllts med inslag om olika vårdbolag som fuskar med tidrapportering och diagnossättning för att på så sätt öka sin ersättning. Är vi förvånade? Trodde vi att vårdsektorn skiljde sig från andra branscher? Det finns alltid folk som fuskar. Inte alla men några. Vanliga människor; läkare, politiker m fl. Frågan är vad vi gör åt det.

Alliansstyret tillsatte omedelbart en ”expertgrupp” med uppgift att utreda de fuskande vårdgivarna. Det kan tyckas vara tillräckliga krafttag för att rätta till en alarmerande situation. Personligen anser jag dock att landstingets hela verksamhet måste styras in mycket mer mot kvalitetssäkring och tillsyn. Det är liksom en av huvuduppgifterna för en landstingsförvaltning där allt fler vårduppdrag ligger på privata händer. Att motverka fusk är en del av kvalitetsarbetet.

Just nu vill alla snacka om kvalitet i vården. Det vill även socialdemokraternas nye man i landstingen Ilja Batjlan som ser hårdare tag som en väg till kvalitetssäkring.  Han vill införa dryga straff för den vårdenhet som missbrukar sin ställning eller förfar bedrägligt. Det ligger en del i det. I jordbrukssektorn riskerar man grava repressalier om man fuskar med arealstödet eller miljöersättningarna. Det minskar fusket men det utvecklar inte jordbruket.

Det är därför viktigt att inte bara snacka om kvalitet utan även bygga upp kompetens och strukturer för kvalitetsutveckling inom landstinget. Det utvecklar vården. Birgitta Rydberg redogör för hur man redan i höstas inrättade en medicinsk granskningsfunktion för att bättre kunna övervaka t ex vårdvalet. Det är rätt väg.

Jag tror att man kan komma ytterligare ett steg genom att bygga upp en självständig kvalitetsorganisation med ungefär samma status som internrevisionen i ett bolag. Denna ”kvalitetsbyrå” kan med fördel ha ett uppdrag som mer fokuserar på de kommersiella delarna i vårdprocessen och inte bara de rent medicinska parametrarna.

Liksom i andra branscher kan det vara idé för landstinget att då och då studera de fakturor man får innan man betalar. Det är ett normalt inslag i de flesta verksamheter. Så borde det vara även för landstinget men i en värld där rollerna som beställare och utförare historiskt alltid flutit ihop finns ingen tradition för detta. Det handlar ju om att kritiskt granska och övervaka sig själv vilket kanske inte alltid känns prioriterat.

Skilj därför ut förvaltningen från produktionen för att på så sätt tydliggöra skillnaden i beställar- och utförarrollen. Kvalitetskraven och uppföljningen ligger alltid ytterst på beställaren, inte på utföraren. Med en gemensam organisation så riskerar ansvaret att hamna mellan stolarna. Det är därför en viktig kvalitetsförbättrande förändring att skilja dessa organisationer åt.

Till syvende och sist handlar kvalitet om prioriteringar; vad man tolererar och inte tolererar. Det är en politisk uppgift att utifrån givna ekonomiska ramar formulera kvalitetsmål och bygga stödjande strukturer för att dessa ska kunna nås. Vårdvalet är en sådan stödjande struktur där plötsligt patienterna bjuds in i kvalitetsutvärderingen.

Vissa delar av oppositionens bloggare vill nu göra gällande att det är Vårdvalet som i sig själv inbjuder till fusk. Som om dåliga jobb inte finns i andra system. Den hälsosamme ekonomisten har som vanligt en nykter syn och breddar kunskapen. Westerholm är moderat i sin kritik, ser felen men också fördelarna med privata vårdgivare. Peter Andersson vill göra det till en ideologisk fråga men hans blogg utmynnar i samma uppmaning som jag själv ovan; att kvalitetssystemen i Landstinget bör byggas ut.

Expressens Ann-Charlotte Marteus kritiserar Filippa Reinfeldt för att ta för lättsinnigt på fusket av i onsdagens utgåva och därmed är en ny repa i bloggvärlden igång. Westerholm, Andersson, Alltid Rött, Alltid Rätt, Storstad, Högberg tar chansen att sparka på bollen igen.