Eftervalsblues

Så bytte makten färg utan att en enda riktig vinnare kunde skönjas bland de etablerade partierna. Vinnarna befanns istället i båda ändarna av den politiska normalkurvan vilket är en tydlig signal om att politiken i Sverige i och med valet 2014 inte längre är normal.

Moderaterna och Folkpartiet gör historiskt dåliga val. Sverigedemokraterna blir tredje största parti och samlar med Fi ihop nästan en miljon röster; lika många som FP, C och KD tillsammans. Att väljarna skickat en tydlig missnöjessignal till de etablerade partierna är alldeles tydligt. Den traditionella politiken fångar inte upp de frågor som bränner i medvetandet hos många väljare.

Att Moderaterna skulle backa var väntat men att även Folkpartiet backar är en stor besvikelse. Det kändes inte så ute i asfalten. Jag hade nog trott att vi skulle fånga upp en hel del av de vilsna Moderaterna men de verkar helt enkelt ha passerat förbi utan att stanna för gå.

Att Folkpartiet har tappat sin profilfråga skolan till Socialdemokraterna är säkert en viktig förklaring och det kunde inte balanseras av ett starkt feministiskt, borgerligt budskap. Folkpartiets politiska framtoning tycker jag har breddats och blivit bättre än den var inför förra valet men att helt bortse från politikens innehåll som förklaringsfaktor vore naivt. Skolpolitiken är vår största tillgång och samtidigt akilleshäl. Det ska bli intressant att följa mina partikamraters eftervalsanalys. Förträngningsmekanismen är väl utvecklad bland trogna Folkpartister som varit på långsam nedgång sedan 80-talet.

En tröst är att inte heller V eller MP lyckades särskilt bra. V:s ensidiga budskap om att inte sälja ut välfärden betalade sig inte. MP:s fjäskande på slutet för alla som kunde tänkas rösta för MP straffades.

Triangulering och bristande kommunikation är vad jag ser som viktigaste förklaring till valförlusten. Trianguleringens idé om att lägga sig så nära sin motståndare som möjligt blir bara ett eländigt taktiserande som skymmer partipolitikens konfliktlinjer för väljarna och antagligen även medfört att partierna tappat fokus på vad folk i gemen faktiskt funderar på. En miljon missnöjesröster på ytterkanterna talar för det. Triangulering gör det också svårt att kommunicera unika skillnader partierna emellan eftersom hela idén är att försöka balansera ut dessa.

Att väljarna velat rösta bort den Allians som lotsat Sverige praktiskt taget omärkt igenom en av vår tids värsta finansiella kriser, som gett väljarna mer pengar i plånboken samtidigt som resurserna till välfärden ökat, som genomfört en historisk frihetsreform genom vårdvalet, som totalt förändrat svenska folket attityd till svartjobb genom RUT, som ökat antalet sysselsatta och minskat antalet förtidspensionerade är en psykologisk gåta men som jag framför allt tror kan tillskrivas bristande kommunikation. Stora förändringar måste pedagogiskt förklaras, motiveras, och resultatrapporteras om och om igen. Där har Alliansen totalt misslyckats.

Reinfeldts avgång betyder att ett nytt kapitel skrivs i Alliansens historia. Med sin självklara ledare på avveckling är Alliansen kraftigt i gungning men det är för tidigt att helt skrota projektet. Kritiken av den cementerade blockpolitiken har framför allt kommit från Socialdemokraterna, naturligtvis för att den med sådan kraft stängt ute socialdemokratin från maktens centrum. Men så länge som människors politiska värderingar cirkulerar kring två så tydliga motpoler som antingen tron på individens företräde framför kollektivet eller kollektivets företräde framför individen så kommer det finnas behov av realpolitiska konstellationer som speglar dessa preferenser. Idén om att kunna samla flera partier under samma hatt för ett mer ordnat samarbete över tid är inte död i och med Reinfeldts avgång även om den kanske nu tar paus ett tag.

Sverige behöver förändring, var oppositionens mantra under valrörelsen, och sannerligen får vi nu det. Från att vara ett av världens bäst skötta länder kastas vi nu in i ett parlamentariskt kaos. Ingen given majoritet, inga givna koalitioner. Löfvens besked om att Sjöstedt inte får vara med var ett viktigt besked. Det stänger dörren till V:s krav på inskränkningar i valfrihet och ett privat näringsliv i välfärden. Det är nog en förutsättning för att kunna forma en handlingskraftig regering med andra än de rödgröna men frågan är om det räcker.

Folkpartiets och Centerns tydliga besked om att det nu är oppositionsrollen som gäller är logiskt. Det är Löfvens och de rödgrönas ansvar att bilda en handlingskraftig regering. Hade Reinfeldt vilat en aning på hanen så hade ett nyval legat snubblande nära som alternativ. Det är svårt att se hur de borgerliga mittenpartierna kan samsas med MP i en eventuell regeringsbildning. Nu tror jag mer det handlar om hur länge Löfven kan hålla ut och hur dyrt han vill betala för makten. I längden kommer mittenpartierna naturligvis ta sitt ansvar som man alltid gjort. Det förtjänar att påpekas att FP, C och KD tillsammans med S har egen majoritet.

Media: DN, DN2, SvD1, SvD2,, AB, Expr, DN3,
Bloggar: Rasmus, Jesper, Sivert, , Martin, Fredrik, Bjereld, Edholm,

2 responses to “Eftervalsblues

  1. Pingback: Sverige, Sverige | Rasmus (liberal)

  2. Bra analys, Hans!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s