I en ledare i DN idag så diskuteras den svåra välfärdsekvationen; allt färre i produktiv ålder ska sörja för allt fler äldre och yngre. Under rubriken ”Pengar är inte allt” ifrågasätts den traditionella lösningen i form av mer resurser. Som exempel anförs att mer än var fjärde person som söker vård på akuten är en läkemedelsförgiftad åldring. Här handlar det mer om att göra rätt från början än att bara skjuta till mer resurser. Just exemplet om de förgiftade åldringarna har jag själv skrivit om tidigare.
I grund och botten handlar det om hur vi kan stimulera förbättringsarbetet och öka produktiviteten i den offentliga sektorn. I industrin jobbar man systematiskt med produktivitetsförbättringar. Det saknas ofta i den offentliga sektorn. Oftast handlar det bara om osthyvelneddragningar; mer sällan om genomgripande förändringar.
Införandet av titthålskirurgi är ett exempel på hur man kan radikalt förbättra kvaliteten och produktiviteten i vården. En ny metod som eliminerar flera riskabla moment, förkortar vårdtiden och förbättrar kvaliteten och patientupplevelsen.
För att stimulera fram fler ”titthålsgenombrott” i den offentliga sektorn så måste vi lyfta arbetet med förbättringar och produktivitetsökningar. Det handlar om att ta fram nya produktionsmetoder hur kusligt det än låter. Här fordras i många fall ett mer organisationsövergripande angreppssätt och en större helhetssyn där politikerna sitter med initiativrätten. Och skyldigheten.
Bloggar gör även Johan “Mitt i steget” Westerholm. Jag har tidigare bloggat om produktivitetsförbättringar i offentligvärlden, här och här.
Rätt tänkt. Förutom nya produktionsmetoder tror jag nya arbetsrutiner och organisationsförändringar kan skapa mervärde i vården. Svenska kirurger skär i hälften så många patienter per år som brittiska vad jag minns. Anledningen är väntetider, fel resursutnyttjande (svenska läkare städar sina skrivbord, kokar kaffe, skriver på alla papper etc).