(Följande är ett anförande jag höll i budgetdebatten 12-13 juni när tillväxt- och regionplaneringsfrågorna i Stockholms län diskuterades)
Stockholmsregionen ska vara Europas mest attraktiva storstadsregion. Den storslagna visionen är utgångspunkten för landstingets regionala utvecklingsarbete.
Det är en ganska uppkäftig vision. Vi ska konkurrera med Europas hottaste storstadsområden som Berlin, London, Paris, Barcelona, Lissabon, Amsterdam. Jag gillar den. Den gör det tydligt att vi måste prioritera. Regionen kan inte bli bäst på allt.
Samtidigt växer regionen så det knakar utan att vi egentligen gör ett dyft vad gäller regional profilering eller planering. Det flyttar in fler människor än vad vi är förberedda på och kanske klarar av. Bilden av de två bussarna som dagligen lastar av sin last med nya invånare i regionen är välkänd. Väldigt många upplever uppenbarligen redan Stockholmsregionen som attraktiv. Detta trots all regional planering och fina målsättningar i RUFSen höll jag på att säga.
Vad blir då uppgiften för en lyhörd och proaktiv regionplanering i landstingets regi när utvecklingsagendan skriver sig själv? Påverkar den oplanerade befolkningstillväxten vårt sätt att lösa problemen? Jag vill gärna tro det.
Vår uppgift bör vara att aktivt jobba med tillväxtpropparna i regionen. Mer kraft och tid måste ägnas åt att lösa faktiska problem. Inte åt att agera vakthund för en plan som riskerar att redan vara överspelad.
Det är framförallt kommunerna själva som definierar problemen och jag efterlyser en mycket aktivare samverkan med regionens kommuner och andra nyckelintressenter.
Om alla köper visionen om ”den mest attraktiva regionen” så måste nästa steg vara ta fram ett konkret handlingsprogram om hur varje kommun kan bidra till att nå det målet. Men också en lista på tillväxthämmande faktorer som kräver samverkan mellan kommunerna för att kunna attackeras eller lösas.
Konkreta förbättringar – en utvecklingsagenda – baserade på gemensamt upplevda problem är vad vi talar om.
Här har landstinget en samordnande och pådrivande roll. Det är bara genom att ta tag i de frågor som kommunerna själva inte klarar av att hantera som vi – landstinget – kan skapa mervärde, och legitimitet, i den process som ytterst syftar till att bygga en uthålligt hållbar region.
Det är glädjande att landstingets tillväxt- och regionplanering har anförtrotts det viktiga regeringsuppdraget att utreda hur alla kommuner i länet kan bidra till bostadsförsörjningen i regionen. Bostadsfrågan är utan tvivel en av de viktigaste tillväxtfaktorerna i regionen men låt kommunerna själva definiera ytterligare en eller två tillväxthinder som får bli utskottets agenda utöver bostadsfrågan.
Låt därför regeringsuppdraget bli utgångspunkten för en utvecklad tillväxtstrategi för regionen som går mer i propplösandets än i RUFS-vakthundens tecken!
Hans Åberg 
Visst ska vi sikta på att bli bäst! Själv har jag alltid siktet inställt på hög nivå, sedan jobbar jag med den ambitionen till vägs ände. Regionen knakväxer, sant, så det måste bli struktur i detta så det inte skenar, det som sker måste ske under medveten styrning om det skall bli till bästa region. En god planering först och främst för bostäder är avgörande, där folk kan ta sig till och från samt att jobb kan finnas, ordnas eller vara effektivt tillgängligt. Man bör även tänka på tillgängligheten för dagligvaror. Det räcker alltså inte med att marken erbjuder utrymme för byggnation, det är ju att vara ”bäst” som räknas, och då gäller övergripande planering. Vi har nu planer på en ”förbifart” som får till o avfarter, vi har en sträckning av tunnelbana och annan spårväg som inte som bussar kan ändras sträckning på enkelt. Detta måste tagas hänsyn till och utnyttjas i planeringen så at minsta antal kommunala färdbyten behövs samt kortast vägsträcka till pulslederna så att inte småvägar särskilt inte med skola och dagis måste passeras med bil.
Göran
Ja, infrastrukturen måste hänga med i bostadsbyggandet. Det är en av de viktigaste frågorna för regionen; att hinna bygga ut alla samfärdsmedel så folk kan bosätta sig där de vill och arbeta där de vill. Inte nödvändigtvis på samma ställe.
Det är en känslig frågeställning här, med tanke på fria val av boende, vars alternativ inte jag kan väga hur långt valet sträcker sig. Det är trevligt att folk kan bosätta sig där dom vill, men vi kan inte dra allmänna färdmedel överallt, därför måste planeringen vara av hög kvalitet så att folk ser det positiva. Valet av boplats begränsas m.a.o till de områden som bebyggs.