Funderingar kring landstingets egenregiverksamhet

Igår på landstingsfullmäktige debatterade vi bl a landstingets egenregi-verksamhet. I Stockholm står den egna verksamheten för drygt 32 miljarder vilket utgör 68%  av den totala sjukvårdsbudgeten. Övriga 32% utförs av privata vårdgivare. Jag gjorde följande inlägg med anledning av en motion från socialdemokraterna där de kräver ytterligare mandat för den egna verksamheten.

”Ärade ordförande, ledamöter och åhörare!

Lars Dahlberg (s) m fl har skrivit en motion som har något av programpolitisk karaktär över sig. De ledord som beskrivs av motionären är nog något som vi alla, oavsett politisk färg, kan instämma i. Slutsatsen, däremot – ”Förstärk landstingets hälso och sjukvård i egen regi”- sammanfattar väldigt bra skillnaden mellan borgerlig och socialdemokratisk sjukvårdspolitik.  

För oss i Folkpartiet är mångfalden och det personliga bemötandet något centralt. Att människor är olika och kräver olika bemötande är grundläggande. Därför är mångfald ett mål och att som patient och anhörig ha flera alternativ att tillgå en prioriterad fråga för oss. Där utgör fortfarande landstingets ”egen regi verksamhet” en dominerande kloss i sjukvårdsstrukturen. 

Ur ett mångfalds- och bemötandeperspektiv fins det alltid stora risker med en dominerande aktör. Legitimiteten för egenregi-verksamheten är ju att den är en professionell, högkvalitativ och effektiv. Inte att den drivs i egen regi. Om detta kan vi debattera och kommer säkert också debattera under kommande valrörelse. 

Men jag skulle vilja ta upp en annan del av motionen som ofta blir utsagt som ett faktum när vi diskuterar egenregiverksamheten. Det är begreppet koncern. Vi talar ofta om egenregiverksamheten som en koncern och därmed lägger vi in en massa outtalade tankar och förväntningar kring hur verksamheten ska styras, profileras, utvecklas, krav på synergi och koncerngemensamma satsningar etc etc. 

Men egenregiverksamheten är ingen koncern. Det är en mycket stor portfölj av bolagiserade vårdverksamheter som hålls samman i något som närmast kan beskrivas som ett holding- eller investmentbolag. Produktionsutskottet – som landstingets ägaransvarige – är att jämföra med ett Investor eller kanske ett Praktikertjänst. Inte en operativ koncern medell  Capio, Carema eller Aleris. 

Vi driver alltså ett jättelikt vårdkonglomerat utan särskilda koncernsamband. Och frågan är väl om vi verkligen ska driva på i en sådan riktning. Det är inte helt självklart. Risken är att en sådan koncern blir en mycket otymplig och ineffektiv koloss. Och också förlamar den branschutveckling mot större patientorientering, mångfald och konkurrens som vi är överens om. 

Tänk att vi rent hypotetiskt skulle göra ett strukturarbete vår egen verksamhet. Då skulle jag se klara fördelar med att dela upp i ett antal mindre, effektivare enheter – som sen kan bli koncerner – för att på så sätt utvinna de synergier som onekligen finns att hämta hem. Detta snarare än att skapa en sammanhållen jättekoncern modell KF eller ABB. Det skulle patienterna, personalen, och branschen, och i slutänden, även skattebetalaren tjäna på.

Koncern- och strukturfrågan för den egna verksamheten blir onekligen en viktig fråga att diskutera och ta ställning till framöver. ”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s