Nya produktionsmetoder betyder mer än nya pengar

I en ledare i DN idag så diskuteras den svåra välfärdsekvationen; allt färre i produktiv ålder ska sörja för allt fler äldre och yngre. Under rubriken ”Pengar är inte allt” ifrågasätts den traditionella lösningen i form av mer resurser. Som exempel anförs att mer än var fjärde person som söker vård på akuten är en läkemedelsförgiftad åldring. Här handlar det mer om att göra rätt från början än att bara skjuta till mer resurser. Just exemplet om de förgiftade åldringarna har jag själv skrivit om tidigare.

I grund och botten handlar det om hur vi kan stimulera förbättringsarbetet och öka produktiviteten i den offentliga sektorn. I industrin jobbar man systematiskt med produktivitetsförbättringar. Det saknas ofta i den offentliga sektorn. Oftast handlar det bara om osthyvelneddragningar; mer sällan om genomgripande förändringar.

Införandet av titthålskirurgi är ett exempel på hur man kan radikalt förbättra kvaliteten och produktiviteten i vården. En ny metod som eliminerar flera riskabla moment, förkortar vårdtiden och förbättrar kvaliteten och patientupplevelsen.

För att stimulera fram fler ”titthålsgenombrott” i den offentliga sektorn så måste vi lyfta arbetet med förbättringar och produktivitetsökningar. Det handlar om att ta fram nya produktionsmetoder hur kusligt det än låter. Här fordras i många fall ett mer organisationsövergripande angreppssätt och en större helhetssyn där politikerna sitter med initiativrätten. Och skyldigheten.

Bloggar gör även Johan ”Mitt i steget” Westerholm. Jag har tidigare bloggat om produktivitetsförbättringar i offentligvärlden, här och här.

Bemanningsbranschen och företagens sociala kitt

Bemanningsbloggen med Henrik Bäckström som skribent har gått i polemik mot ett blogginlägg som jag skrev för en knapp vecka sedan. Han menar att företagens konkurrensförmåga förbättras av möjligheten till inhyrning av personal vilket han hävdar att jag motsatt mig.

Henrik Bäckström, som är förbundsordförande för Bemanningsföretagen, får anses ha både ett och två skäl att bevaka att bemanningsindustrin alltid framställs i god dager, är dock fel ute i det här fallet. Nästan lite väderkvarnsvarning faktiskt.

Vad jag argumenterade för i min blogg var att det var viktigt att man river alla hinder som idag gör att företag tvekar att anställa personal. Det behövs en anställarlinje på samma sätt som det behövs en jobblinje. Idag vågar många företag inte anställa folk utan hyr in i stället. Det kan vara negativt för det riskerar att rasera de sociala strukturer som företag utgör. Särskilt drabbar det de svagare grupperna på arbetsmarknaden som riskerar att ställas utanför. Både på den reguljära arbetsmarknaden och i bemanningsbranschen.  Det var min poäng och det borde även bemanningsindustrin vara lyhörda för.

Därmed inte sagt att inhyrd personal är av ondo. Tvärtom. Precis som Bäckström skriver så har bemanningsindustrin en viktig uppgift att tillförsäkra företag en snabb och rätt matchning av personal. Det gynnar företagens konkurrensförmåga. Dock tror jag inte att vi kan bygga ett konkurrenskraftigt näringsliv som bara baseras på nätverksföretag eller där all personal hyrs in. Precis som i andra sammanhang så prioriterar vi liberaler mångfald. Bemanningsföretagen har utan tvivel sin uppgift men utan företag att bemanna så blir den uppgiften lite futil.

Är vi inte alla Framtidskommissionärer?

Regeringens ”Framtidskommission” får sig en känga av Bo Ekman i DN Debatt idag. Pretentiöst, pompöst är Ekmans omdöme. Inte utan att jag håller med. Skrev en rad om det i somras då kommissionen först presenterades.

Antingen så handlar kommissionens uppgift bara om att skapa en problemformuleringsfördel för Alliansen inför nästa valrörelse, och då är det väl OK att arbetet hålls tight inom partiorganisationerna. Men att kalla det en ”Framtidskommission”, hm. Eller så handlar det om en mycket bredare uppgift och då borde alla som vill kunna delta.

Vad handlar framtiden om för mig som individ och för det samhälle jag vill vara del av? Det borde kunna vara grunden för en bred debatt i vårt land som involverar fler än bara partitopparna i Alliansen. Alla är vi framtids-kommissionärer.

Bloggar: Kent Persson, ”Den Hälsosamme Ekonomisten”,

 

Fler företag gör ett mjukare samhälle

Mats Odell presenterar i DI idag vad han skulle göra för att förbättra företagande och näringslivspolitiken i den händelse han skulle ta över partiledarposten i KD. Som ordförande i näringslivsutskottet så finns frågorna redan på hans bord men en hägrande partiledarpost har tydligen motiverat honom att fundera ett varv till på frågorna.

Det är inga revolutionerande reformer som Odell presenterar men innehåller likväl många bra synpunkter. Han stämmer in i den analys som just nu genomsyrar alla borgerliga partier utom moderaterna; arbetsgivaravgifterna måste sänkas, sjuklöneansvaret måste begränsas, LAS måste reformeras. Ett intressant förslag är schablonbeskattning av enklare tjänsteföretag typ taxi, frisörer, caféer. Det skulle minska onödig skatteadministration och säkert påverka skatteviljan positivt i många kontantbranscher.

En mycket viktig punkt som Odell pekar på är företaget som social konstruktion. Företagande är inte ”bara ett sätt för ett fåtal att skapa välstånd för sig själva utan en grundpelare för att bygga sociala strukturer sammanhang som gör att samhällsväven blir tätare och behovet av en allomfattande stat blir mindre”.

Ett samhälle där företagandet bara bygger på konsulter och inhyrd personal blir inget bra samhälle. Förutom att det slår ut alla de som inte platsar i bemanningsföretagens rullor eller inte trivs med livet som konsult så minskar det faktiskt möjligheten för företag att långssiktigt utveckla sin konkurrensförmåga vilket är helt avgörande för Sveriges förmåga att generera välfärd. Den sitter ju framförallt i hur företagen utvecklar sin förmåga som lagmaskin och den byggs framförallt på egen personal och inte på legoknektar.

Det är ännu ett viktigt skäl för att det måste bli lönsammare att anställa, något vi i Liberala Företagare driver i namn av ”anställarlinjen”. Företagen har en central roll i samhällsbygget, inte bara som skattegeneratorer. Ett samhälle med ett rikt företagsliv blir ett mjukare samhälle.

Sänkta bolagsskatter inte tillräckligt

Dagens DI förhandsrapporterar från regeringens särskilda skattekommitté att bolagsskatten troligtvis kommer sänkas på bekostnad av ränteavdragen. Det är positiva besked för företagare landet över. Skattenivåerna måste långsiktigt anpassas till övriga Europa och då talar vi om skattenivåer på 15-20 procent mot dagens 26.

För småföretagarna är det dock ännu viktigare att arbetsgivaravgifter och sjukförsäkringsreglerna förändras. Hur ska småföretagare kunna växa om man inte vågar anställa? Idag är det alldeles för dyrt och riskfyllt att anställa personal.

Sänk arbetsgivaravgiften för småföretagare och gör det möjligt att flexa med antalet karensdagar är två krav som Liberala Företagare driver i namn av ”Anställarlinjen”. Det måste bli mer lönsamt att anställa också!

Varumärkesrivande

Den nye chefen för Sandvik, Olof Faxander, har snabbt satt ett irreversibelt avtryck i varumärkesvärlden. Mannen som levt hela sitt yrkesliv i en råvaruproducerande miljö är nu satt att vårda och utveckla några av världens starkaste varumärken; Sandvik och Sandvik Coromant m fl. Som en av sina första åtgärder valde den driftige chefen att flytta det världsledande stålföretagets huvudkontor från Sandviken till Stockholm. Inte utan lokala protester då en av varumärkets genuina ingredienser har varit just att hjärtat, både andligen och fysiskt, legat i den lilla bruksorten Sandviken. Men här klev den nye chefen in och satte snabbt ner foten; i en globaliserad värld duger det inte att hållas i utmarkerna och flyttade istället kontoret till den globala metropolen Stockholm.

Nästa snilledrag i varumärkesbyggaranda kom igår; Sandvik köper in intressebolaget SecoTools. Bolaget är en viktig konkurrent och en exempellös vinstmaskin i en annan bruksort, Fagersta, längre inåt landet. SecoTools är ett mycket starkt varumärke och världens fjärde största tillverkare av skärande verktyg där Sandvik Coromant intar en oomtvistad första position och faktiskt utgör ett av världens starkaste varumärken. ”Upplägget med två oberoende varumärken kanske var logiskt när de två svenska tillverkarna konkurrerade på en marknad som var mer regional” menar Faxander som än en gång skådade det globala ljuset. 300 miljoner räknar man med att spara men intäktseffekterna berörs inte, SecoTools framtid som oberoende varumärke är oviss.

För företag som Sandvik och SecoTools som båda har verkat på världsmarknaden sedan förra seklets ingång känns de plötsliga insikterna om den globala världen inte så övertygande. Inte heller känslan för de intrikata psykologiska processer som bygger upp varumärkesvärden på marknaden och i kundernas medvetande. Att med räkenskapsmässiga utgångspunkter okänsligt riva runt i etablerade varumärkesstrukturer skapar möjligtvis på papperet snabba vinster men riskerar att slå sönder den långsiktiga konkurrens- och intjäningsförmågan. Ur ett varumärkesperspektiv luktar det bara kapitalförstöring.

Media: SvD, GD, Arbetarbladet, FagerstaPosten, Affärsvärlden

Den självstympande medieindustrin

Lyssnar på Ekot om att Aftonbladet drar ner. Även Expressen har tidigare i veckan aviserat stora neddragningar. Nu ska nättidningen bli det centrala. ”Vi ställer om hela nyhetsarbetet till att gå online först” säger chefredaktör Helin. En anpassning till den nya medielogiken. ”Detta är ju ett världsomspännande problem för mediebranschen, alla tidningar i världen har det jättetufft. Vi är en del av en trend” säger Fredrik Virtanen.

Ja, nog är det så men sällan har man sett ett så totalt självstympbeteende som i mediebranschen när entusiastiska, trendkänsliga journalister och medieorakel åkte med i Internetyrans värsta rutschbana. Den värld som var gratis hävdades det. Hela branscher satt uppflugna på sin gren och sågade och sågade. Men de flesta kom ändå till sans och insikt om tingens ändlighet, dock inte medieindustrin som glatt och beredvilligt delat med sig alltmer av sin affär och mervärde.

Hade man kunnat tänka sig att bankerna och resebyråerna plötsligt skulle göra Internetkanalen till en gratisväg för sina kunder? Eller att teatern eller operan plötsligt bara lägger ut sina evenemang på nätet för allmän beskådan. Det är för mig en gåta hur media bara lämnat iväg hela sin affär istället för att med näbbar och klor försöka kämpa för att behålla sin intjäning. I musikindustrin så finns fortfarande inte de riktigt stora megastjärnorna som Beatles, Led Zeppelin och Metallica på gratissajter som Spotify. De har förstått att värna om sin affär.

Nå, det är lätt att vara efterklok. Jag har inga patentlösningar på hur medieindustrin borde ha agerat. Men jag undrar om man på allvar prövat betalviljan hos konsumenten. Om man är beredd att lägga 15 spänn på papperstidningen varje dag så kanske man ändå kan lägga 1,50 för att få den på nätet.

Bloggar: Viktualiebrodern, Lasse, Klabbe

Media: DN, SvD

Tidsgarantier på akuten upprör läkarna

En av morgonens nyheter i radions P1 handlar om att akutens kortade väntetider kostar miljoner. Politikernas krav på ökad tillgänglighet driver inte bara kostnader utan leder också till att fler söker sig till akuterna istället för primärvården. En läkare på Sahlgrenska i Göteborg gör sig till tolk för kåren, får man anta, och ifrågasätter kravet på ökad tillgänglighet. I somras kunde vi läsa ett liknande inlägg i Dagens Medicin där en akutläkare i en krönika ondgjorde sig över politikernas detaljkrav på hennes arbete.

Jag har lite svårt att förstå reaktionen. Det finns ingen i Sverige som inte har egna erfarenheter eller hört om andra nära och kära som suttit och väntat i timmar på akuten och då talar vi inte om triviala snuvor och örsprång.

Enligt en utredning från Socialstyrelsen så varierar väntetiden bara för att få träffa en läkare på akuten från 29 minuter (Piteå) till 2 timmar och 17 minuter (Östersund). Medelväntetiden för Sahlgrenska, för att ta ett annat exempel, låg på 83 minuter i den undersökningen. En timme och 23 minuter för att få träffa en läkare! I snitt. Det betyder att många får sitta ännu längre. Tänk dig själv att du skulle få sitta på banken och vänta i 1 timme och 23 minuter för att bli betjänad. Det är helt oacceptabelt. Det är klart att politiker måste ta i problemet eftersom verksamheterna själva inte verkar ta det på allvar.

”Onödiga” besök, i den mån det någonsin finns några sådana, borde kunna informeras bort eller hänvisas iväg.  På Karolinska Sjukhuset satte man, under en sjuksköterskestrejk för några år sedan, den kunnigaste och mest erfarna läkaren i dörren på akuten och vips så försvann alla köer. Och patientnöjdheten åkte säkert upp också.

Tidsgarantier må vara ett trubbigt instrument men de svarar på det som medborgare och politiker upplever som ett problem. Väntetiderna på akuten är för långa. Det ligger på akutsjukhusen att själva ta ansvar för att lösa det problemet.  Men så länge man inte gör det så befarar jag en större grad av detaljstyrning från politikernas sida.

Euron under omprövning

Igår skrev Liberala Ungdomsförbundets ordförande Adam Cwejman ett bra inlägg i SvD Brännpunkt om skuldkrisen och eurofrågan. Han föreslår att det skapas en särskild exitstrategi för länder som inte sköter sig, närmast då Grekland. Med exitstrategi menar Cwejman kort och gott att man sparkar ut de länder från eurosamarbetet som missköter eller bryter sitt avtal i den monetära unionen.

Det kan tyckas som en rätt hjärtlös åsikt och kanske ett grundskott i själva den solidariska tanken om en förenande valutaunion, särskilt sagt av en företrädare för det parti som hårdast kramar euron. Inte desto mindre håller jag med Cwejman.

Länder vars skenande ekonomier inte bara hotar den egna befolkningen utan även hela övriga Europas välfärd måste ges möjligheter till konkret, realpolitisk omgörning av sina ekonomier. Och kanske även omprövning av den politiska kultur och det system som kunnat mörka eller förtränga basala ekonomiska sanningar så länge för sin befolkning. Görans Perssons plötsliga och hissnande insikt om att ”den som är satt i skuld är icke fri” kan här tjäna som en statsfinansiell grundsanning.

Tyvärr fungerar valutasamarbetet som en signaldämpande bomullsinpackning för överspenderande ekonomier eftersom den snabbast reagerande indikatorn på ekonomins välmåga – valutan – är satt ur spel. En valuta som fritt tillåts apprecieras eller deprecieras ger istället omedelbar feedback både till landets politiker och till dess befolkning om att saker sköts bra eller dåligt. Valutan blir sättet att jämna ut hög och låg ekonomisk aktivitet i olika delar av Europa.

Men eurosamarbetets system för att jämna ut skillnader mellan under- eller överpresterande ekonomier bygger istället på att människor ska flytta fram och tillbaka över gränserna allteftersom arbetsmarknaden växer eller krymper. Bara språkbarriären i sig är ett jättehinder för detta system. Hur ska folk fritt kunna flytta fram och tillbaka olika länder och regioner, allteftersom arbetskraft behövs eller inte behövs, om man inte pratar språket? Det är min främsta invändning mot eurosamarbetet. Det bygger i grunden på ett idealiserat synsätt som inte fungerar i praktiken.

Skuldkrisen är inte orsakad av eurosamarbetet men problemet hade upptäckts långt tidigare i ett system med fritt flytande valutor. Jag förespråkar inte att man ska bryta upp hela eurosamarbetet men jag tror som Cwejman att man måste se lite krasst på de länder som inte håller måttet. Icke fungerande ekonomier måste ges en möjlighet att återhämta sig utan att riskera de övriga EU-ländernas välfärd.

Bloggar: Ericsson-trading intraday, Nordling, Ekonomisten, Cwejman igen

Media: SvD

De diskriminerade småföretagarna

Den uppseendeväckande nyheten i förra veckan att sjukfrånvaron drastiskt sjunkit bland småföretagare sedan man infört en sju dagars karenstid passerade egendomligt obemärkt förbi i semesterstiltjen. ”Sedan riksdagen införde sju karensdagar i egenföretagares sjukförsäkring så har antalet sjukskrivna egenföretagare halverats” uppger Ekot.

Är det egentligen så förvånande? En och annan lönedag är nog de flesta beredda att avstå när man är sjuk. Men en hel vecka? Då är det bara de som helt enkelt inte kan ta sig ur sängen som ännu är hemma. Alla andra kravlar sig nog tillbaka till jobbet så fort det går, friska eller ej. Risken är stor att de nya reglerna tvingar småföretagarna till jobbet även när de är sjuka. Det är inte troligt att någon annan grupp i samhället skulle acceptera sådana regler. Inte samhället heller, faktiskt.

Men de är tåliga, småföretagarna. Inte bara vad gäller förlängd karenstid. De är också tvingade att betala för sin försämrade sjukförmån. Av de 31 procent arbetsgivaravgifter som utgår på lönen så är 9 procentenheter ren skatt, höjd i år från 6 procent. Eftersom sjukpengen dessutom är maximerad till en lön på ca 26400 kronor så är sjukavgiften på lön därutöver en ren skatt som inte ger något tillbaka.

Så, småföretagarna har inte bara sämre sjukvillkor än övriga grupper i samhället. De är också med och finansierar andras bättre villkor. Brukar inte sånt kallas diskriminering?

Media: DN, SvD