Etikettarkiv: integritet

Vem äger informationen om mig som patient?

I dagens SvD ondgör sig några läkare över att spärrade journaler riskerar hälsan och vården för patienterna. Allt fler väljer att trycka på sekretessknappen och spärra journalerna från insyn av obehörig vårdpersonal. Läkaren får inte full insyn i patientens ”vårdliv” vilket kan innebära att man missar viktig information.

I frågan möts två världar; läkaren som vill ha full information för att kunna göra ett bra jobb och patienten som vill värna om privat information. Båda dessa mål borde kunna förenas i en lösning. Det är egendomligt att läkarna själva sällan hörs diskutera hur en lösning faktiskt skulle kunna se ut.

Men det kräver ett omtag i synen på vem som egentligen äger vårdinformationen. Enligt min, och grundliberal, syn så är informationen om mig som patient och min vårdhistorik privat information som naturligtvis ägs av mig själv. Så var det också från början när vårdhistoriken lagrades i patientens eget minne. Men i takt med att vården industrialiserades och gjordes storskalig kom den att förflyttas från patienten till vårdsystemet. Ur ett produktionsperspektiv förklarligt men inte acceptabelt om man på allvar vill sätta patienten först.

Folkpartiet vill att makten över vårdinformationen förs över till individen själv. Vi har föreslagit ”eget rum på nätet” där all vårdinformation samlas och naturligtvis ska finnas tillgänglig för läkare och vårdpersonal när de så behöver. För att begränsa risken för olovliga intrång kan man tänka sig att det går ut en information till patienten om vem och när så fort någon går in i journalen utöver vad patienten medgivit. Det fungerar för kreditupplysningar, borde kunna fungera för våra journalsystem också.

Media: SvD

 

 

Annonser

Journalsnokning

Att läsa andras patientjournaler är alltför lätt trots att det är omgärdat av restriktioner och begränsningar. Ekot rapporterar igår om ”Nora”, den självdestruktiva flickan som var huvudperson i en uppmärksammad radiodokumentär som sändes tidigare i år. Inte mindre än 49 personer har varit inne och läst i hennes journal varav 27 – Ekots egen uppgift – inte tycks ha med hennes vård att göra.

Det är naturligtvis fullkomligt ohållbart. Människors integritet får inte kränkas bara för att det är möjligt. Att vården också går i en riktning mot än mer sammanhållna journaler är mycket oroande. Möjligheten till integritetsgenomslag blir därmed ännu större. Regelverk och etiska riktlinjer hjälper uppenbarligen inte.

Jag tror på en kombination av förstärkt skämsfaktor och ett annat sätt att se på vem som faktiskt äger patientdokumentationen.

Skämsfaktorn kan förstärkas genom att man tvingas skicka en kopia på vem som begärt att få titta i vilken del av patientjournel till den berörde patienten. Samma modell som när någon tar en UC.

Vi i Folkpartiet driver en linje där ”ägandet” av vårddokumentationen förs över till patienten. Patienten ”lånar ut” sin journal till vården och inte tvärtom som nu där vården har monopol på dokumentet. Den tekniska lösningen bör vara webbaserad – eget rum på nätet – och ska naturligtvis kunna låsas upp av vårdpersonal vid behov. En lösning helt i linje med Folkpartiets strävan att föra över mer makt till patienten och som också stärker integritetskyddet.

Jag har talat om det i fullmäktige och skrivit om det tidigare. Hanne Kjöller, DN är som vanligt på frågan.

Inte sammanhållna journalsystem

Hanne Kjöller skriver oförtrutet kritiskt vidare om sammanhållna journalsystem. Hon driver en viktig fråga. Allt för många låter frågan passivt passera förbi utan att se de integritetsmässiga farorna.  Risken att en människas vårdliv öppnas upp på ett integritetsmässigt kränkande sätt, men som inte ökar förutsättningarna för bättre vård, är alltför stor. Den enda som ska ha en sammanhållen journal är patienten själv.

Det är därför vi i Folkpartiet föreslagit ett system där patienten själv ”äger” vårddokumentationen ungefär på samma sätt som man idag själv förfogar över sitt pass. Lösningen kan med fördel läggas upp som ett ”eget rum på nätet” så att vårdpersonal i nödfall kan komma åt informationen. Läs mer om det här.

Tanken om ett ”one size fits all” koncept är ett återkommande tema i vården. Det gäller inte bara journalsystem utan återkommer med jämna mellanrum från politiker, vårdutövare och allmänheten i många andra sammanhang. Oftast med utgångspunkt från att storskalighet och centralism är ett effektivare att organisera sig på. Om detta har jag bloggat tidigare.

Andra inlägg: DN, OmVård,

Experter mot framtiden

Idag kan jag till min glädje läsa att fem ledande landstingspolitiker från Folkpartiet skriver på SvD Brännpunkt och invänder mot att en SMS-påminnelse från tandläkaren eller vårdcentralen skulle kunna vara ett hot mot den personliga integriteten. Det är Datainspektionen som lagt sina pannor i rejält djupa veck för att komma till den slutsatsen. Den originella tolkningen av datalagen slog ned som liten otäck överraskning för en tid sedan bland oss landstingspolitiker som snarare ser nya e-lösningar som ett intressant alternativ för bättre tillgänglighet, service och omsorg i vården.

SMS-banbullan påminner om en annan överraskande omtolkning av ett befintligt regelverk som damp ner för ett par månader sedan. Även det förslaget troligtvis en produkt av många, djupa veck. Skolpoliser skulle inte längre få finnas, åtminstone inte bemannas av barn. När gängse praxis ställdes mot lagar och regler så kunde en tjänsteman på Stockholms Trafikkontor trosvisst deklarera att trafikövervakning är en alldeles för allvarlig sak för att överlåtas till barn. ”Barn ska inte ansvara för barns trafiksäkerhet” och det kan man kanske hålla med om. Men som pappa till tre barn som alla promenerat till sin skola så ser jag skolpoliserna som ett utmärkt sätt att lära sig förstå allvaret och ta ansvar för sig själva i trafiken.

I Stockholm stad är över 1000 barn engagerade som skolpoliser och är inte det en fantastisk utbildningsinsats i sig, så säg?

Vad gäller SMS och andra kanaler i vården så är det för mig obegripligt att jag inte kan boka tider och utföra liknande administrativa sysslor via nätet och e-post hos min husläkare eller annan specialist. Kan läkaren skicka röntgenplåtar runt om i världen via nätet för att få utlåtande från andra experter så borde det inte vara så krångligt att fixa till en lösning så jag kan e-posta min läkare om besökstider. Om bara viljan finns. Vården står inför stora krav på produktivitetsförbättringar. E-lösningar kan helt säkert bidra till att utveckla vården på samma sätt som andra branscher har undergått revolutionerande förändringar när ny teknik har hittat sin form för att bli användbar i respektive bransch.

Man skulle dock önska att vissa experter la undan luppen och satte på sig framtidsglasögonen istället.

Bloggar om SMS gör: Starbrink, Rydberg, Edholm, Svensson, Sörliden

Centralism inom vården på gott och ont

Igår skrev Hanne Kjöller om elektroniska journaler och IT-satsningar i vården. Hon ifrågasätter nyttan av storskaliga IT-projekt och oroas över de integritetsmässiga aspekterna när journalföringen blir digital och vårddata sammanförs i gemensamma databaser. Det gör hon rätt i.

De centrala databaserna öppnar hissnande möjligheter för integritetsgenomslag. Det är inte bra. Det är därför vi folkpartister driver frågan om att själv ”äga” sin vårddokumentation på samma sätt som sitt pass. Och för att underlätta en gemensam åtkomst av informationen i krisfall så har vi föreslagit en nätlösning; ett eget rum på nätet.

Dessutom så är nyttan med dessa gemensamma databaser högst diskutabla.  Inom vårdsektorn lever fortfarande drömmen om en bästa lösning. Oftast i formen av stora, centrala system som drivs fram i namn av samordningsfördelar och effektiv resursanvändning. One size fits all.

Men utvecklingen inom vården går mot mångfald och ”customisering”.  Vad som är bra för en verksamhet är inte säkert bra för en annan. I andra branscher finns inga gemensamma system eller databaser. Det fungerar i alla fall. Däremot så läggs mycket krut på att försöka uppnå gemensamma standards. Det borgar för en effektivare bransch och nöjdare kunder. Vården borde koncentrera sig på frågan om standards och informationsutbyte och släppa IT-satsningar i kolossalformat.

Idag, en knapp vecka senare, för även Sanna Rayman i SvD,  fram krav på bättre tekniska lösningar för att stävja smygkikandet av journaler som ligger öppet tillgängliga på datorn. Ett förslag hon framför är att helt enkelt logga alla besök i journalerna och delge patienten denna information ungefär på samma sätt som man idag gör när det gäller kreditupplysningar.

Det är ett utmärkt förslag. Eftersom arkivtekniken utvecklas så måste även frågan om tillträde till de numera digitaliserade arkiven utvecklas. När man förr gick till arkivet för att läsa den fysiska journalen, eller rentav var tvungen att rekvirera den, så fanns ju faktiskt en rent fysisk och mental gräns som dagens digitaliserade miljö saknar. Att göra dagens digitala arkiv lika svårtillgängliga för okynnesläsning som gårdagens pappersarkiv är en uppgift för den nye IT-ministern att fundera på.

-::-

Ett område som däremot klart lämpar sig för centraliserade lösningar är Nationella Kvalitetsregister. I dagens DN så presenteras förslag till hur dessa kan förbättras. En bra rapportering till kvalitetsregistren har avsevärt förbättrat överlevnadschanserna för sjuka. Det är svårt att se några negativa sidor av dessa så länge som de drivs effektivt och inte glider i sitt ändamål.

I Sverige finns idag drygt 70 olika kvalitetsregister. Kvalitetsregistren har byggts upp underifrån av engagerade läkare som har sett nyttan av att samla och utbyta kvalitetsdata. Men problemet har varit att resurserna inte växt i takt med registren. Nu när man föreslår en tydligare statlig styrning så övergår projektet till en mer institutionell form och förhoppningsvis så kommer även finansieringen tryggas. Här kommer pengarna verkligen göra nytta.

-::-

Ett område där det finns centrala register men där de inte får användas är ”Apotekets” centrala register. Alla recept som skrivs ut finns lagrade i en databas och borde kunna användas proaktivt. Med tanke på att var fjärde patient på akuten är en läkemedelsförgiftad åldring (ja, du läste rätt!) så inser man behovet.  Här spills väldigt stora resurser i onödan. Nog borde det vara möjligt att korsköra förskrivningar så att man inte skriver ut ett läkemedel som tar ut eller fördubblar effekten av ett annat.

Men de integritetsmässiga aspekterna har hittills förhindrat den typen av kvalitetssäkring. Läkaren har inte bedömts ha rätten att kunna se patientens hela läkemedelsordination.  Här måste det till en förändring. De integritetsmässiga frågorna måste kunna lösas. Kanske att farmaceuterna kan ta över prövningen av det förskrivna läkemedlet mot personens hela läkemedelslista. De är ju trots allt läkemedelsexperter, det är ju inte läkaren. På så sätt går man runt integritetsfrågan utan att göra våld på den.

Bloggar: Omvård, Lars-Erick, Inger Fredriksson, Kristina Palmgren

Vårdregister istället för sunt förnuft och professionalitet

Upprätta ett nytt centralt register föreslår Nordiska Rådets välfärdsutskott som ett sätt att komma åt att prickad sjukvårdspersonal cirkulerar runt i de nordiska länderna uppger Ekot i måndags.

Uppenbarligen brister det i många stycken då läkare och sjukvårdspersonal, trots dokumenterade exempel på bristande yrkesskicklighet och hårresande misstag, ändå har anställts på nytt.

Men är ett centralt register det första man tänker på när det handlar om att styra upp vårdens rekryteringsrutiner? Genom ett enkelt samtal med tidigare arbetsgivare hade dessa stolpskott kunnat avföras från rekryteringslistan.

Lämpligt hade varit om Nordiska Rådet koncentrerat sig på åtgärder som syftar till höja kvaliteten, eller kanske rentav etablera rutiner, för sjukvårdens rekryteringsprocesser istället. Det är något man kontinuerligt jobbar med i andra branscher, där finns inga krav på centrala register.

I själva verket skulle nog många uppleva det som mycket främmande om det skulle upprättas liknande branschregister över civilingenjörer, byggnadsarbetare, chaufförer, lärare eller andra yrkeskategorier. Hur ska det skötas, av vem, risker för fel och dataläckage mm? De integritetsmässiga aspekterna känns obehagliga.

Hanne Kjöller beskriver väl riskerna med att ersätta den personliga hanteringen vid en rekrytering med en anonym slagning i ett centralt register. ”Med ett telefonsamtal kan man dessutom få fram sådant som man inte får fram ur ett register. Som till exempel att personen alltid kommer för sent, att han är otrevlig mot patienterna och att han dessutom inte är särskilt yrkesskicklig.”

Men i vårdbranschen är fortfarande tanken om fördelarna med centralism och storskalighet stark. ”Läkarförbundet ser bara fördelar” kvittrar Läkarförbundets förbundsordförande Eva Nilsson Bågeholm.

Media: Dagens Medicin, Bloggar: Hans Åberg

Trafikverket gör hembesök

Fredrik Sneijberg gör mig, via sin blogg, uppmärksam på ett projekt med medborgarmässiga multifasetter. Det är Trafikverket som i samarbete med SL gör ett försöka att bryta Nacka- och Värmdöbilisternas resmönster. För att försöka minska trafiken över Skurubron så har trafikdata från vägkameror analyserats. På så sätt har ett nytt register på ca 10000 ”vanebilister” kunnat skapas. Dessa ska nu erbjudas personliga samtal för att förmås byta till kollektivtrafik eller cykel. Utöver rådgivning ska bilisterna även lockas med gratis SL-biljetter under en månad eller två.

Förutom att de ekonomiska incitamenten i form av gratis månadskort nog skulle kunna ges en annan beteckning, så slamrar varningsklockorna betänkligt vad gäller de integritetsmässiga aspekterna. Hur har dessa trafikdata blivit åtkomliga för annat än att bara följa trafikflödet? Är det tillåtet att identifiera och registrera enskilda bilister? Hur kan dessa data separeras ut och göras tillgängliga i särskilda register för ”vanebilister”?

För mig verkar det här vara ändamålsglidning så det bara skriker om det. Att erbjuda ett ”korrigerande” samtal om sina personliga bilvanor låter mer än obehagligt och värre storebrorsyndrom än någon kunde befara när debatten var som hetast kring FRA-frågan.

Att försöka påverka folks bil- och resvanor har ett vällovligt syfte men är det verkligen Trafikverkets uppdrag att minska bilismen? Och får man använda data från trafikkameror för sortera fram enskilda individer som har ett icke önskvärt beteende?

Akta dig, tar du bilen för ofta så kommer farbror Trafikverket och vill ha ett enskilt samtal med dig!

Media: Nacka Värmdö Posten 1, NVP2

Bloggar: Per NymanLennart Nilsson – FP Nacka,